5 anledningar till att jag fick Asperger-diagnosen sent

Det som många har undrat är varför jag fick mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD så sent i livet och varför ingen under min barndom misstänkte att jag kunde ha Aspergers syndrom, autism eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos. Jag tror att det finns flera anledningar till att diagnosen kom som en överraskning för många, bland annat följande:

1. Jag var ett otroligt lättskött barn. Jag löd nästan alltid mina föräldrar och orsakade aldrig några besvär. Visst hade jag ibland utbrott hemma när vi skulle gå och handla och efter att ha utsatts för sociala situationer, men grannmammorna berättade alltid om sina barn som bråkade hemma mycket mer än vad jag gjorde. Jag såg oftast glad och nöjd ut, och både mina föräldrar och många grannar tyckte att jag var både lydigare och snällare än andra barn i min ålder. Min ångest fanns endast på insidan men syntes inte på utsidan. När jag fick min diagnos, sa mamma direkt att det inte kunde stämma eftersom jag aldrig varit trotsig eller jobbig eller visat på något sätt att jag skulle mått dåligt. Mamma trodde att det alltid skulle vara vara svårt och utmattande att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom.

2. Jag hade ett mycket bra minne och en otrolig förmåga att lära mig saker utantill i skolan. Trots att jag nästintill helt saknade förmågan att lära mig ämnen som inte har med mina specialintressen att göra, lyckades jag lära mig långa meningar ur skolböcker utantill. Tack vare mitt språkintresse kunde jag formulera om dessa meningar när vi hade prov, och därför märkte ingen att jag inte hade någon aning om vad jag egentligen hade skrivit på provet för svaren hade ju varit rätt. Min förmåga att lära mig saker utantill gjorde även att jag lärde mig utantill hur jag skulle göra i olika sociala situationer, och därför syntes inte mina sociala svårigheter lika tydligt utåt.

3. Trots att jag inte har något behov att dela aktiviteter med andra människor, har jag lätt för att dela med mig av känslor. Även om jag inte alltid själv vet hur jag känner och mår, har jag alltid varit den som andra människor har vänt sig till när de varit ledsna och behövt tröst. När jag var gift med min exman var den känslomässiga aspekten i äktenskapet mycket viktig för mig. Jag har alltid älskat barn och haft lätt för att förstå dem och deras känslor. Eftersom jag trodde att personer med Aspergers syndrom var känslokalla, trodde jag att en Asperger-diagnos skulle vara uteslutet i mitt fall.

4. Mitt specialintresse för språk har gjort att jag har rest mycket och bott i olika länder utan att känna någon där. Folk brukade tro att jag var en vanlig ung tjej som gillade att prova på att bo i flera länder. Ingen la märke till att jag inte var intresserad av att vare sig besöka sevärdheter, se nya platser eller att prova på lokala maträtter och att det enda som intresserade mig på mina resor var att lära mig ländernas språk ordentligt. Under min en månads långa studieresa i Rom såg jag inte en enda sevärdhet utan pluggade endast italienska. Alltid när jag var tillbaka hemma i Finland och klagade på att kände mig vilsen och utanför, trodde andra människor att min vilsenhet berodde på att jag hade bott i många olika länder på kort tid.

5. Jag saknar vissa egenskaper som ofta förknippas med Aspergers syndrom och autism. Bland annat har jag i vissa situationer lätt för att ta kontakt med nya människor, jag är verbal och har lätt för att prata, jag har alltid uppfattats som trevlig och artig, till skillnad från många med Aspergers syndrom är jag inte visuell och lär mig aldrig nya saker genom att se på bilder, jag behöver inga scheman och tycker inte att det är jobbigt med många synintryck, jag lägger inte märke till smådetaljer som exempelvis när någon har färgat håret eller inrett sin lägenhet.  jag tycker inte att det är jobbigt att resa själv och jag har inga problem med att åka kommunalt. Förut trodde jag att dessa egenskaper var ett måste när man hade Aspergers syndrom eller autism.