När jag var 24, fick jag veta att jag har Aspergers syndrom. Men ända sedan jag hade varit liten, hade jag misstänkt att jag inte var som andra människor. Första gången jag hade börjat fundera på mitt annorlundaskap hade varit redan i förskolan. Men däremot hade jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det exakt var som gjorde mig annorlunda.
På något sätt kände jag på mig att jag hade helt andra intressen än andra människor, men jag förstod inte att jag faktiskt hade mindre energi än många andra. Det som jag hade märkt i skolan var att jag inte kunde göra vissa saker som var lätta för andra, men tänk om jag bara var dum och lat och inte ansträngde mig tillräckligt? Jag förstod inte att uppgifter som var svåra för mig faktiskt var lätta för mina klasskamrater och att de inte ens behövde anstränga sig för att lära sig att sätta upp strykbrädan på sysljödslektionerna. Eftersom det på min skoltid inte fanns kunskap om Aspergers syndrom, föll det mig aldrig mig in att det skulle kunna finnas ett namn för mina svårigheter.
När jag blev vuxen och började jobba deltid, tog jobben så mycket av min energi att jag inte ens orkade kamma håret. Ibland var jag så utmattad att mina muskler värkte, och min dåvarande man fick sköta allt hemma: han handlade och lagade maten, diskade, tvättade, bäddade sängen och städade. Men när jag sa till mina vänner att jobbet tröttade ut mig totalt och att jag inte orkade städa, fick jag höra: ”det där är helt normalt, alla blir trötta efter jobbet”. Jag trodde på vad de sa. Det var ju klart att jobb tog mycket energi för alla, jag kanske var bortskämd som klagade.
När jag i 24-årsåldern gjorde en neuropsykiatrisk utredning, uppmärksammade läkaren mitt okammade hår. Jag förklarade för henne att jobbet tog all min energi, och därför räckte inte min energi till att kamma håret. När hon talade om för mig att det inte var normalt att ett deltidsjobb tog så här mycket energi, förstod jag inte vad hon menade. Tog inte jobb energi för alla människor?
Tydligen inte så här mycket energi, förklarade läkaren. Men hur hade jag kunnat veta det när jag bara hade mina egna erfarenheter att utgå ifrån? När man så länge man kan minnas alltid har haft extremt lite energi, har man ingenting att jämföra med. I min värld är det helt normalt att behöva 12 timmars nattsömn efter att man jobbat, och om andra människor inte hade talat om för mig att min energinivå hade kunnat vara annorlunda, hade det aldrig fallit mig in att mitt långa återhämtningsbehov skulle kunna anses vara avvikande. För mig är en enorm trötthet ett normaltillstånd.
4 svar på ”Att jämföra sina egna erfarenheter med andras”
helt sant håller med dig här 🙂
🙂
Som jag tidigare skrivit fick jag diagnos för ett år sen, men 2002 gick jag in i väggen och kunde verkligen inget, inte duscha, inte sätta på kaffe mm.. och jag tänker ofta om jag haft min diagnos som liten kanske det blivit lite enklare för mig, just att slippa totalkrascha! Jag ligger enligt läkare precis på ”gränsen” men samtidigt så har jag ju anpassat mig, och anpassat mig och anpassat mig….. Idag klarar jag inte fem dagar med 2 timmars arbete, däremot om jag planerar själv..
Usch, vad jobbigt! Jag har också varit utbränd och vet hur det är när man inte ens gå in i köket för att koka te eller gå ut och kasta soporna. Kroppen slutar liksom fungera helt då. Jag tror att det är väldigt vanligt att vi anpassar oss alldeles för mycket, vilket du också gjort, och det sker ofta på bekostnad av vår egen hälsa.