En sak som jag och många andra med Aspergers syndrom och autism inte tycker om är otydlighet. Ibland har jag frågat hur jag ska göra, och jag har fått till svar att jag får bedöma själv. Sedan när jag bedömt själv vad som är lämpligt att göra, har det ändå blivit fel. ”Men så där kan du ju inte göra, det förstår du väl själv?”, har jag fått höra.
Ibland har jag fått höra ett uttryck som jag numera hatar, nämligen ”känn dig som hemma”. Då har jag antagit att jag bland annat skulle få sova till tolv och ha mina grejer i oordning för det brukar jag ju göra hemma. Och hemma är jag inte heller speciellt noggrann med att torka badrumsgolvet efter att jag duschat. Men trots att jag i alltså i sådana situationer följt den uppmaningen hemma hos andra människor och känt mig som hemma, har jag senare fått höra att jag varit oartig.
Numera känner jag mig osäker när jag får uppmaningar och instruktioner. Vad menar människorna egentligen? Nyligen frågade jag föreläsningsarrangörerna för World Autism Congress 2014 i Kuwait om vad som är lämplig klädsel där (jag ska dit nästa helg för att föreläsa om Aspergers syndrom). ”Det är ingenting du behöver tänka på, klä dig exakt som du brukar göra hemma i Sverige”, fick jag till svar.
Många tankar började gå runt i mitt huvud. Visste arrangörerna om hur jag brukar klä mig hemma i Sverige? Menade de alltså med uttalandet att jag kan ta med mig mina tajta, korta lädershorts och spetsstrumpbyxor och gå runt i de kläderna på gatorna i Kuwait som trots allt är ett muslimskt land? Min boendestödjare har förklarat för mig att det t om är emot de oskrivna reglerna att föreläsa i sådana kläder i Sverige och att jag därför endast bör använda dessa kläder på fritiden och aldrig bör föreläsa i dem, men skulle jag kanske kunna föreläsa i dem i Kuwait om de inte har några restriktioner där?
Jag diskuterade frågan med min boendestödjare för jag tyckte att det lät mycket ologiskt att Kuwait skulle vara mer öppen än Sverige när det gäller klädsel. Och hon höll med mig: hon tyckte att arrangörerna hade menat att så länge jag inte tar med mig de shorts, kjolar och klänningar som är riktigt korta eller har de allra djupaste urringningar, är det okej. Men de kortaste minikjolarna bör jag lämna hemma.
6 svar på ”Aspergers syndrom och otydlighet”
ibland så är man bra osäker ja .. om nu folk säger så där jaa vad ska man tänka liksom tycker jag klart man frågar ju men får man otydliga svar och ska tolka själv efter eget huvud ja då blir det ju där efter .. bra bild på dig du lagt upp fin 🙂 ^^ hehe hade varit något det djupaste urringingarna kortaste minikjolen 😛 *PERKELE!!!! säger jag bara 😉 * *kör en bus på Paula (A)* och SEN får hon godis 😛 .. (Y)
🙂
någon som blev glad av komplimangen tror jag haha ^^
Det verste jeg husker fra gymtimene i skolen var slutten av timen hvor de sa: Gjør hva dere vil. Jeg ville vite hva jeg skulle gjøre. Jeg kunne bruke ringene å turne i, de var like selvsagte som huskene (gunga) i skolegården, men de var stort sett opptatt. Jeg klarer heller ikke når folk sier at jeg skal bestemme selv, at det er mitt valg også videre, for jeg vet ikke hva som er rett og de vil jeg skal velge rett. Så forvirrende.
Ja, många Asperger-personer kan tycka det är förvirrande när man får höra att man får göra vad man vill. Hur vet man vad man vill? Ofta kan det underlätta om andra skapar tydliga ramar. ”Så här kan du göra, men inte så här” osv.
helt sant ja eller så kan man också säga så här att man talar om direkt rakt på sak klart och tydligt hur man vill ha det med saker och ting för att det ska funka och vara okej så det inte blir fel och uppstår problem väldigt viktigt är det vid sociala sammanhang med andra särskilt vid dejting