Kategorier
Okategoriserade

Att jobba bort en fobi, ett livslångt projekt

Ni som brukar läsa min blogg vet om att jag inte bara har autism utan även kräkfobi. Autism är en del av min personlighet som jag inte vill bli av med då det är en viktig del av vem jag är. När det däremot gäller min kräkfobi har jag lidit av den väldigt mycket genom åren. Till skillnad från autism känns inte kräkfobin som en del av mig utan som något som jag vill jobba bort.

KBT kräver mod

För ett antal år sedan gick jag igenom en KBT-behandling vilket var ett enormt stort steg för mig. Anledningen till att det tog emot var att fobier brukar behandlas med beteendeinriktade KBT-terapier som går ut på att patienten utsätter sig gradvis för sin rädsla och lär sig att stanna kvar i obehagskänslan. Någon med kräkfobi får t.ex. öva på att börja med att titta på filmklipp där någon kräks för att så småningom besöka offentliga toaletter samt akutmottagningar. För att man ska klara av en beteendeinriktad KBT förutsätter därmed att man känner sig mentalt redo.

Fick sluta med säkerhetsbeteenden

Redan under terapins gång fick jag varningens ord från terapeuten: jag fick under inga omständigheter ta till säkerhetsbeteenden vid exponeringsövningarna då säkerhetsbeteendena skulle omintetgöra nyttan av exponeringen. Han bad mig fundera ut vilka säkerhetsbeteenden jag brukade använda mig av och i mitt fall var det enkelt att klura ut vad det var: jag var sjukt noga med att inte röra vid något i tunnelbanan och tvättade händerna som en galning efteråt. Sånt fick jag sluta med en gång för alla!

Blev inte helt botad

Jag avslutade terapin med framgång. Jag blev inte botad men betydligt bättre. Innan jag tog avsked från terapeuten förklarade han att jag hade ett livslångt projekt framför mig: jag fick aldrig bli överhygienisk och fick absolut inte tvätta händerna när jag kom hem efter att ha varit ute då det skulle trigga igång min fobi. När jag kontrade med att de flesta människor brukade tvätta händerna efter att ha varit i stan förklarade han att det var okej för andra att göra det men att min situation var annorlunda. Detta för att handtvättandet i mitt fall var ett säkerhetsbeteende.

Blev aldrig sjuk

Till min förvåning blev jag aldrig sjuk trots att jag drog ner på handtvättandet, och jag som hade trott att jag skulle dra hem förkylningar, influensor och magsjukor och annat otrevligt! Jag förstod att terapeuten troligen hade haft rätt i att medierna bara ville skrämma upp folk och sälja lösnummer när de skrev skrämselartiklar om hur farligt det var att inte tvätta händerna ständigt och jämt. Han uppmanade mig att undvika människor som var så bakterierädda att de ville få mig att bli frenetisk med handtvättandet. Om någon var rädd för att umgås med mig då jag inte alltid tvättade händerna efter att ha varit ute så var inte den personen lämpligt sällskap för mig. Andra människor skulle få tvätta sig hur mycket de ville men jag fick endast göra det efter att ha varit på toaletten och inte ens då skulle jag få skrubba massor. Det lät logiskt för mig.

Covid ställde till med problem

Att undvika frenetiskt handtvättande fungerade för mig i många år fram tills pandemin kom: nu befinner vi oss i en riktigt allvarlig situation då det inte “bara” handlar om kräksjuka utan om liv och död! Därför tvingades jag göra undantag och börja tvätta händerna frenetiskt igen. Och mycket riktigt har jag märkt att detta triggar igång min fobi, och även om jag började tvätta händerna för Covids skull har jag börjat tänka på magsjukor betydligt mer än på Covid. Att vinterkräksjukesäsongen inte har kommit igång ordentligt eftersom folk håller sig till social distansering spelar ingen roll i sammanhanget, jag börjar få orostankar igen.

Längtar tills pandemin är över

Covid är inte alltid så lätt för oss med psykiska diagnoser och pandemin kan få oväntade konsekvenser för oss. Jag förstår självklart att jag inte kan dra ner på handtvättandet så här under pandemin och kommer därför än så länge tvätta händerna efter att ha varit i tvättstugan eller slängt sopor. Med detta sagt längtar jag verkligen tills pandemin är över! Då kommer jag kunna återgå till mina gamla vanor och dra ner på handtvättandet igen.

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget!

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

14 svar på ”Att jobba bort en fobi, ett livslångt projekt”

Helt otroligt – jag har själv varit sjukskriven i flera år och numera förtidspension för just emetofobi! :O Brukar säga bacillskräck, för det är enklare och man får mindre frågor på det. Men det är just magsjuka det gäller. Skulle hellre dö än att spy och menar det verkligen också.

Om terapeuten kan jag bara säga att jag är helt emot allt du skrev att han sagt. Och hans råd till dig. Jag skulle hata honom. Det där förutsätter att du både kan ta risken att drabbas och även klara av det om det väl händer. Finns ingen mening att be en person som har dödsångest som värsta rädsla att utsätta sig för situationer som kan medfara livsfara heller. Särskilt inte mer än majoriteten. De flesta människor vars värsta fobi är drunkning, flygning, höjder, gå över torg, vara i närheten av duvor, etc, brukar helt enkelt undvika dessa situationer, eftersom man kan leva ganska rikt ändå. Det är bara att vår rädsla inbegriper så mycket mer som man då måste avstå. Men jag är fullt beredd till det. Om du inte är det, är det förstås en helt annan sak!

Ingen har någonsin förstått det och de flesta har även hånat det. Samma personer har ofta haft helt orealistiska rädslor själva, som de däremot tycker är fullt normalt. Återigen just för att det handlar om de själva.

Jag hade ingen aning om att du också hade emetofobi! Helt otroligt att vi lider av samma fobi! Jag förstår att du hellre vill dö än spy för så tänker en emetofobiker. För en emetofobiker är magsjuka det värsta man kan vara med om! Innan KBT:n tänkte jag också så, men tack vare terapin har jag blivit så pass mycket bättre att jag hellre skulle spy än dö och jag är inte heller är lika livrädd för magsjuka som jag var förut. Dock är jag fortfarande betydligt mer rädd för spyor än genomsnittsmänniskan.

Själv tycker jag att terapeuten tänker helt rätt i mitt fall. För att bli av med en fobi krävs att man utsätter sig för det man är rädd för. Jag mår mycket sämre psykiskt när jag tar till säkerhetsbeteenden. Det får mig att må bra för stunden men i längden mår jag bara sämre och sämre och kommer ingenstans. Det var en grupp-KBT jag gjorde, vi var 8 personer i gruppen med samma fobi och alla höll med om att exponeringen var obehagligt för stunden men ledde i längden till framsteg och ökad livskvalitet. Vi var alla starkt begränsade av vår fobi och kunde inte leva det liv vi ville p.g.a. den.

För att exponera sig på det här sättet krävs att man gör det tillsammans med en utbildad psykoterapeut. Jag hade aldrig kunnat göra det på egen hand! För en fobiker försvinner inte en fobi bara för att man utsätter sig för sin rädsla utan vidare utan man måste göra det under kontrollerade former och under handledning av en terapeut. Om man tvingar sig själv att exponera sig på egen hand blir ångesten bara värre. Jag var själv förvånad över att fobin blev 80-90% bättre tack vare terapin för jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt!

Jag säger såklart inte att du ska utsätta dig. För att genomgå KBT krävs att man känner sig mentalt redo och det är psykiskt mycket tufft för stunden. Det är inte alla som klarar det så jag har full förståelse för de emetofobiker som väljer att avstå. KBT-terapi är belönande för många i längden och möjliggör ett normalt liv nästintill utan ångest men det krävs väldigt mycket jobb och ett tufft psyke för att komma dit. Det var många som grät och fick ångestattacker när vi besökte akutmottagningar under kräksjukesäsongen och de ville bara fly situationen just då men efter terapin var de tacksamma över att ha härdat ut.

Med detta sagt är det fullt möjligt att KBT inte passar alla och det är också möjligt att det inte skulle passa dig! Men i mitt fall har den här terapeuten räddat mig och han hade rätt i allt, t.ex. just det här att min fobi blir värre i längden av ständigt handtvättande. Jag har konstaterat det själv också.

Svara

Jag är ensam och har alltid bara velat möta någon som skulle förstå mig, någon nya varm människa som ömsesidigt alltid skulle finnas där för mig…Eftersom alla jag känt hittills bara har behandlat mig illa och varit elaka, vilket också är en stor del av orsaken till att jag slutligen fick förtidspension, då jag ofta kommer i mycket nedstämda perioder över alla minnen av hur alla har varit. Men jag har på senare tid insett att jag aldrig skulle kunna ha ett förhållande med någon på det sättet, då det vore helt otänkbart för mig att kyssa någon, etc…Och jag hatar att äta med andra, prova ny mat, skulle aldrig gå på restaurang och liknande. Det skulle endast funka med någon som i så fall delade samma rädsla, men vore nog inget bra det heller egentligen. Jag skulle helst vilja ha en varm och empatisk kvinnlig vän, så jag liksom ändå fick uppleva värme och godhet. Någon att promenera runt i stan med, se på film med och som kramade mig när jag kände mig ledsen och så…Men inget riktigt förhållande. För det skulle ju inte funka.

Du har aldrig funderat på att din rädsla kanske uppkom i din tidiga barndom, när lärarna och så tvingade i dig mat? Du fick panik och det bröt senare ut som din nuvarande rädsla. Det har jag själv tänkt på. Många saker uppkommer i barndomen, även vad gäller mycket annat. Även om det för de flesta är undermedvetet.

Jag hoppas att du träffar en varm kvinna någon gång! Du kanske kan testa någon dejtingsida för personer med psykiska diagnoser alternativt någon träffgrupp.

Jag minns att jag hade min fobi redan när jag var 4-5 år så det var innan skolan började. Det är möjligt att jag hade fobin ännu tidigare men jag minns inte riktigt. Jag tror nästan att fobin i mitt fall kan bero på annorlunda perception som jag har p.g.a. min autism: det är möjligt att jag tycker att det är mycket mer obehagligt att spy rent fysiskt än vad genomsnittsmänniskan tycker. Och eftersom jag hatar att spy så mycket är det inte konstigt att jag utvecklat en fobi. Men det är bara spekulation! Tänk om fobin istället uppstod när min dagmamma tvingade mig att äta kåldolmar! Då var jag 3 år gammal.

Brukar du spy ofta? Min terapeut menade att många emetofobiker spyr väldigt sällan vilket jag tyckte var intressant. Själv spydde jag senast den 23:e oktober 1997 (ja, jag kommer fortfarande ihåg exakt datum!). Så jag har inte spytt på snart 24 år nu. Som barn och tonåring var jag magsjuk ibland men mamma menade att jag aldrig har spytt lika ofta som många andra barn brukar göra.

Svara

Jag har mycket låga förhoppningar på att möta någon över huvud taget. Mamma är den enda jag har och så har det alltid varit, hela livet. Efter henne är världen helt död för mig och det tänker jag på varje dag. Har försökt massor utan framgång. Konstant i c.a. 30 år. Alla jag funnits där för och skulle gjort allt för själv har svikit i slutändan. Eller gjort och sagt grejer som vore fullständigt otänkbara att göra mot någon själv…Varit elaka bara för sakens skull och helt utan anledning. Så snällhet är inget folk värderar i alla fall, har jag sen länge insett.

Motsatsen till oss är en person med bulimi…

Vad bra att du har din mamma i alla fall! Om du skulle tänka annorlunda någon gång i framtiden så vet du att du kan vända dig till träffgrupper för personer med autism/psykisk ohälsa.

Ja bulimi är den totala motsatsen till oss! Jag har mycket svårt att tänka mig att någon med emetofobi skulle kunna insjukna i bulimi, iaf i den typen där man kräks efter maten. Däremot skulle en emetofobiker med ätstörningar säkert kunna få diagnosen “bulimi utan självrensning”.

Svara

Det skulle inte behöva vara obehagligt egentligen. Man får ju sura uppstötningar ibland, med samma resultat att det kommer upp magsyra i munnen. Vilket ju inte alls är obehagligt. Då borde man även kunna spy utan att det medförde den fruktansvärda obehagskänslan som det faktiskt innebär. (Bara en tanke.)

Flera andra ungar var också rädda och ängsliga av sig när man var liten. Grinade inför tandläkaren, även när de mådde illa….Jag brukar ofta undra hur det gick för dem sen. I vilket ålder det upphörde för dem, eller om det kom gradvis. Oftast har ju folk samma personlighet hela livet, mer eller mindre.

Anledningen till att jag tycker att det är obehagligt att kräkas är nog att jag måste kväljas och klökas utan kontroll när jag kräks. Utan kväljningarna skulle jag nog inte tycka alls att det var lika obehagligt.

Jag var själv ängslig av mig när jag var liten. Jag var rädd för att gå till tandläkaren men jag har aldrig utvecklat tandläkarfobi för det. Nu som vuxen tycker jag att det är obehagligt att gå till tandläkaren men jag är inte rädd för det. Däremot har jag väldigt svårt för att ta blodprov!

Svara

Det finns motargument till allt egentligen i alla fall…Pandemin är dödlig främst för äldre och riskgrupper. Vi är relativt unga och skulle med största sannolikhet överleva även om vi fick det. Så det finns ingen anledning till oro för det heller egentligen. Jag vill bara inte vara den som har smittat ned någon annan med det som i sin tur befinner sig i riskgruppen – det är främst därför jag själv följer alla rekommendationer och råd! Eftersom människor alltid är det viktigaste för mig. Och jag aldrig skulle strunta i FHMs regler och råd bara för att jag tycker livet är tråkigt…Det är jag också fullt beredd att ta.

Jag håller helt med dig och tycker att du tänker rätt! Jag är inte orolig för min egen del, jag tror starkt på att kost påverkar immunförsvaret så jag har svårt att tro att jag själv skulle bli inlagd på IVA om jag fick Covid. Däremot tycker jag att det är viktigt att tänka solidariskt för riskgruppernas och vårdpersonalens skull. Mina föräldrar som bor i Finland är 70+ och eftersom jag gärna vill att yngre finländare ska tillämpa social distansering för deras skull och inte sprida smittor i Finland så vill jag behandla riskgrupperna i Sverige med samma respekt. Om jag skulle smitta mina boendestödjare och de skulle sprida smittan till någon av sina andra klienter som är 70+ skulle någon i värsta fall kunna dö p.g.a. min vårdlöshet.

Jag vet också folk som jobbar med Corona-patienter. De håller på att gå under av stressen och irriterar sig sjukt mycket på alla yngre som är ute på stan och sprider smittor. Det är därför jag anser att jag bör offra mig i den här situationen och tvätta händerna då det är det minsta jag kan göra. Men jag kommer definitivt sluta med det så fort pandemin är över!

Svara

Om du anser att terapi är bra för dig och att utmana det, ska du självklart göra det! Men för mig är det inget alternativ alls. Jag vill bokstavligen inte ha något med det att göra, på någon nivå. Jag ska inte börja nämna alla grejer jag gör för att slippa ta minsta risk för det – vill inte ge dig nya idéer eller trigga som man väl säger, men jag har lagt om hela mitt liv just för att slippa det och är fullt beredd att göra det. Annars är livet inte värt att leva. Går aldrig in på några offentliga ställen mellan november – juni t.e.x då kräksjukesäsongen är igång. Bara ut på promenader.

Det är ändå en relativt vanlig fobi! Jag har hittat flera bloggar av främst kvinnor som haft samma, i olika grader. Dessa har i vissa fall barn, så då fattar jag inte hur de tänkte riktigt…Då barn ju är dem som oftast får magsjukor och man då även måste ta hand om dem som förälder och ta den rollen.

Hade magsjukor som liten och spydde sista gången som 9-åring. Minns att jag redan som 5-åring önskade att jag fick dö för att slippa det vid ett tillfälle. Men på den tiden tänkte man aldrig i förebyggande syften. Helt enkelt för att man inte förstod bättre. Rent allmänt var allt bättre då, innan man förstod hur hård och kall världen är…Kväljdes varje dag på väg till skolan och första lektionen p.g.a. klimatet där och all min trygghet handlade alltid om mamma. Ringde ofta och ville bli hämtad för jag mådde illa, men det var ångesten som gjorde det. Jag känner mig inget större alls idag.

