Att ett barn måste få känna och uttrycka sina känslor är självklart för många, men det som ofta glöms bort är att alla barn inte känner på samma sätt i olika situationer. Speciellt barn med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och adhd kan uppleva vissa situationer på ett annat sätt än neurotypiska barn och även dessa ovanligare känsloreaktioner måste respekteras.
Jag har själv känt många gånger på ett annat sätt än min omgivning i många situationer, men det är inte alltid dessa känslor har respekterats. Speciellt när jag var barn kändes det som att de vuxna försökte lägga ord och känslor i min mun. ”Så här känner du nu”, fick jag ofta höra. När jag försökte förklara att jag inte alls kände så som de trodde, fick jag oftast höra att jag inte visste själv hur jag kände eller att jag bara försökte göra mig till. I ett desperat försök att få mina känslor ”godkända” av omgivningen för att känna att jag duger tappade jag tyvärr bort mig själv eftersom jag var tvungen att dölja och förneka mina riktiga känslor. För det jag kände och upplevde var tydligen inte rätt.
När jag var i lågstadieåldern, var en av grannbarnens favoritsysselsättningar att låsa in mig i cykelförrådet, släcka ljuset och hålla emot dörren så att jag inte kunde komma ut. Jag var oftast inlåst i förrådet tills någon vuxen upptäckte mig vilket ibland bara dröjde några minuter och ibland över en halvtimme. Trots att grannbarnen gjorde detta i syfte att mobba mig, brydde jag mig inte nämnvärt om att vara inlåst i cykelförrådet när jag inte hade bråttom. Tvärtom tyckte jag oftast att det var skönt att få vara själv i ett mörkt rum utan några som helst intryck.
Grannbarnen trodde förmodligen att jag inte visste att jag hade kunnat tända lampan från insidan, men jag visste det mycket väl. Anledningen till att jag inte tände var att jag tyckte att det var allra skönast att få vara i totalmörker. När jag satt inlåst i cykelförrådet, krävde ingen någonting av mig och jag fick vara ensam och meditera. Jag var inte ett dugg orolig för att grannbarnen höll mig inlåst för jag visste att någon vuxen alltid skulle upptäcka mig förr eller senare. Ibland hände det förr, ibland senare och ibland önskade jag till och med att det först skulle bli senare.
Oftast när någon vuxen upptäckte vad grannbarnen höll på med, fick de en ordentlig utskällning av den vuxne. Ibland sa den vuxne till grannbarnen något i stil med: ”Paula blir ledsen av att bli inlåst för hon har bättre saker för sig på sin fritid än att sitta i ett inlåst cykelförråd, eller hur Paula?” När jag försökte förklara att jag inte alls blev ledsen, fick jag ofta höra att det var naturligt att jag inte vågade visa hur sårbar jag var men att det var förståeligt att jag var ledsen eftersom alla barn blev det av mobbing. När jag försökte säga emot en gång till, märkte jag att de vuxna började bli lite frustrerade och att de inte var nöjda med mitt svar.
Snart lärde jag mig vad de rätta svaren var i sådana här situationer: att jag visst blev ledsen och att jag visst ville bli utsläppt från förrådet! Vad jag verkligen kände och inte kände spelade ingen roll utan det viktiga var att jag alltid skulle känna på samma sätt som de flesta andra barn. Därför började jag iaktta andra barn för att lära mig vad jag borde känna i olika situationer. Jag lärde mig exempelvis att det var fel att känna att jag inte ville ha vänner och det var fel att känna att det var tråkigt att leka med andra barn, och därför dolde jag mina riktiga känslor och låtsades som att jag visst hade roligt med andra barn. Ju äldre jag blev, desto mer tappade jag bort mig själv för det som jag kände alltid hade fel enligt omgivningen. Snart visste jag inte ens vem den riktiga Paula var och jag slutade bry mig om mina egna känslor.
Det är omöjligt att få leva ett liv med en bra livskvalitet om man måste ändra på sig själv för att få sina känslor bekräftade och godkända. Väldigt många år av mitt liv blev förstörda för jag vågade inte berätta för omgivningen längre vad jag kände och inte kände för bara ”normala” känslor var okej att uttrycka. Vi som har Aspergers syndrom kan dessutom ibland ha svårt att skilja våra egna känslor från andras vilket är ännu en anledning till att omgivningen måste bekräfta våra känslor. Visst, det är inte okej att barn mobbar varandra och de vuxna måste gripa in när de upptäcker mobbing, men däremot är det viktigt att man aldrig lägger ord i barnets mun utan man måste bekräfta alla känslor, även om dessa ibland kan vara ovanliga! Och det måste vara okej att tycka att det är roligt att vara ensam och att det är roligt att vara inlåst i ett cykelförråd.
4 svar på ”Alla känslor måste respekteras”
Jeg blir noen ganger sint. Da får jeg høre at jeg ikke må bli sint. Da føler jeg meg som en feil.
Vad tråkigt att andra får dig att känna att du inte får känna som du gör! 🙁
Det finns inget som är mer förminskande än när någon annan påstår sig känna mig bättre än jag själv gör, och påstår sig veta att jag känner si eller så trots att jag gång på gång förklarar att jag inte alls känner så som de påstår! Jävla översitteri och maktlystenhet, jag HATAR sådana människor trots att de flesta egentligen menar väl! Grrrr 👿 Jag känner mig förminskad till ingenting när någon gör så, som att jag tappar allt människovärde och att jag inte har rätt till mina egna tankar, känslor och ord. Det gör ärr i min själ att bli behandlad på det sättet! 😭 Blir så ledsen… Jag undviker såna människor så gott det går eftersom de gör mig så illa själsligen! Och folk har tyvärr betett sig så hela mitt liv, inte bara när jag var barn. Det är tex en oskriven regel att man ”ska” må jättedåligt hela livet om man nån gång blivit mobbad, att man ”ska” må dåligt och känna skuld efter en abort, och att man ”ska” må extremt dåligt länge efter ett sexuellt övergrepp.. Men om man INTE gör det då?! Det går inte att få in i folks huvuden överhuvudtaget att det faktiskt finns en del av oss som inte bryr oss nämnvärt av dessa upplevelser! De hör det de vill höra och man får snabbt en väldigt upprörd tillrättavisning av en ”omtänksam medmänniska” som säger emot det man själv säger.. det är inte omtanke, det är att leva i sin egen bubbla och projicera sina egna känslor på någon annan! Hur förstående och välvilliga dessa eldsjälar än må intala sig att de är. De VET ju minsann bäst, och det är ju bara förnekelse det jag säger.. oftast kvinnor som är äldre än mig och ”vet så himla mycket”. De må vara livserfarna och belevade men de vet inte vad JAG känner innerst inne! Det kan ingen veta, så hur fan har man mage att yttra sig om det?! Det är dessvärre inte ovanligt att man stöter på såna som ”vet vad man känner”, därför har jag lärt mig att hålla tyst om sånt som triggar igång känslor hos ”åsiktsmaskiner” i samhället och delar knappt med mig av något till folk längre.. det är så synd att man ska behöva bli en sån där ytlig ”skitsnackare” som bara pratar om vädret med alla man möter, och lägger sig till med ett falskt leende och säger att allt är jättebra.. bara för att en del inte har förstånd att respektera andras integritet och känslor och att alla är olika! Det finns alltid undantag från alla regler! Dessa personer har gjort mig så illa!! 😖😫
Jag håller med dig! Jag tyckte inte alls att det var kul att bli mobbad, men just mobbningen är inte det största traumat i livet för mig. Inte heller sexuella trakasserier m m. Däremot finns det andra saker som jag mått mycket sämre av, t.ex. påtvingad inkludering och delaktighet. Jag trivs för mig själv, och det värsta var när lärarna tvingade mig att leka med mina klasskamrater även om jag inte ville det. Det var DET som var mitt stora trauma.