Kategorier
Aspergers syndrom och autism Autismspecifika strategier Vardag med Asperger

10 tips för att bli en lycklig aspergare

När jag föreläser för anhöriga till personer med Aspergers syndrom och autism samt för personer med egna diagnoser, får jag ofta frågan om jag har några tips på hur man kan uppnå bra livskvalitet när man har Aspergers syndrom. Här kommer mina bästa tips:

1. Jämför inte dig själv med neurotypiker! Ett fel jag själv gjorde när jag var nydiagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag grubblade över hur bra mina neurotypiska vänner hade lyckats i livet och hur jag själv hade misslyckats. Men min psykolog påminde mig om att jag inte hade samma förutsättningar som många andra människor i min närhet och att det inte betydde att jag är sämre. Hon har så rätt!

2. Jämför inte heller dig själv med andra med aspergare! Förut grubblade över varför vissa andra aspergare klarade av saker som jag inte klarade av och varför inte alla behövde en boendestödjare och godman när jag behövde det. Men det är viktigt att komma ihåg att även vi som har Aspergers syndrom är olika varandra och har olika förutsättningar trots att vi har samma diagnos.

3. Glöm inte att det inte behöver finnas lösningar till exakt alla problem! När jag sa till min psykolog att jag upplevde vissa sociala situationer som jobbiga, svarade hon att jag förmodligen alltid kommer att tycka att sociala situationer är jobbiga och att det var helt okej att känna så. När jag började acceptera att det inte behöver finnas lösningar till exakt allt och att vissa av mina svårigheter förmodligen kommer att bestå livet ut, mådde jag plötsligt mycket bättre.

4. Välj ditt umgänge med omsorg! Idag väljer jag att endast umgås med människor som förstår mig och som accepterar mig som jag är.

5. Anpassa dina aktiviteter och ditt liv efter din energinivå istället för att jämföra din ork med andra människors ork. Visst, du kanske känner människor som klarar av att jobba på heltid, skaffa barn och umgås med vänner på helgerna men jag har fått acceptera att jag har en så pass låg energinivå att jag aldrig skulle orka skaffa barn och att jag måste tacka nej till många aktiviteter när jag är trött. Om jag skulle börja leva det liv många av mina neurotypiska vänner lever, skulle jag bara bli utbränd.

6. Var inte rädd för att ställa krav! Precis på samma sätt som alla får byta sin husläkare om de är missnöjda, har vi också rätt att säga ifrån om vi inte är nöjda med det stöd och hjälp vi får från kommunen. Om du inte är nöjd med dina boendestödjare, be om att få en ny. Boendestödjarna är där för din skull och du har ingen skyldighet att släppa in vem som helst in i ditt hem.

7. Lyssna inte på andra människor alltför mycket! Visst, dina boendestödjare, föräldrar och vänner kanske vill hjälpa dig och vill dig väl, men det är bara du som vet hur mycket du orkar och vad du mår bra av.

8. Glöm inte att du inte behöver skaffa vänner eller alltför många hobbies om du inte vill. Mina lärare i skolan tyckte att alla barn borde ha många olika intressen och själv skaffade jag som barn också hobbies som jag inte alls var intresserad av trots att jag trivdes otroligt bra med mina tidtabeller och grammatikböcker. Nu i vuxenåldern har jag dock insett att mina specialintressen är det enda jag behöver för att vara lycklig. Jag behöver inga andra aktiviteter eller intressen!

9. Glöm inte att svårigheter inte är något att skämmas för. Jag har ibland fått höra från andra människor att jag inte borde vara öppen med att jag har boendestöd, men jag ser boendestöd som ett hjälpmedel i vardagen precis på samma sätt som en närsynt person använder glasögon. Jag vägrar att skämmas!

10. Koncentrera dig på dina styrkor istället för att haka upp dig på svårigheterna! Det är först när du koncentrerar dig på det du faktiskt är bra på som du kan leva upp till din fulla potential.

27 svar på ”10 tips för att bli en lycklig aspergare”

Tack Paula för dina tips om hur man kan bli lyckligare som aspbergare. Också värdefull information till oss som anhöriga! Jag har följt din blogg i ett år och du skriver så bra, jag har lärt mig mycket och fått nya insikter.
Fortsätt med bloggen 🙂

Hälsningar
Anneli

Mycket bra skrivet.

Går själv och har mycket av denna ”egen dialog ” med mig själv varje dag. Jag fick min diagnos i Augusti 2015 och är 52 år. Bestämde mig från början att använda min diagnos på mest möjligt positivt sätt.

En viktig sak jag har börjat säga till dom runt mig som får veta att jag har en diagnos är att dom skall ”se mig – inte min diagnos”. Hittade detta citat på Temple Grandins webbsida.

Mvh
Roland

Tack Roland! 🙂 Vad bra att du använder din diagnos på ett positivt sätt istället för att se det som ett hinder. Det gör jag också!

Jag tycker att citatet var riktigt bra och jag håller med dig helt och hållet.

Svara

Hej Paula!
Jag har fått mitt tandvårdskort/ tandvårdsstödsintyg idag.
De på min gamla kommun Huddinge hittade ett gammalt LSS intyg plus att jag har skickat diagnos papper till hon på landstinget.

Du har lärt mig så mycket och hjälpt mig att förstå min vuxna son som har Asperger. Tack! Har lärt mig mycket om mig själv också

jag inte har samma förutsättningar som många andra människor i min närhet och att det inte betyder att jag är sämre än de.

Enligt samhällsmallen för ”ett framgångsrikt liv” så är du sämre än normala människor. Du är ”i samhällets ögon” inte lika framgångsrik som normala människor är i din ålder. Jag menar att så länge man jämför sig med samhällsmallen så är man som aspergare sämre än vad normala människor är. Detta eftersom samhället och samhällsmallen är skapad med normala människors förmågor som mall. Det är först när man som aspergare frigör sig från samhällsmallen (lättare sagt än gjort) och skapar sig sin egen mall för framgång i livet som man som aspergare har en chans att bli framgångsrik.

Det ligger i funktionsnedsättningens natur att man är sämre än normala människor om man har en funktionsnedsättning. Detta är också en anledning att beskriva Aspergers syndrom som en funktionsskillnad istället för som en funktionsnedsättning. Det handlar till stor del om problemformulering. Varför är många människor med Aspergers syndrom olyckliga?
Jag är varken bättre eller sämre än vad normala människor är. Jag är bara av naturen osannolikt annrolunda jämfört med vad normala människor är. Är det jag som är problemet och som ska anpassas till samhället eller är det samhället som är problemet och som ska anpassas till mig?

Jag anser att vi som har Aspergers syndrom redan har anpassat oss till det här samhället. Det är en viktig delförklaring till varför vi mår så dåligt i det här samhället. Jag anser att det nu är samhällets tur att anpassa sig till oss. Det är framförallt alla normala människor som borde kognitivt omstrukturera sina hjärnor så att de klarar av att visa människor med Aspergers syndrom hänsyn. De flesta av oss aspergare har redan gjort vår del i att närma oss de normala människornas sociala impotens. Nu är det de normala människornas tur att söka hjälp för sina sociala svårigheter. De normala människornas enda belägg för att de inte har en funktionsnedsättning är att de är i majoritet och att de lever i ett samhälle som är utformat för majoriteten.

De normala människornas enda belägg för att de inte har en funktionsnedsättning är att de är i majoritet och att de lever i ett samhälle som är utformat för majoriteten.

Vi som har Aspergers syndrom påstås ha en ojämn begåvningsprofil men är det verkligen så? Begåvningstesten är utformade med den normala hjärnan som mall. Om begåvningstesten istället hade varit utformade med aspergarnas hjärnor som mall så hade troligtvis aspergare haft jämn begåvningsprofil och normala människor hade troligtvis haft en ojämn begåvningsprofil. Min poäng är att man genom att acceptera att Aspergers syndrom är en funktionsnedsättning och genom att acceptera att vi har en ojämn begåvningsprofil så har man också accepterat att majoritetens mall som måttstock. Omvänt så har vi som har Aspergers syndrom en funktionsnedsättning och en ojämn begåvningsprofil om man har majoritetsmallen som referenspunkt. Det är svårt att bli lycklig om man lever sitt liv helt och hållet på andras villkor.

Jag håller med dig! Enligt lärarna i skolan hade jag svårt för lätta saker och tvärtom, men det är en bedömningsfråga vad som är lätt och svårt. I mina ögon är det andra människor och inte jag som har en ojämn begåvningsprofil. Det är ju enbart majoritetsnormen som har bestämt vilka saker som ska vara lätta och vilka svåra.

Svara

Det förstärker min uppfattning om att landstinget är mer generöst än kommunen med att bevilja tandvårdskort.

Jag läser ofta din blogg och gillar den, men det här var nog det bästa du skrivit någonsin, tack så mycket och en massa kramar till dig!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *