Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism lider av ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som det finare heter. Gunilla Gerland skriver i sin bok En riktig människa att hon som barn hade så stora svårigheter att känna igen människor att hon inte ens kände igen sina egna klasskamrater. När några pojkar i skolan mobbade henne, trodde hon att det var olika pojkar varje gång för hon kände inte igen människor som hon hade sett förut.
Själv lider jag också av ansiktsblindhet, dock av en mildare variant än Gunilla. De flesta ansiktsblinda människor jag träffat lider antingen av en lättare eller mellansvår form av prosopagnosi, och till och med det kan bli ett handikapp i vissa situationer. Men om man har en grav form av ansiktsblindhet och inte ens känner igen sina familjemedlemmar och nära vänner, blir det ännu svårare. De nära och kära kan ha svårt för att acceptera att man går förbi dem på gatan utan att hälsa trots att man försöker förklara att ansiktsblindhet inte har något att göra med att man inte bryr sig om dem. Man kommer helt enkelt ihåg andra detaljer av människor än deras ansikten.
Jag känner igen människor jag känner, men för att känna igen någon måste jag ha träffat personen väldigt många gånger. Om jag bara har träffat personen ca fem gånger, kan det hända att jag går förbi dem på gatan, och då kan dessa människor börja undra vad jag håller på med. När jag haft föreläsningar har det hänt vid ett par tillfällen att jag inte känt igen arrangören, och då har jag fått för mig på rasten att någon åhörare varit arrangören och jag bett fel person om hjälp med tekniken.
Förut hade min vän presenterat mig för sin killkompis, och vi umgicks med honom ett par gånger. Vid ett tillfälle spenderade vi hela kvällen hos honom och vi hade roligt. Dagen efter hälsade en kille på mig i stan, tittade på mig i ögonen och log, men jag tittade bara bort. Jag orkade inte med alla dessa killar som raggade, jag var ju gift! Min irritation bara växte när killen började följa efter mig och fråga om han hade gjort något fel. Vad fräck han var, kunde han inte respektera att jag inte var intresserad av att prata med honom?
När jag till slut hörde honom säga mitt namn och fråga om jag och min kompis inte haft roligt hos honom kvällen innan, höll jag på att sjunka ner genom jorden av skam. ”Men herregud, är det du? Jag kände inte igen dig. Jag är ansiktsblind och trodde att du var en främling som raggade på mig. Förlåt!”, stammade jag fram. Just då skämdes jag ihjäl, men efteråt kunde jag bara skratta åt situationen.
Mitt tips till alla ansiktsblinda människor är att tala om för andra att du har svårt för att känna igen ansikten. Människor är ibland mycket mer förstående än vad man tror!
8 svar på ”Aspergers syndrom och ansiktsblindhet”
Jeg har en mild form for ansiktsblindhet. Jeg opplever problemet mest når jeg ser film. Alle personene ser jo helt like ut! Særlig om de har et fellestrekk som briller eller mørkt hår. Når jeg går ute, ser jeg folk som har et særtrekk jeg forbinder med en person, og tror det er dette mennesket, men det er det ikke i det hele tatt. Jeg ser detaljene, ikke helheten.
Jag lägger också märke till detaljer! Värst är problemet när jag ser tjejer, vi tjejer kan ju ändra vår frisyr och hårfärg lite hur som helst 😉 Och jag är inte bättre. Förut hade jag mörkt hår och lugg, nu är jag blond, har ett längre hår och ingen lugg längre. Även många människor som inte är ansiktsblinda kan ha svårt för att känna igen mig!
Aha, detta hade jag inte hört talas om! Tack Paula, det blir till att googla lite för mer information.
Kul att du tyckte att inlägget var intressant, Jenny! 🙂 Sedan är det ju också så att vissa som har Aspergers syndrom är helt tvärtom och är ovanligt bra på att känna igen ansikten.
Hej! Jag studerar en masterutbildning inom människa-dator interaktion, inriktning interaktionsdesign, och håller just nu på att ta fram en app för personer med ansiktsblindhet. Jag hittade din blogg, och undrar om du skulle vara intresserad av att svara på lite frågor, samt ev. nästa vecka testa appen (första utkast) för att komma med feedback. I och med att jag själv inte har ansiktsblindhet så är det viktigt för mig att få en förståelse för den riktiga slutanvändaren och era erfarenheter.
Tack på förhand!
Hej Frida!
Jag är hemskt ledsen men jag har tyvärr ingen möjlighet att hjälpa dig i alla fall för tillfället. Detta för att jag har många föreläsningar just nu och kommer att vara bortrest en del och det tar en del energi av mig just nu. Jag vågar inte ta för många uppgifter eftersom jag var sjukskriven för utbrändhet förra året. Jag skulle eventuellt kunna göra det längre fram, kanske i december när allt lugnat ner sig men just nu har jag tyvärr ingen möjlighet 🙁 Hoppas någon annan av mina bloggläsare har en möjlighet att hjälpa dig om du behöver någon de närmaste veckorna!
Hej, Paula.
Intressant läsning.
Lider själv av HFA och, uppenbarligen, någon form av ansiktsblindhet.
Hade aldrig hört talas om det förut, och trodde att det bara var något ”fel” på mig.
Skönt att veta att det inte var så.
Vanligtvis så har jag svårt för nya människors ansikten och behöver träffa dem flera gånger innan jag ”vet” vilka de är, men ibland så kan deras ansiktsdrag falla bort om det går för lång tid sedan man såg dem sist, och det känns som att man blir presenterad på nytt på något vis.
Av någon anledning så har jag mycket lättare med att känna igen karaktärer på film,
men det kan förstås vara saker man associerar dem med, och inte ansiktet i sig…
Den värsta upplevelsen hittills var för några år sedan då min pappa skulle hämta mig med sin bil och jag inte kunde känna igen honom. Att det var rätt bil visste jag pga registreringsskylten, men tog flera minuter innan jag kände igen hans ansikte igen. Med ”värsta” menar jag förstås att känslan skrämde mig.
Ja… iallafall, så är jag glad att jag hittade din blogg. 🙂
Hej Cathi!
Ursäkta för sent svar, jag har inte bloggat på ett tag men nu har jag kommit igång igen.
Vad intressant att du har lättare för att känna igen karaktärer på film för det har verkligen inte jag. Det känns nästan tvärtom för mig. Undrar vad det beror på? Det kan iofs vara så att du associerar karaktärerna med saker precis som du skrev.
Jag kan verkligen relatera till känslan att du inte kände igen din pappa. Igår hittade en tjej som jag pratade med min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom på nätet och då upptäckte jag att Gothia förlag hade gjort ett nytt omslag i den senaste upplagan. Tjejen frågade mig om det var jag på omslaget och när jag tittade på bilden så hade jag ingen aning. Det kändes verkligen läskigt att inte känna igen mitt ansikte! Jag vet fortfarande inte om det är jag på omslaget eller inte. Jag tycker på ett sätt att bilden ser ut som jag men på ett annat sätt inte.
Vad roligt att du hittade till bloggen 🙂 Och som sagt kommer jag blogga regelbundet igen nu så det kommer att bli fler blogginlägg 🙂