Kategorier
Arbete och sjukersättning

Asperger-anpassad

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har rätt att få stöd och hjälp från samhället. Om vi exempelvis vill plugga på högskolan, har vi rätt till vissa stödinsatser. Det finns även en del folkhögskolor i Sverige som har anpassade program för elever med Aspergers syndrom, och om vi har svårt för att klara av arbetslivets krav, kan vi få lönebidragsanställningar, förutsatt att vi hittar en arbetsgivare som vill anställa oss.

Trots att det ska finnas så otroligt jobb och skolor i Sverige som är anpassade för oss med Aspergers syndrom, finns det många personer med Aspergers syndrom som går hemma med aktivitetsersättning/sjukersättning eller socialbidrag. Och då kan andra människor undra varför personen inte tar tag i sitt liv och börjar utbilda sig på ett specialanpassat program eller försöker hitta ett passande jobb.

Men det som alla inte har förstått är att vi som har Aspergers syndrom är extremt olika, och därmed finns det ingenting som heter Asperger-anpassat i den bemärkelsen att ett ställe skulle passa alla med Aspergers syndrom. Och väldigt många Aspergare har oturen att ha sådana behov att de inte har lyckats hitta något ställe som kan erbjuda tillräckligt stora anpassningar.

”Klart alla kan jobba med någonting eller plugga även om man har Aspergers syndrom”, säger många okunniga människor, men det stämmer inte alls! Det finns inga belägg att alla människor skulle ha en arbetsförmåga. Om det känns som ett heltidsjobb att duscha och handla mat, räcker inte alltid energin till att jobba.

Enligt min erfarenhet fungerar stödinsatserna bäst för personer som har vissa slags behov eller svårigheter. Om man har svårt för att sortera intryck eller behöver extratid att tänka, är det oftast inga problem att plugga på en högskola – då kan man sitta i ett annat rum och man får extratid för att skriva tentorna. Om man har svårt att passa tider, behöver det inte vara något problem heller för då kan man kanske få hjälp av vissa appar eller andra hjälpmedel. I sådana här situationer kan högskolestudierna eller jobb fungera utmärkt för det finns lösningar eller strategier för nästan alla svårigheter.

Men om man har helt andra svårigheter, kan man i många situationer inte få stöd alls. Mina behov är exempelvis så pass speciella att jag inte beviljades något starta-eget-bidrag. Jag har försökt plugga språk på universitetet flera gånger, men varje gång har jag varit tvungen att hoppa av eftersom jag har fått höra att de inte kan erbjuda mig hjälp. Eftersom jag har otroligt svårt för central koherens, dvs att lägga ihop detaljer, har jag ingen förmåga att lära mig historia. Och att lära sig historia och litteratur är obligatoriskt när man läser språk, och därför kunde jag inte fortsätta studierna.

Lägg därtill att jag har så otroligt svårt för automatisering att vardagen tröttar ut mig enormt. Tack vare att Ågesta Folkhögskola var så otroligt förstående och hade förståelse för att jag behövde gå i skolan kortare dagar än andra elever och att jag var tvungen att stanna hemma de senaste 3 månaderna eftersom jag inte orkade fortsätta, lyckades jag plugga till Asperger-informatör och börja hålla föreläsningar om Aspergers syndrom. Men det var endast för att jag inte behövde vara med på allt som egentligen var obligatoriskt, och studierna tog ändå så mycket energi att jag blev utmattad. Därför skulle jag inte orka plugga där igen, och jag har insett att jag inte heller kommer att orka föreläsa mer än några gånger i månaden.

11 svar på ”Asperger-anpassad”

Det är bra att du hellre tar några föreläsninigar än slutar med det för att det blir förmycket, keep going paula we need you. =)

Jeg kjenner meg så igjen i deg. Jeg har lyst til å gi deg en klem og si at du er bra nok som du er. For det kunne jeg trenge å høre nå. Jeg håper du får noen dager som ikke er så strevsomme nå. Jeg har også blogget i dag, og det kjennes nesten som et heltidsarbeid å skrive noen linjer. Fordi, jeg har så mye i hodet mitt. Jeg klarer bare å høre på én musikk i dag, hele dagen, samme cden.

Vad kul att du känner igen dig! Ibland kan bloggandet också kännas som ett heltidsarbete precis som du skriver, men för mig har det gjort susen att börja blogga varannan dag istället för varje dag. Nu orkar jag mycket mer 🙂

Svara

Trots att det ska finnas så otroligt jobb och skolor i Sverige som är anpassade för oss med Aspergers syndrom, finns det många personer med Aspergers syndrom som går hemma med aktivitetsersättning/sjukersättning eller socialbidrag.

Jag är nyfiken på vad människor med Asperger syndrom gör om dagarna eller rättare sagt hur de försörjer sig. Hur många arbetar med resp utan lönesubventioner? Hur många lever på sjukersättning/aktivitetsersättning? Hur många lever på socialbidrag? Jag misstänker att ingen i det här neurotypiska samhället har koll på läget. Det är isf beklagansvärt för hur ska samhället kunna göra någonting åt problemet om samhället inte vet hur problemet ser ut? Hur ska samhället kunna veta om det man gör för människor med Aspergers syndrom fungerar eller inte om det inte har något att relatera resultaten av insatserna till?

Det här är de bästa siffrorna som jag har hittat på Aspergers syndrom och arbete:

Hur ser då situationen ut för personer med Aspergers syndrom på arbetsmarknaden?
Det finns uppskattningar om att det är runt 10-15 procent av de vuxna med Aspergerssyndrom som har arbete i Sverige. Definitionen på arbete i denna uppskattning är lönearbete, men även sådana anställningar där lönebidrag innefattar en del av lönekostnaden (Andersson, 2006). Trots bra utbildning och tillgång på kunskaper, så möts många med svårigheter att få en anställning och behålla ett jobb (Gerland, 2003). Personer med Aspergers syndrom har ofta svårt med sociala samspel och underförstådda regler i social kommunikation, som till exempelvis kroppsspråk. Detta motsäger mycket av de kriterier många arbetsgivare söker efter i dag, vilket är flexibilitet, initiativförmåga, socialkompetens och laganda (Göransson, 2002). Många vuxna med autismspektrumtillstånd, som exempelvis Aspergers syndrom är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade, trots att de betraktar sig själva som arbetsföra och vill arbeta. Anledningen till att de står utanför arbetsmarknaden är sällan oförmåga att utföra arbetsuppgifter utan samhällets och arbetsmarknadens oförmåga att anpassa förhållandena på arbetsplatsen till dessa personers förutsättningar.
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/26640/1/gupea_2077_26640_1.pdf

Har inte mer än 10-15 av alla människor med Aspergers syndrom ett arbete? Hur försörjer sig resten? Sjukersättning eller socialbidrag? Vem vet?

Har inte mer än 10-15 av alla människor med Aspergers syndrom ett arbete? 10-15 procent skulle det stå så klart.

Jag tror att de 10-15 procenten (om siffrorna stämmer) är människor som Kuwait-Stephen dvs aspagare som troligtvis är väldigt högbegåvade och som genom en kombination av tur och skicklighet har hamnat på precis rätt plats i arbetslivet. Vi normala aspergare som till förbannelse försöker att platsa på den reguljära arbetsmarknaden genom att ansträgna oss dubbelt så mycket kan lika gärna gå och dra något gammalt över oss. Jag tror inte vi har en chans på dagens (och morgondagens) arbetsmarknad.

Du har förmodligen rätt! Min bror tillhör den gruppen: han är högbegåvad och har därför inte haft några som helst problem med att få välbetalda arbeten. Om man har turen att ha specialbegåvningar inom områden som man ge mycket pengar, kan Aspergers syndrom till och med vara en funktionsförmåga, och då spelar det mindre roll att man har svårt för socialt samspel. Om man däremot inte har specialbegåvningar, kan man ha svårt att platsa i arbetsmarknaden.

Svara

Oj, om den siffran stämmer är det väldigt, väldigt få. Jag hade nog gissat att det åtminstone hade varit 30 procent av Aspergare som hade del- eller heltidsanställning. Det var mycket färre än vad jag trodde!

Jag skulle också vilja veta hur resten försörjer sig, det hade varit intressant. Hur många procent av personer med Aspergers syndrom som anser sig vara arbetsoförmögna och sökt sjukersättning har fått sina ansökningar beviljade, och hur många procent har fått avslag och fått leva på socialbidrag? Och hur många procent anser sig vara arbetsförmögna men inte lyckas hitta ett arbete?

Jag tror inte att jag har träffat någon med Aspergers syndrom som inte fått aktivetetsersättning, men däremot har jag träffat många som inte fått sjukersättning. Om man får sjukersättning eller inte verkar vara beroende av vilken handläggare man får. Min advokat var chockad över att min ansökan om sjukersättning inte hade gått igenom när jag ansökte om det 2010 för i mitt läkarutlåtande stod det tydligen exakt det som Försäkringskassan krävde!

Svara

Oj, om den siffran stämmer är det väldigt, väldigt få. Jag hade nog gissat att det åtminstone hade varit 30 procent av Aspergare som hade del- eller heltidsanställning. Det var mycket färre än vad jag trodde!

Jag vet inte om siffran stämmer men det verkar ingen annan veta heller. Det verkar stå skrivet i stjärnorna hur stor andel av alla människor med Aspergers syndrom som har sin försörjning via arbete, ekonomiskt bistånd, aktivitetsersättning/sjukersättning eller någonting annat. Det är en märklig tid vi lever där samhället ska hjälpa oss men har noll koll på en så enkel sak som hur vi försörjer oss. Om vi försörjer oss för inte ens det är väl säkert. Det kanske är aspergarnas föräldrar som försörjer dem. Så har det varit för mig iaf när socialtjänsten har varit ute och cyklat som mest.

Det är en märklig tid vi lever där samhället ska hjälpa oss men har noll koll på en så enkel sak som hur vi försörjer oss.

Jag håller med! Och en annan sak som är märklig är att LSS-lagen garanterar oss goda levnadsvillkor, men ändå blir vi utförsäkrade. När jag höll på att bli hemlös 2010 pga utförsäkringen och socialens avslag, hänvisade jag till LSS-lagen men tydligen finns det ingen garanti att man ska kunna få pengar bara för att man har Aspergers syndrom och läkarutlåtande på sin arbetsoförmåga!

Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om välgörenhetsorganisationen inte hade betalat min hyra och jag hade faktiskt hamnat på gatan. Då hade jag ju ansökt om gruppboende enligt LSS eftersom jag hade kunnat hävda att jag inte har bra levnadsvillkor på gatan. Undrar om jag hade fått min ansökan beviljad eller om jag hade fått hjälp att skaffa en annan lägenhet istället så att jag hade kunnat behålla mitt boendestöd, vilket hade varit ett betydligt billigare alternativ för kommunen? För jag kan inte tänka mig att kommunen hade kunnat hävda att jag har bra levnadsvillkor på gatan, men man vet ju aldrig!

Svara

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *