Igår startade föreläsningssäsongen efter den långa julledigheten. Min senaste föreläsning hade varit den 13:e december i Borås och därefter hade jag alltså inte haft någonting alls förrän igår den 21:a januari. Uppehållet var längre än en månad, och gårdagens föreläsning som alltså var årets första var för studenter som läser på arbetsterapeutprogrammet. Nu kommer jag ha en intensiv föreläsningsperiod framför mig för jag kommer ha 5 till föreläsningar relativt tätt inpå varandra.
Har haft en del med arbetsterapeuter att göra
Under den senaste tiden har jag haft en del med arbetsterapeuter att göra: förra veckan gav jag ut en tidningsintervju om Aspergers syndrom till arbetsterapeuternas egen tidning, och förra veckan träffade jag min arbetsterapeut och vi diskuterade aktivitetsbalans. Sedan är också min kollega Mimmi arbetsterapeut. Jag har därför tänkt en del på saker som har med arbetsterapi att göra under den senaste tiden och därför passade det mig också mycket bra att köra föreläsningen igår när jag hade allt i färskt minne.
Ovanligt engagerade studenter
Föreläsningen var från klockan 9 till 12 men jag hade blivit ombedd att avsluta kl 11:30 och lämna den sista halvtimman till frågor. Dock var jag rädd för att en halvtimme skulle vara alldeles för mycket för frågor för studenter brukar sällan ställa lika många frågor som exempelvis anhöriga. Men oj så fel jag hade den här gången! Studenterna var ovanligt engagerde och hade så många frågor att jag inte ens svara på dem alla. Men man kan aldrig veta sånt i förväg 🙂
Informerat val
Vi diskuterade bland annat vikten av att arbeta med Informerat val när man arbetar som boendestödjare. Vi vuxna med Aspergers syndrom och autism måste själva få bestämma hur vi vill leva våra liv utan att boendestödjarna ska lägga sig i, och detta trots att vi ibland gör annorlunda val. Dock kan det ibland vara så att vi inte förstår konsekvenserna av våra val, och därför bör våra boendestödjare förklara utförligt för oss vad som kan hända om vi gör som vi vill. Men slutbeslutet ska ligga på oss, och boendestödjaren ska inte komma med egna åsikter.
När någon vill hålla diagnosen hemlig
Ett exempel är någon som insisterar på att hålla sin diagnos hemlig vilket kan ha vissa konsekvenser: andra människor bemöter personen konstigt, och personen kan ha förlorat vartenda jobb hen haft eftersom hen inte klarat av att uppfylla arbetsplatsernas förväntningar. Men personen står på sig och vill inte säga till någon ett hen har Aspergers syndrom, inte ens till sin chef. Därmed kan personen inte få lönebidrag och personens arbetssituation kan inte anpassas.
En autist förstår inte alltid orsak och verkan
I ett sånt läge är det såklart viktigt att en boendestödjare informerar sin klient om de möjliga konsekvenser som ett fortsatt hemlighållande kan komma att ge. Om personen inte vill berätta för sin chef men inte klarar av att möta arbetsplatsernas krav, finns en överhängande risk att personen även i fortsättningen kommer att förlora arbete efter arbete. Det är inte alltid någon med autism förstår orsak och verkan, och därför är det viktigt att en boendestödjare informerar klienten.
Viktigt med respekt
Om det däremot är så att klienten är medveten om konsekvenserna men uttrycker att hen ändå inte vill tala om sin diagnos för någon, är det hens val. I ett sånt läge är det viktigt att en boendestödjare inte kommer med egna åsikter. Visst, en boendestödjare förstår kanske inte alltid klientens val, men man behöver inte förstå utan endast respektera. Vi autister gör ibland val som ter sig märkliga för omgivningen men dessa har alltid sina anledningar!