Hatar även att se folk spy på film, ser vidrigt ut. Oerhört onaturligt också. Åkte T-bana en sommardag, mitt på dagen för c.a. 10 år sen, och en kille spydde plötsligt rakt ut, eller på gubben som satt mittemot. Även varit på en klubb en kväll där det hände, men då var det självklart fylla. Min farsa har aldrig förstått det och bara tyckt det är trams. Själv är han livrädd för att inte få tillräckligt mycket sömn, efter att farmor varnade honom för det som liten, och har sen spenderat hela livet med att desperat försöka sova hela dygnet…Än idag. Det är det enda han gör. Men inget har förstått det och alla har varit så fruktansvärt osympatiska…Bara hånande.

Vad tråkigt att folk har hånat dig för din emetofobi! Jag har inte upplevt att jag blivit hånad för fobin men däremot har vissa varit oförstående och tyckt att jag borde skärpa mig då det inte är farligt att spy. Men då har det handlat om okunskap om fobier. Jag har inte upplevt att någon av dessa personer haft avsikt för att mobba mig.

Jag har också svårt att förstå hur någon med kräkfobi vågar ha barn för barn blir ju magsjuka hela tiden. Samtidigt vågade jag iofs som yngre jobba på en förskola men det var riktigt ångestfyllt under vinterkräksjukesäsongen. En gång gick det magsjuka på förskolan men vi var tack och lov flera anställda och någon annan tog hand om spyorna. Och jag åt vitpepparkorn som en galning! Skulle jag däremot ha egna barn skulle jag inte kunna fly ifrån situationen. Man är också med sitt barn hela tiden.

Vad bra att du sluppit spy sen du var 9. Jag var 18 år när jag spydde senast, och då hade jag blivit smittad av barn i värdfamiljen i Kanada som jag bodde hos när jag var utbytesstudent. Du är förresten inte den enda som ställer sig negativ till KBT för det är många som känner att de inte skulle klara av det. Det är totalt förståeligt att man resonerar som du och min terapeut sa faktiskt att patienten själv måste vara redo. Man kan inte tvinga någon att genomgå KBT för annars skulle terapin aldrig funka. Säger patienten nej (vilket du och många andra gör) så måste det respekteras.

Svara

Man kan ju även säga att det inte är farligt att dö heller, till alla som säger att det inte är farligt att spy…Är ju troligen bara som att sova för alltid, eller som det var när man var i livmodern. Och det minns ju ingen heller.

Såg fram emot Corona-vaccinet ända tills jag insåg att alla verkar ha illamående som vanlig biverkning, så nu vill jag inte ta det. Hoppades just att de inte skulle ha det, då jag aldrig har tagit någon annan medicin just därför. Men självklart…Och troligen kommer man bli portad från reser och massor av annat framöver sen om man inte har tagit det, så där dog den drömmen också om att få se eller göra något mer i livet.

Jag väntar fortfarande på att farsan ska få det, som har hemtjänst som kommer dig dagligen, är 74 år och tillhör en stark riskgrupp. Hoppas bara han inte hinner få det och dö i det innan dess. Särskilt då han inte själv kan förstå riskerna och inser faran p.g.a. nedsatt minne och ålder.

Kungaparet fick det redan för någon månad sen i alla fall och gick före alla andra i kön där också. Yay! Det där om att alla är lika mycket värda har då alltid varit rent skitsnack…

Sant, det är faktiskt inte farlig att dö heller! Men jag är säker på att folk som sagt till mig att det inte är farligt att spy inte menar något illa utan de har sagt så av okunskap då de inte förstått vad fobier handlar om. Jag har aldrig känt mig hånad av någon.

Vi får se om det införs ett vaccinpass i närtid som möjliggör resor. Det är inte omöjligt att Covid kommer att vara utrotad i framtiden och att man kan resa utan vaccin om några år ändå. Så förhoppningsvis är det inte kört för dig!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.