Är det vanligt att någon med autism överanpassar sig?

Ella frågar

Jag har asperger syndrom, och min fråga är om det är vanligt att jag anpassar mig till varje person utifrån dens personlighet/beteende?

Paula svarar

Jag kan inte svara på hur vanligt fenomenet är rent statistiskt hos oss med Aspergers syndrom/autism, men utifrån mina egna erfarenheter skulle jag säga att det absolut finns autister som överanpassar sig efter varje person de umgås med. Jag har personligen uppmärksammat beteendet oftare hos autister än hos neurotypiker. Faktum är att jag tror att de allra flesta människor anpassar sig efter andra men knappast i samma omfattning som en kamouflerande autist. Ett extremt exempel som jag stött på är en autist som blev tillsammans och till och med sambo med en person som var kär i autisten i fråga, och detta trots att autisten varken var kär i vederbörande eller det minsta intresserad av att ha ett förhållande med personen. Men autisten hade anpassat sig efter vederbörandes önskemål och agerat som denne hade förväntat sig, och då denna person hade velat bli tillsammans med autisten hade autisten gått med på det.

Har låtsats vara intresserad

Det finns flera exempel på situationer då jag själv har överanpassat mig. Jag har exempelvis låtsats vara väldigt intresserad av vissa saker. För att nämna ett exempel är jag inte ett dugg intresserad av att titta på fotografier på andras semesterresor och liknande för jag blir mentalt utmattad av det. Det finns nog många som kan tycka att det är småtråkigt att titta på bilder på andras semesterresor i flera timmar, men samtidigt är de flesta smått intresserade av arkitektur varför de kan tycka att det är smått kul att se bilder på olika platser, och till skillnad från mig vill de också titta på olika byggnader när de själva reser. Jag är själv inte alls intresserad av det och därför är jag av förståeliga skäl inte heller intresserad av att titta på bilder på andras semesterresor.

Har förmedlat motsatsen

De allra flesta människor tittar nog artigt på andras semesterbilder även om de kanske inte är 100% intresserade, men jag har liksom låtsats vara överintresserad och ställt mycket detaljerade frågor (fast egentligen är nog ”låtsas” fel ord för jag har varken låtsats eller lurat någon med mening utan jag har gjort så här naturligt och förstått först efteråt att det varit fel)! Jag har inte sällan fått höra att det är extrakul att visa bilder för just mig för de allra flesta brukar tröttna efter ett par fotoalbum, men eftersom jag varit så intresserad och nyfiken visar de gärna fler fotoalbum för mig. Faktum är alltså att jag är extremt ointresserad, betydligt mer så än de flesta, men förmedlar alltså motsatsen med kroppsspråket, språket och beteendet!

Har både varit rak och överförsiktig

Låt mig ta ett annat exempel. Jag har varit väldigt rak när jag umgåtts med personer som jag vetat har uppskattat rakhet. Jag har hört från vissa att de älskar min ärlighet för att jag ofta vågat säga saker som ingen annan vågat säga. Men samtidigt har jag varit extremt försiktig och trippat på tårna när jag umgåtts med personer som jag vetat varit känsliga och tolkat det mesta negativt. Jag har överanpassat mig till så stor grad att jag knappt ens gäspat i vissas sällskap eller sagt att jag varit trött i rädsla att de skulle tro att det är de jag varit trött på. När min psykolog frågade varför jag helt enkelt inte kunde säga till vissa personer att jag var trött och därför behövde åka hem tidigare än vanligt svarade jag att jag inte kunde det eftersom dessa personer var väldigt känsliga. För att undvika att de skulle bli ledsna var det bäst att låta dem bestämma när vi skulle skiljas åt, resonerade jag. Det var då psykologen förstod hur mycket jag egentligen överanpassade mig!

Typiskt för kvinnliga autister

Det finns betydligt fler liknande exempel, och när jag var yngre kändes det som att hela mitt liv handlade om att vara någon jag inte var. Och jag har alltså anpassat mina beteenden och intressen efter vem jag har umgåtts med, och därför har olika personer fått helt olika uppfattningar om vem jag varit. Detta är väldigt typiskt för autistiska kvinnor fick jag veta. Jag minns att en av frågorna som jag fick på autismutredningen var om jag upplevde att mina vänner kände den riktiga Paula. På den tiden tyckte jag att det var en märklig fråga för jag hade utgått från att alla skådespelade lika mycket som jag och att ingen egentligen kände någon annan på riktigt. Det var först senare som jag förstod vad läkaren menade med frågan!

Fick öva och träna

Tack och lov är jag 44 år idag och har i takt med ökad ålder lärt mig att inte överanpassa mig på det här sättet. Med psykologens hjälp har jag lärt mig att förstå att det är viktigt att välja sitt umgänge utifrån hur man själv är som person istället för att utgå från vad olika människor söker för egenskaper hos vänner och sedan anpassa sig efter deras förväntningar. Jag fick även övningar av psykologen: jag hade nämligen alltid skrivit extremt korta mejl när jag skrivit till personer som inte orkat läsa mer än ett par meningar och sedan enormt långa mejl (läs: nästan ”romaner!”) till personer som uppskattat långa mejl. Och psykologen bad mig anpassa mejllängden efter mina önskemål och behov istället för att utgå från andras förväntningar.

Visste knappt hur man gjorde

Och så började jag göra: Om jag ville önska någon god jul eller grattis på födelsedagen kunde jag bara skriva ett par rader i stil med: ”Grattis på födelsedagen, hoppas du får en fin dag!” om jag inte kände för att skriva mer än så. Och detta alltså även om jag antog att den andre kunde förvänta sig att jag skulle skriva mer och skulle bli förvånad eller besviken över att få ett kort meddelande! I början tog det mig väldigt mycket emot att lyssna på mig själv. Eftersom jag i princip aldrig hade lyssnat på mig själv tidigare visste jag knappt i början hur man gjorde, men det blev lättare med tiden!

Ingen gåva eller talang

Många tror felaktigt att det är en gåva och avundsvärd talang att kunna överanpassa sig. Jag har ofta fått höra att jag borde vara glad över att många gillar mig och verkligen uppskattar mitt sällskap, men det är få som förstår att i princip vem som helst kan bli ”populär” genom att överanpassa sig och förvandlas till någon som andra vill att man ska vara. Med kamouflagebeteendet blir man alltså omtyckt för att vara någon man inte är vilket blir fel på alla sätt! Jag tycker därför att det är en svårighet och en stor funktionsnedsättning att överanpassa sig och att det är bra att uppmärksamma beteendet så att man inte börjar göra det för mycket. Vad som sedan är ”för mycket” är upp till varje autist att avgöra!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn