Kategorier
Begränsade intressen och rutiner

Vikten av specialintressen

Igår kväll föreläste jag om Aspergers syndrom i Nynäshamn för blandad publik: personal inom socialtjänsten och skolan, personer med egen diagnos och deras anhöriga och andra intresserade. Det var Attention som hade anordnat föreläsningen, och det gick jättebra.

När en kvinna från Attention körde mig tillbaka från föreläsningslokalen till tåget, hade vi ett intressant samtal i bilen om specialintressen. Hon berättade att när hon sysslar med sina intressen, tycker hon “bara” att det är ganska trevligt, men däremot är det inte livsviktigt för henne. Hennes intressen ger henne ingen extrem mängd med energi och avslappning, har inget med hennes psykiska välmående att göra och hon skulle inte må psykiskt dåligt om hon tvingades avbryta sina intressen, berättade hon för mig. Och ibland tröttnar hon till och med på sina intressen och vill syssla med något annat istället.

Sådant är helt obegripligt för mig. Hur kan man tröttna på sina intressen? Jag kan bara inte förstå det. Själv har jag alltid varit en antingen-eller person. Antingen är jag intresserad av ett ämne eller så är jag inte det. De flesta ämnen intresserar mig inte, men är jag intresserad av ett visst ämne, är jag verkligen superintresserad av det och tröttnar aldrig någonsin på det. Men det är förmodligen den stora skillnaden mellan ett “vanligt” intresse och ett specialintresse som många av oss med Aspergers syndrom har.

Jag tyckte att det var intressant att diskutera med en normalstörd person om vad hennes intressen betyder för henne. Jag har nämligen alltid undrat hur det kommer sig att många normalstörda jag känner intresserar sig för lite allt möjligt men har ändå i mina ögon inga “äkta” intressen. Såna som de skulle orka syssla med dag ut och dag in och aldrig nånsin tröttna på. Det är nämligen så jag upplever mina specialintressen. De är superviktiga för mig och ger mig energi och avslappning precis på samma sätt som många normalstörda människor tycker att det är superviktigt att socialisera med andra människor.

Jag däremot tycker att det “bara” är lite trevligt att socialisera då och då, men det är inte livsviktigt för mig. Jag skulle inte ha några problem med att bo på en öde ö i några års tid utan att träffa en enda människa. Däremot skulle jag aldrig nånsin kunna tänka mig att leva utan mina specialintressen. Nej, det skulle vara en katastrof.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *