Är social träning bra för barn med autism?

IH frågar (del 2)

Psykologen på habiliteringen uppmanar oss föräldrar att träna, träna och träna på diverse olika sociala övningar. Allt från spela spel, bygga lego tillsammans, leka, prata utifrån sociala fraser osv.

Jag skrev detta i en grupp på Facebook och fick så mycket kritik av andra att ” detta är så fel! Barnets självkänsla kommer ta stryk osv”. Vore intressant att höra din synpunkt. Vad är rimligt, vi föräldrar blir väldigt osäkra, ska vi inte träna detta med barnet för att hen ska gynnas i samspel med andra? Vi vill bara hens bästa.

Paula svarar

Hej igen, nu svarar jag på din andra fråga. För er som inte känner till det så publicerade jag del ett här tidigare. Frågan handlar alltså om ett barn som har autism och eventuellt IF (intellektuell funktionsnedsättning, och idag svarar jag på frågan om social träning. Du ställde även en tredje fråga som handlar om att begränsa barnets aktiviteter och intressen, men efter att jag blev klar med svaret på frågan om social träning insåg jag att det skulle bli väldigt långt om jag också svarade på frågan om att begränsa barnets intressen. Därför delar jag upp del två i två delar, så att jag kan förklara allt så utförligt som möjligt och fokusera på ett ämne åt gången. Jag har mycket att säga om både social träning och att begränsa autistens specialintressen, så jag kommer att skriva en fortsättning inom de närmaste dagarna!

Är ingenting personligt

Vad tråkigt att höra att du fick negativa reaktioner när du ställde en neutral fråga. Precis som du skriver, vill ni bara det bästa för barnet och att hen ska må bra. Jag hoppas inte att du tog reaktionerna personligt! Det är vanligt att ordet ”social träning” och överhuvudtaget begreppet ”träning” väcker starka känslor hos oss autister. Många av oss har nämligen mycket negativa erfarenheter av social träning, vilket gör att vi reagerar starkt när ordet ”träning” används i samband med autism.

Har egna erfarenheter

Låt mig förklara det lite närmare. Vi autister har sällan fått vara som vi är, utan har istället blivit pressade att passa in i den neurotypiska mallen. Vi har ofta fått belöningar när vi har avvikit från vårt sanna jag och börjat leva som om vi inte hade autism. Jag har också egna erfarenheter av det. När jag gick i skolan upptäckte läraren att jag brukade stå ensam på rasterna, och hon uppmanade mig att gå fram till mina klasskamrater och fråga om jag fick vara med och spela boll. Jag vägrade först, och det blev en diskussion. Läraren var väldigt bestämd, eftersom det tydligen var jätteviktigt att jag skulle vara med!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Min hjärna fick aldrig vila

Eftersom jag skilde mig från de andra barnen, hade vuxna ofta varit missnöjda med mig, vilket hade skadat min självkänsla. Därför var jag extra angelägen om att göra läraren nöjd. Jag gjorde som hon sa, och började snart spela boll varje rast. Jag fick mycket beröm och hörde att jag hade utvecklats! Men sanningen var att jag hatade bollspelet. Efter att ha blivit tvungen att spela med mina klasskamrater försämrades min livskvalitet. Det var inte roligt, utan tog bara min energi. Det kändes som att min hjärna aldrig fick vila, men läraren var ju nöjd.

Ansträngde mig till det yttersta

Av den erfarenheten lärde jag mig att det inte var okej att vara ensam. Jag ansträngde mig för att vara med mina klasskamrater och började ta initiativ till nya lekar och aktiviteter – men bara för att jag visste att jag skulle få beröm av vuxna på det sättet! Ibland var jag modig och försökte undvika det sociala, men då fick jag kritik och var tvungen att ge efter. Och så blev mitt liv: även om jag är introvert och älskar att vara ensam, blev jag tvungen att ägna mig åt sociala aktiviteter istället för att spendera rasterna ensam.

Påverkade mig långt efteråt

Det här påverkade mitt liv i nästan två decennier! Jag hade alltså lärt mig att det inte är okej att skilja sig från normen, och att om jag tänker och känner annorlunda än de flesta, så betyder inte mina känslor något. Jag trodde att jag var tvungen att göra som andra ville. Jag trodde att det var det bästa för mig, eftersom ”alla” sa det, och jag ville också vara lika ”duktig” som alla andra. Jag trodde på fullaste allvar att man hade misslyckats om man spenderade för mycket tid ensam och att det skulle vara skadligt i längden.

Fick äntligen känna lycka

Därför fortsatte jag att ägna mig åt aktiviteter som jag hatade, och det fortsatte även när jag var vuxen. Jag gick på bio, konserter, bowling, minigolf och andra aktiviteter som jag inte alls tyckte om, och till slut bröt jag ihop! Min fritid var inte fri tid, utan ett heltidsjobb för att göra andra till lags! Det tog flera år innan jag insåg att jag duger som jag är, och det krävde långa samtal med psykologer, både på habiliteringen och hos en annan psykolog. Det var psykologsamtalen som fick mig att inse att man får bete sig hur autistiskt man vill, och att det inte betyder att man är en sämre människa. Och när jag insåg det, kände jag för första gången i mitt liv vad äkta lycka är!

Vi har haft låg självkänsla

Det var min historia. De personer som kritiserade dig på Facebook kan ha upplevt något annat, men det som förenar oss är att vi ofta har mått väldigt dåligt av att inte få vara autistiska. Vi har haft låg självkänsla på grund av samhällets krav och försökt träna bort våra autistiska egenskaper. En psykolog sa en gång till mig att förneka sin autism är som att förneka sexuella läggning. Jag vet inte hur det är att undertrycka sin sexuella läggning för jag har inga egna erfarenheter av det, men det kan absolut vara samma sak! En homosexuell ska ju inte heller behöva göra övningar för att bli heterosexuell.

Reagerar på ordet träning

Det är därför vi autister ofta har taggarna utåt när vi hör ordet ”social träning” – det är just ordet ”träning” vi reagerar på. Däremot är det nog inte många som har något emot att ett barn – oavsett om barnet är autistiskt eller neurotypiskt – lär sig att förstå vad andra människor förväntar sig och varför de beter sig som de gör. Jag är övertygad om att det är bra för autistiska personer att lära sig hur neurotypiska människor tänker, och vice versa. Förståelse och respekt ska finnas åt båda håll, och även neurotypiker ska lära sig att förstå oss autister!

Autisten ska få välja

Det jag försöker säga är att jag tycker att det är bra om ett autistiskt barn lär sig att förstå reglerna kring exempelvis turtagning och hur neurotypiska människor ofta tar kontakt med andra. Men om man gör övningar ska autisten tycka att det är roligt och utvecklande! Och autisten ska aldrig få känslan att hen inte duger som hen är och behöver förändras. En autist kan exempelvis gynnas av att förstå att många neurotypiska människor förväntar sig ögonkontakt – men samtidigt måste autisten få välja om hen vill träna på ögonkontakt eller inte!

Skedde helt på mina villkor

Ett exempel på övningar som jag har gjort med en tidigare boendestödjare är att öva på klädkoder. När jag var 30 år gammal ville jag gå och hålla en föreläsning i korta, tajta lädershorts och spetsstrumpbyxor och förstod inte varför det var olämpligt! Jag tyckte att det var intressant att lära mig varför neurotypiker tyckte att den klädseln var olämplig, så boendestödjaren förklarade reglerna för mig. När vi var i klädbutiker fick jag ibland själv gissa om en outfit skulle vara lämplig eller olämplig, och min boendestödjare hjälpte mig. Tack vare övningarna blev jag bättre på klädkoderna, men jag är fortfarande inte lika bra på det som en genomsnittlig neurotypiker. Men här skedde alltså övningarna helt på mina villkor, vilket är så det ska vara.

Var uppmärksam på barnets signaler

Om ditt barn gillar att spela spel och bygga lego (det är inte alla autister som gillar spel) ser jag därmed inget fel i att exempelvis öva på turtagning och annat socialt samspel på det sättet – förutsatt att ditt barn tycker att det är roligt och inte blir överbelastat! En autist ska alltid göra övningar för sin egen skull, inte för att göra andra människor nöjda. Var uppmärksam på barnets signaler. Förmedla gärna också för barnet att ni gör övningarna för att barnet ska förstå hur andra människor samspelar med varandra – inte för att det självt måste lära sig att bete sig som en neurotypiker!

I nästa blogginlägg kommer jag svara på din fråga om att begränsa barnets specialintressen.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.