Kategorier
Paulas blogg

Aspergers syndrom, autism och självmedvetenhet

När jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom, förklarade min läkare för mig att autistiska tjejer ibland kunde vara mer medvetna om sitt annorlundaskap än vad autistiska killar var om man skulle generalisera grovt, och tydligen var inte denna självmedvetenhet alltid till fördel. På den tiden förstod jag inte riktigt vad läkaren menade. I mina ögon var det bara bra att vara medveten.

Men för ett par år sedan när jag föreläste träffade jag en man i 40-årsåldern som också hade asperger. Han berättade för mig att han sällan umgicks med någon utanför sin familj, sin autistiska flickvän samt några få vänner med samma diagnos. Som sjukpensionär gick han inte ut bland andra människor speciellt ofta och därmed levde han ett ganska isolerat liv från övriga samhället trots att han hade regelbunden kontakt med dessa personer. Han hade insett nyligen att han egentligen hade stora svårigheter förknippad med Aspergers syndrom, bland annat svårigheter i att sätta sig in i andra människors känslor och svårt att läsa av deras kroppsspråk. Kruxet var att han inte hade varit medveten om sina autistiska svårigheter förrän relativt nyligen.

Anledningen till att han inte hade varit medveten tidigare var att hans familjemedlemmar hade varit vana vid honom, han hade inbillat sig att han var duktig på att tolka andras kroppsspråk och eftersom hans vänner och partner fungerade ungefär som han så hade ingen av dem reagerat på hans beteende. Han hade alltid sett sig själv nästan som en neurotypiker, men däremot hade han alltid märkt direkt om någon annan aspergare bröt mot normen. ”Herregud, så skulle jag aldrig göra, vilken tur att jag inte har lika stora svårigheter”, hade han tänkt då.  

För några år sedan hade han börjat umgås med några gamla skolkamrater och deras vänner som hade upplevt honom som oartig. Men eftersom han hade svårt för att tolka andra människors kroppsspråk, hade han inte förstått vad de andra hade tyckt om honom förrän en person talade tydligt för honom om varför de andra i gruppen hade börjat undvika honom. Tydligen hade han alltid sagt fel saker, sårat andra, avbrutit dem, låtit bli att hälsa, bara pratat om sina egna intressen och så vidare. Incidenten hade gett honom något att tänka på, och därefter började han förstå att han var mer autistisk än vad han hade varit medveten om.

Den här mannen upplevde att han hade mått bättre tidigare i livet när han hade varit omedveten om sina svårigheter och sitt annorlundaskap. Nu hade han plötsligt blivit överdrivet uppmärksam på andra människors signaler och börjat överanalysera allt de gjorde och sa, vilket gjorde att han nästan aldrig kunde slappna av längre. Han hade också börjat undra vad andra människor egentligen tyckte om honom eftersom han hade blivit medveten om att han hade svårigheter i att läsa av andras kroppsspråk, och han var ständigt rädd för att råka såra andra. ”Ju mer jag förstår hur andra människor fungerar, desto sämre mår jag. Jag mådde mycket bättre på den tiden när jag trodde att jag var precis som alla andra och var omedveten om hur mitt beteende framtod i andra människors ögon”, sa han till mig.

Jag kunde relatera till honom och förstod plötsligt vad min läkare hade menat när hon hade sagt att det inte alltid var till fördel att vara alltför medveten. Även om jag själv tycker att det är roligt att analysera andra människors beteenden, tycker jag samtidigt att det tar energi att vara medveten. Jag vet hur det känns att ständigt vara på helspänn och tänka: ”Har jag pratat för mycket om mina intressen nu, och har jag låtit otrevlig?” Om jag hade varit helt omedveten om att jag fungerar annorlunda, skulle jag slippa lägga energi på att oroa mig för sådana här saker!

4 svar på ”Aspergers syndrom, autism och självmedvetenhet”

Jag är enormt självmedveten. Så pass mycket att jag många gånger tänker på hur jag går, hur jag ser ut, ibland tappar jag bort mig själv och tänker att andra tittar och så. Det var mycket, mycket värre tidigare. Runt gymnasiet blev det bättre men dessförinnan visste jag inte om jag skulle titta på människorna jag gick förbi så många gånger missade jag folk som undrare varför jag inte hälsade. Jag såg dig inte. Behövde lära mig hur man håller ögonkontakt, 2 sek på vänster öga, 2 sek på höger, ner mot näsan, repeat. Är enormt självkritisk och förstår mina begränsningar men det är ofta alldeles för stor självmedvetenhet till den grad att det blir lidande.

Jag orkar numera inte tänka på sådana saker som ögonkontakt eftersom jag tycker att det tar energi att tänka på det. Men jag förstår vad du menar! Ju mer självmedveten man är desto mer utmattande brukar det vara att umgås med folk för man kan liksom aldrig slappna av.

Svara

jag övertänker, ältar, får ångest, övertänker lite mer.. ja ni fattar. Jag är medveten om det men kan inte sluta.
ex; person 1 är otydlig i sin info och person 2 förklarar så jag förstår, vilket lugnar… sen kommer jag ändå in på vad person 1 sa och utifrån min värld/förmåga försöker förstå det som jag tror eg sades. . Kommer det sedan en 3e person och har halva tolkningar och antagande om vad person 1 sagt då är det kört, då kommer min övertänkande hjärna igång i maxfart. och detta resulterar i ångest.

Är detta vanligt hos oss högfungerande autister?

Jag minns att Tony Attwood skrivit att många autistiska ungdomar överanalyserar sociala situationer. Enligt min erfarenhet är beteendet vanligt även hos vuxna autister! Ju större insikt man har om sin funktionsnedsättning (vilket nog av många kan klassas som ”högfungerande”) desto större medvetenhet har man om att andra människor kanske inte alltid menar det de säger och att de kan uppleva situationer annorlunda än vad man själv gör. Det kan också skapa osäkerhet!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *