8 tips för att kommunicera med personer med Aspergers syndrom

Hej! Åh tack, vad glad jag blir över att du uppskattar min blogg så mycket 🙂

Vad roligt att du tyckte om råden! Jag har också svårt för att folk pratar med mig övertydligt eller som om jag vore ett litet barn i stil med: ”vad duktig du är, lilla Paula.” Precis som du skriver menar folk säkert väl en det kan vara irriterande. De kanske tror att man måste tala övertydligt och de kan säkert också ha svårt för att veta hur tydliga de bör vara. Vissa är nämligen alldeles för otydliga och det är ännu jobbigare 😉 Det kan vara en svår balansgång för andra människor kan jag tänka mig.

Hej Lena!

Det låter som att du har en jobbig situation! Jag har tyvärr ingen utbildning om emotionspsykologi. Det som jag personligen skulle göra i en sådan situation skulle vara att förklara lugnt för personen att jag inte kan prata med hen så länge hen beter sig otrevligt och manipulativt men att jag gärna återupptar samtalet när vi kan ha ett normalt samtal. Genom att signalera att jag inte accepterar vad som helst och att jag menar allvar skulle jag hoppas på att personen så småningom ändrar sitt beteende. Detta säger jag bara som privatperson så jag har ingen aning om ifall utbildade experter skulle tycka att metoden är effektiv eller kontraproduktiv.

Tony Attwood skriver i sin bok att vissa personer med Aspergers syndrom, okänt hur många, har mycket svårt för att hantera emotioner som ilska och sorg och att de därför kan reagera med att bete sig aggressivt. Vissa beter sig fysiskt aggressivt medan andra, ofta flickor/kvinnor, uppvisar istället ett passivaggressivt beteende och använder sig av en känslomässig utpressning för att få kontroll över familjemedlemmar. Attwood föreslår KBT för aggressionshantering som en lösning. Jag tycker att du ska kolla med psykologen om din dotter skulle kunna få KBT för emotionshantering och gärna av någon som är insatt i vad Aspergers syndrom/autism innebär.

Om du behöver prata med någon så kan jag tipsa om att kontakta anhörigstödjare/anhörigombud! De har förmodligen ingen utbildning om hur du ska hantera din dotters aggressiva beteende men däremot kan de ge dig styrka och tips om hur du ska orka. Jag hoppas att det löser sig!

Intressant fråga, och jag är faktiskt osäker på om fenomenet är särskilt vanligt hos personer med asperger/autism. Jag upplever att även många utan autism ogillar att bli rättade och att fenomenet inte är specifikt för oss autister, men jag kanske har fel. Det kan också vara så att autisten har en annan åsikt än den gängse vilket får det att framstå att autister är väldigt tjurskalliga, men som sagt vet jag inte riktigt.

Om det mot förmodan skulle vara så att personer med autism blir provocerade över att höra hur något ligger till kan en av anledningarna vara att en autist kan känna sig socialt misslyckad, och därför kan hens självkänsla vara avhängig av hens kunskaper och intellektuella färdigheter. Att bli rättad kan i ett sådant läge utgöra ett stort hot mot självkänslan. Men det är bara min teori! Vissa påstår dessutom att vi autister saknar kognitiv flexibilitet p.g.a. hjärnavvikelser vilket gör det svårt för oss att tänka annorlunda och se saker ur flera perspektiv, men det finns många autister som inte håller med om detta påstående.

Du undrade slutligen hur man kan få fram innehållet på ett annat sätt. Enligt mig är det långt ifrån alltid nödvändigt att få autisten att ändra sig. Jag tycker ofta annorlunda än mina boendestödjare, men det betyder inte för den sakens skull att jag ska ändra mig. Om det verkligen är nödvändigt för autistens väl och ve att ändra sig (om autisten t.ex. vägrar att betala hyran men inser inte att hen riskerar att bli vräkt) kan man använda sig av metoden MI (=motiverande samtal). Men MI ska aldrig missbrukas för att manipulera autisten för att tänka och agera som normen utan metoden ska bara användas i situationer då det verkligen är skadligt för vederbörande att fortsätta med status quo (vid t.ex. missbruk).

Vad tråkigt att höra att du är orolig för din dotter! När jag läser om henne kom jag att tänka på mig själv då jag själv har valt att bosätta mig i ett annat land än mina föräldrar. Det var jag som valde att flytta till Sverige, och jag pratar definitivt inte med dem varje vecka. Ibland blir det en gång i månaden och ibland mer sällan! Och när vi väl pratar så pratar vi kanske 15-20 minuter. Jag hade inte orkat prata i 7 timmar!

Kan det vara så att din dotter vill bli självständig då hon redan är 30 år och att hon inte önskar att ha regelbunden kontakt? Det är vanligt att vuxna har en önskan om självständighet och medvetet väljer att inte bosätta sig på samma ort som sina föräldrar. De vill inte heller alltid berätta allt för sina föräldrar utan vill ha privatliv.

Om du inte misstänker att din dotter insjuknat i t.ex. psykos och hon visat en förmåga att ta hand om sig själv, både ekonomiskt och praktiskt, tycker jag att ni föräldrar ska backa. Hon kanske känner sig överkörd men saknar en förmåga att förmedla det och därför blir tyst. Jag tycker att ni föräldrar ska säga till henne att ni kommer att backa nu och att hon inte ska känna sig pressad att prata med er men att hon alltid är välkommen att höra av sig till er om hon skulle behöva hjälp!