Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Är det många med autism som saknar självinsikt?

Disa frågar

Jag undrar om det är vanligt att många med autism saknar god självinsikt? Tänker på vuxna som haft dessa svårigheter under hela deras liv i synnerhet efter 20 års åldern. Eftersom jag inte vill avslöja för mycket om dessa personer kan jag bara säga att jag har känt flera, synnerhet på nätet, som visat mycket tydliga tecken på autism, dvs inte bara drag av det utan hela deras liv, beteenden, utseende och genomgripande svårigheter som kan förklaras just med autism.

Vissa av dom hade till och med fått diagnosen men avfärdat den och sen fortsätter leva i misär och svårigheter med allt vad det inneburit med tvång från Arbetsförmedlingen, försörjningsstöd osv bara för att hen vägrade inse att hen var inom spektrum, istället gick hen till ena psykologen efter den andra och blev aldrig hjälpt och är förmodligen inte bra idag heller. Det är flera år sedan jag hade kontakt med dessa personer men dom var iaf en bra bit över 30 år då och varje gång jag undrade så smått ifall det kunde vara en form av autism så blev det direkt bakslag att nej så är det absolut inte.

En annan person hade som dealbreaker att om jag hade autism ja då orkar hen inte ha någon kontakt mer, när hen själv hade extremt tydliga tecken på ganska grav autism utan att nånsin förstå det och bodde även på särskilt boende. Denna erfarenhet har gjort att jag känner att jag drar mig för att lära känna andra med autism, det verkar saknas överlag självinsikt.

Jag har själv haft svårt att ibland ta till mig diagnosen, det ska erkännas. Men jag har ändå fått höra på habiliteringen att jag ändå har en god självinsikt trots allt. Vill också förtydliga att jag förstår att andra inte vill bli diagnostiserade av lekmän, det är inte särskilt trevligt men samtidigt är det svårt att vara nära någon och ha mycket kontakt när dessa personer skrev så djupt och tydligt om sina liv och svårigheter att det till slut blev för svårt att ignorera problemen som normalt förekommande när dom var konstanta under flera års tid.

Paula svarar

Jag förstår att det varit jobbigt för dig att bli avfärdad som vän med anledning av att du har autism samtidigt som denna person uppenbarligen själv hade stora svårigheter och bodde på ett särskilt boende. Jag vet inte hur vanligt det är att en person med autism saknar självinsikt och om det är vanligare att en autist saknar självinsikt än att en neurotypiker gör det (många autister har ju också träffat neurotypiker utan självinsikt). Jag tycker att det finns autister som enligt mig har god självinsikt, men samtidigt håller jag med dig om att inte alla autister har det.

Autism tar sig olika uttryck

Autism kan yttra sig på många olika sätt, och hos vissa kan autism ta sig uttryck i att de inte ens är medvetna om att de skiljer sig från den neurotypiska normen. Vi är många autismförfattare och -föreläsare som har beskrivit våra uppväxter och känslan av att aldrig passa in vilket kan ha skapat vissa myter om autism, t.ex. att ”alla autister har känt sig udda och annorlunda hela livet, och har man aldrig känt sig annorlunda så kan man inte ha autism”. Men det som ofta glöms bort är att känsla av annorlundaskap inte står med i diagnoskriterierna för autism! Detta innebär att man mycket väl kan ha autism även om man aldrig har misstänkt att man skulle kunna ha autism. Det finns fall där diagnosen kommit som en stor överraskning för autisten själv!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Upplever sig inte som avvikande

Du verkar ha stött på den typen autister som saknar insikt om att andra människor kan uppfatta dem på ett helt annat sätt än vad de själva gör. Själv har jag också träffat autister som varit på mina föreläsningar och efteråt bestämt menat att de inte alls kan ha autism för de har inte så stora svårigheter som jag beskriver och inte alls är avvikande! Och flera av dessa personer har bott på t.ex. särskilda boenden, gått på daglig verksamhet och enligt mig kraftigt skilt sig från den neurotypiska normen, men ändå har de upplevt sig vara precis som neurotypiker.

Man får vara som man är

Med detta sagt tycker jag inte att du behöver dra dig för att träffa andra autister! Jag upplever att väldigt många autister som deltar i autismträffar är medvetna om sin diagnos och sina egenheter. De brukar inte förneka sin diagnos utan har ofta landat i diagnosen och tycker att det är positivt att ha en diagnos. Jag tror att autismträffar drar till sig autister som är intresserade av att förstå sig själva och andra människor. De autister som fördömer diagnoser och andras egenheter är sällan intresserade av att lära känna andra autister, enligt min erfarenhet. Jag upplever att majoriteten av alla som deltar i autismträffar inte alls är dömande och att man i sådana forum kan vara precis som man är!

Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Stort tack för allt ditt enträgna engagemang för ”vår” grupp🤩🤩 Behöver jag skriva att det behövs mer än någonsin?! Det…

8 svar på ”Är det många med autism som saknar självinsikt?”

Jag har en närstående som har noll självinsikt och det är frustrerade när den är ledsen eller arg för något gjort mot den när den oftast har gjort samma sak själv, om inte värre. Jag får gång på gång påminna den om att den gjorde samma sak då och då, då skrattar personen. Suck.

Jag förstår att det är frustrerande! Jag har också tidigare haft personer i min närhet som ständigt behandlat andra som de själva absolut inte skulle vilja bli behandlade. Och man fick påminna dem ständigt om det innan de förstod.

Svara

Tack för ditt svar Paula. Du har helt rätt i att det finns många neurotypiker som också saknar självinsikt, visst är det så. Jag har bara varit på en autism-träff om man nu kan kalla det för det, det var under habiliteringen där man träffades i en mindre grupp för att lära sig mer om sin diagnos. Det som var problemet där var att även om vi alla hade samma diagnos så var vi alla på väldigt olika nivåer. Det som var särskilt intressant var att det fanns två autistiska män där som hade exakt samma specialintresse men dom försökte inte bli vänner eller ens prata med varandra om detta särskilda intresse trots att det var ett mycket smalt område. Det är lite så jag upplever med att ha autism, man sitter i samma båt som många men kan inte nå ut till varandra riktigt då kommunikationen är den svåraste biten för många. Jag saknar även att ha ett kvalitativt kommunikativt utbyte och tyvärr har jag varit med om många autister mest vill prata om sig själva eller deras intresse och sen aldrig frågar något tillbaka. Men så är många neurotypiker också, det kan jag definitivt skriva under och jag kanske haft otur bara. Vad är det för autismträffar du syftar på? Jag bara undrar i ren nyfikenhet om jag missat något. Jag har fått för mig att såna träffar är mer för dom med svårare problematik dvs inte för högfungerande autister men kanske har jag riktigt fel i det förhoppningsvis.

Jakob: Det är sant. Det finns många som pratar om sin diagnos väldigt öppet och precis som du säger månar om den och sin identitet. Att finna dom på nätet är enklare dock än i verkligheten enligt min erfarenhet men jag kan som sagt ha fel.

Det är inte omöjligt att de autister som deltar i habiliteringens kurser skiljer sig från de autister som deltar i andra autismträffar. Nu har jag inte deltagit i autismträffar på över 12 år, men jag syftar alltså på autismträffar som föreningar som Autism Sverige och Organiserade Aspergare arrangerar. De autister som deltar i sådana träffar (för de är just träffar och inga kurser för att lära sig om diagnosen!) är ofta sådana som Jakob beskriver, enligt min erfarenhet. Eller det var i alla fall fallet för typ 12-19 år sedan när jag deltog i träffarna, men jag vet inte hur träffarna ser ut idag!

Jag tror att olika typer av autister finns på olika ställen. Jag har föreläst på olika ställen och har märkt att många autister som jag har träffat på mina föreläsningar skiljer sig från de autister som t.ex. kommenterar min blogg, diskuterar autism på nätet och deltar i träffar arrangerade av föreningar. Många autister som är socialt intresserade, vill ha social ömsesidighet och är intresserade av sin diagnos söker sig till sådana forum, enligt min erfarenhet.

Med detta sagt har jag också haft svårt att kommunicera med vissa autister. Diagnoskriterierna för autism kan ta sig olika uttryck, och vissa autister uppvisar frånvaro av social och/eller emotionell ömsesidighet, iaf på det sätt som ofta förväntas av andra människor. Vissa pratar bara om sina egna intressen, precis som du skriver. Och andra är överhuvudtaget inte intresserade av andra människor!

Själv är jag egentligen också relativt ointresserad av att umgås med andra för jag trivs så bra för mig själv, men däremot ställer jag definitivt frågor till andra och pratar inte bara om mig själv när jag väl pratar med andra! Men jag saknar samma naturliga behov av att umgås som många andra människor har!

Svara

Jag känner igen mig i din beskrivning, jag är genuint nyfiken på andra människor men vill sällan umgås med någon. Det perfekta för mig vore nån att träffa typ en gång i kvartalet eller en gång i halvåret ett par timmar, det låter inte klokt men det vore lagom. Då har man tid att komma på vad man vill hitta på och se fram emot det och det varar inte så länge så det blir inte kravfyllt, men väldigt få skulle gå med på det. Min erfarenhet säger att antingen vill man ses och höras ofta eller typ aldrig. Men det är kanske så livet ser ut bara.

Jag tror också att det är stor skillnad på olika autister, vissa söker sig aktivt utåt och ja, det är klart, habiliteringens lära om diagnosen är förstås inte samma sak, där har du en poäng.

Hehe, jag tycker till och med att en gång i kvartalet låter väldigt ofta! 🙂 Och många nöjer sig inte med att träffas 3-4 gånger per år utan de vill träffas eller höras en gång i månaden MINST (oftast ännu oftare). Fast det finns undantag och det där är såklart olika! Många i min ålder har inte alls lika tät kontakt med vänner som när de var yngre, och jag vet flera andra i min ålder som träffar vänner typ bara en gång med år och är helt nöjda med det. Men det kanske är svårt att hitta nya vänner som vill träffas sällan. Många som träffas då och då har säkert känt varandra i flera år, gissar jag.

Svara

Jag skulle säga att inte minst bland oss som blivit diagnosticerade sent i livet är vår självinsikt bättre än för de flesta neurotypiker. Inte perfekt förstås och när vi umgås med neurotypiker eller väldigt hårt maskerande autister kan man fortfarande stöta på dubbelempatiproblem.

Just detta med maskering/projecering är en viktig del. Jag har också stött på två autistiska kvinnor som jag inte längre har kontakt med och som jag förstått nu långt senare (den jag hade kontakt med senast har jag inte haft kontakt med sedan 2018) att det var kvinnor som maskerade väldigt hårt.

Jag tror också att många som fått diagnosen sent i livet har relativt god självinsikt. De har velat utredas helt frivilligt eftersom de har märkt att de inte riktigt fungerar som normen. Ofta kan det krävas en diagnos för att utveckla självinsikt. För att förstå hur man själv funkar måste man ju förstå hur andra funkar. Sådant lär man sig genom att t.ex. läsa litteratur om vad som utmärker autism och på vilket sätt autister skiljer sig från neurotypiker.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *