När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, kände jag en viss sorg över att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Visst, det var en jättestor lättnad för mig att veta att jag inte var dum och lat och att mitt annorlundaskap hade en logisk förklaring, men jag hade ändå hoppats på något sätt att jag inte hade hittat den rätta knappen i min hjärna som skulle göra att jag kunde leva ett normalt liv. En knapp som skulle ge mig mer energi så att jag skulle klara av att sköta ett hem, skaffa barn, behålla ett jobb och klara det som många andra människor klarade av.
När jag fick veta att jag har en medfödd funktionsnedsättning/funktionsvariation och att det inte fanns en sådan knapp i min hjärna, förstod jag att mina misslyckanden inte hade berott på lathet. Jag förstod helt plötsligt också att jag aldrig skulle kunna leva det liv som jag tänkte att jag skulle kunna leva. Jag skulle inte kunna leva ett normalt familjeliv, skaffa ett heltidsjobb plus mycket annat.
Då sa min psykolog till mig: ”vissa saker kommer alltid vara jobbiga för dig, men det är helt okej.” När jag förstod det, insåg jag att hon hade rätt. Förmodligen skulle jag alltid behöva leva med att:
1. Jag troligen aldrig kommer att kunna skaffa barn. Jag har helt enkelt mindre energi än många andra människor, och eftersom jag behöver sova mina 12 timmar på nätterna, skulle jag inte orka ta hand om barn. Därför måste jag leva ett liv efter mina förutsättningar som är anpassad efter min ork för att jag ska må bra.
2. Jag förmodligen alltid kommer att tycka att vissa sociala tillställningar är jobbiga och att jag inte har så mycket gemensamt med andra människor. Eftersom jag bara har mina specialintressen och jag inte har andra intressen i livet, har jag oftast ingenting att prata om med andra människor. Därför måste jag anpassa mitt umgänge och endast träffa människor som jag trivs med och helt enkelt undvika de tillställningar jag tycker är jobbiga.
3. Jag förmodligen alltid kommer att leva med att vissa människor kommer att ifrågasätta mig. De kanske tycker att jag använder Aspergers syndrom som en ursäkt, att jag borde städa själv istället för att ha boendestödjare som städar mitt hem osv.
Många människor möter utmaningar i livet, och dessa är mina. Men betyder det att jag har en dålig livskvalitet? Nej! Jag måste bara acceptera att jag alltid kommer att tycka att dessa situationer är jobbiga och att det förmodligen alltid kommer att vara så. När jag accepterade detta faktum, blev livet plötsligt mycket lättare 🙂
13 svar på ”Vissa saker kommer alltid vara jobbiga”
Jag funderar på punkt nummer två som du skrev om att bara träffa människor man trivs med o undvika sociala sammanhang som är jobbiga. Om man inte har så mycket gemensamt o inte trivs med vissa i sin familj o släkt eller sin mans familj o släkt kanske man inte ändå inte kan undvika dem helt fast man skulle vilja ? I o f s träffar man inte dem varje dag men vissa av dem kan ju ta mycket energi av en o göra en osäker o man har inte så mycket av prata med dem om.
Om man inte har så mycket gemensamt o inte trivs med vissa i sin familj o släkt eller sin mans familj o släkt kanske man inte ändå inte kan undvika dem helt fast man skulle vilja ?
Jag gör ett undantag för familj och släkt. Däremot försöker jag att vara selektiv med mitt umgänge vad gäller övriga personer.
Jag tror att allt beror på situationen för alla familjer är olika. Men jag skulle bli personligen arg och besviken om min familj skulle pressa mig att gå på en tillställning som skulle få mig att må dåligt flera dagar, och på samma sätt skulle jag aldrig kräva att min familj skulle delta i något som de inte ville vara med i, inte ens om det skulle handla om ett bröllop. När jag var gift tackade jag också nej till sociala tillställningar i hans familj som jag inte ville vara med i. För mig är det inte viktigt att fira högtider ihop om man är gift, men självklart kan det bli annorlunda om man har barn.
Men självklart är det olika från fall till fall. Jag tycker personligen att man kan tacka nej om man förklarar varför man gör det och visar sin uppskattning på något annat sätt. Men alla får såklart välja och bestämma hur man själv vill göra och självklart kan det bli konsekvenser om man tackar nej och familjemedlemmarna inte förstår varför man gör det. Och om man inte tycker att någon viss tillställning är lite jobbig men att man tror att man klarar det ändå så kan det vara bra att vara med ändå om det gör familjemedlemmarna glada 🙂 Själv offrar jag mig gärna för mina närmastes skull och kan vara social med någon person jag inte har något gemensamt med någon enstaka gång om jag kan göra någon annan glad på det sättet, men bara så länge det inte skadar min psykiska hälsa.
Så bra att du har hittat DIN väg! Jag hoppas att mitt barn också gör det.
Tack! ❤
Tack ❤❤❤
Läser alla dina inlägg. Kommenterar sällan. Men det känns så gott i hjärtat att det finns fler som förstår❤️❤️❤️
❤️❤️❤️
bra inlägg igen paula helt sant det du skriver där 🙂 iofs en del kan leva näst intill ett normalt liv barn jobb bil osv men det är nog olika ifrån person till person där antar jag
Du har rätt! Dessa exempel handlade just om mig så jag menade inte alla som har Aspergers syndrom 😉 Men om man har fått en Asperger-diagnos betyder det att man inte fungerar som normen gör och därför måste man oftast anpassa sin livssituation på ett eller ett annat sätt. Hur man sedan måste anpassa livssituationen skiljer sig från från fall till fall.
Alltså wow, känns så skönt ändå att läsa om någon som gått igenom samma kval som en själv. Jag är förvisso en man, men frågan om barn är ändå jobbig för mig eftersom de flesta kvinnor vill ha barn. Det har gjort att jag känner mig otrygg i mina relationer eftersom jag vet att frågan någon gång kommer att dyka upp. Jag har inget emot barn i sig, men jag är väldigt ljudkänslig och som du skriver räcker inte energinivån till. Det är något jag har fått inse och komma tillfreds med. Tack för en bra blogg! Kommer fortsätta att läsa den.
Roligt att du gillar min blogg och skönt att höra att det finns fler som jag 🙂 Ja, tyvärr är det så att de flesta människor vill ha barn, även många män vill det enligt min erfarenhet. Därför tycker jag att det är viktigt att ta upp barnfrågan tidigt i relationen så att man inte upptäcker flera år efteråt att man har helt olika framtidsplaner. När det gäller barnfrågan kan man inte kompromissa, jag menar man kan ju inte skaffa ett halvt barn. Men även om man tar upp frågan tidigt i relationen finns såklart risken att den andra parten ändrar sig i framtiden och vill ha barn trots allt, men genom att ta upp frågan tidigt kan man i alla fall sålla bort de som är helt säkra på att de vill ha barn. Jag har inte heller något emot barn och jag tycker till och med mycket om barn, men jag har tyvärr en jättelåg energinivå.
Jäklar, rakt in gick det nu. Igenkänning och högaktuellt för min del.
Jag fick min ADD-diagnos för ett år sedan och finns på autism-spektrumet men inte tillräckligt mycket för att få det som en diagnos. Vänner och moderskap som du nämner är återkommande funderingar. Även studier.
Jag försöker i nuläget att orientera mig fram i en färsk utmattning och har genom den insett att jag är betydligt mer begränsad i livet än jag önskat. Än så länge möter jag den här insikten med sorg men hoppas att jag en dag kommer kunna acceptera och därefter skapa ett meningsfullt liv som är anpassat efter min energi. Skönt skönt skönt att det finns människor därute som lyckas trots det hårda klimatet!
Det glädjer mig att jag hittat hit. Hej från en ny läsare!
Hej Jenny!
Vad roligt att du hittade hit! 🙂 Jag hoppas verkligen att du lyckas skapa ett liv som passar dig när du landat i din diagnos lite. Det är lätt att jämföra sig själv med andra, och för mig tog det också tid innan jag lyckades skapa fungerande rutiner. Så du är definitivt inte ensam 🙂