Många personer med Aspergers syndrom och autism tycker inte om att ringa telefonsamtal. Vissa ogillar endast att ringa till myndigheter, andra hatar alla slags telefonsamtal. Sedan finns det naturligtvis de som inte har något emot att ringa samtal överhuvudtaget.
Själv ogillar jag framför allt att prata i telefon med myndigheter. Varför då? Jo, framför allt för att:
1. Myndighetssamtal kräver en god koncentrationsförmåga
Man ringer till myndigheter för att få information eller hjälp, inte för att småprata. Informationen kan komma fort. ”Fyll i blanketten X. Om du inte hittar den på nätet kan du komma till vårt kontor, men vi har endast besökstid mellan 9 och 10 på torsdagar och 13 och 15 på måndagar”
Efteråt kan jag känna mig osäker. Vad var det som sades egentligen? Dessutom är jag helt utmattad eftersom jag lagt all min energi på att hålla fokus på samtalet.
2. Vissa människor kan tala otydligt och med olika dialekter
Jag tycker inte om att människor pratar på olika sätt. Att säga ”ursäkta?” ett par gånger känns okej, men att göra det tio gånger kan kännas pinsamt.
3. Man ser inte personen man pratar med
Det känns jobbigt och olustigt för mig när man bara har röstläget att gå på. Vi som har Aspergers syndrom kan ju ha svårt för att tolka andra människors röstläge och kroppsspråk, men när jag ser personen, har jag åtminstone något att gå på. När man pratar i telefon, får jag endast lyssna på röstläget, och då föreligger det en överhängande risk för missförstånd.
4. Man vet aldrig i förväg när telefonen kommer att ringa
Att man plötsligt måste svara i telefon blir en oväntad händelse eftersom man inte är beredd att prata med någon och ta emot information. Och vi som har Aspergers syndrom är som bekant inte alltid speciellt förtjusta i oväntade händelser. För min del beror det på att det tar tid för min hjärna att reagera och hänga med på vad som händer. Om jag absolut måste prata i telefon med någon myndighet, ringer jag hellre själv eller bestämmer tid när de kan ringa mig.
32 svar på ”Varför tar det energi att ringa telefonsamtal?”
Jag har ej asperger och tycker med som du :))
Jag kan tänka mig att vi är flera som tycker det är jobbigt. Tack och lov för mejl och kontaktformulärer på internet! 🙂 Jag ringer endast när jag inte har något annat alternativ.
Ja usch, telefonsamtal är sjukt jobbiga! Du beskriver så himla bra!! Jag väljer alltid mejl eller sms först så långt det är möjligt. Jag kan vara slut i flera dagar efteråt, just för att det tar sån enorm energi..
Usch, jag kan verkligen förstå varför du är slut i flera dagar efter att ha ringt ett telefonsamtal, och jag känner igen mig! Många tycker att det bara är att ”lyfta på luren och ringa”, men så enkelt är det inte tyvärr för oss alla 🙁
Jag känner igen mig. När jag var liten tyckte jag inte om att vara ensam hemma med en kompis utifall telefonen skulle ringa – jag vågade nämligen inte svara. Om mamma och pappa inte var hemma såg jag därför till att jag och kompisen var i mitt rum, och så stängde jag dörren dit och föreslog att vi skulle lyssna på musik. Så gjorde jag för att kompisen inte skulle höra om det ringde, och därmed inte heller undra varför jag inte svarade. 😛
Numera är det tre sorters samtal jag tycker är jobbiga att ringa: samtal till ytligt bekanta, samtal där jag känner mig i kraftigt underläge (t.ex. att ringa och be att få skjuta upp en räkning, vilket jag ibland fick göra när jag levde på försörjningsstöd) och samtal där jag måste vara i en yrkesroll (eftersom jag inte kan förhålla mig professionellt till någonting utan tänker ”människa som människa”) vilket i och för sig inte händer numera, men att jobba som telefonförsäljare var en plåga! Eftersom jag inte klarade av att gå in i en yrkesroll – och även såg bortom mina kunders yrkesroller – så blev det nästan alltid som så att jag skapade god kontakt med kunderna genom att få till intressanta, ibland ganska långa, privatsamtal. 😉
Vilken bra strategi av dig att bestämma dig att du och din kompis skulle vara i ditt rum och lyssna på musik 🙂 När man har riktigt svårt för något, blir man oftast bra på att hitta kompenserande strategier för att dölja svårigheterna för omgivningen, det känner jag igen mig i! Men å andra sidan tycker jag synd om dig, kan tänka mig att det tog en massa energi av dig att försöka hitta ursäkter.
Samtal till ytligt bekanta tycker jag är också är jobbiga, liksom samtal där jag är i underläge. Däremot har jag aldrig jobbat som telefonförsäljare men skulle nog ha svårt för det också! Jag skulle bara tycka synd om de människor som jag ringer till och oroa mig för att jag stör, och sen skulle jag oroa mig för att jag missförstår människorna. Jag skulle inte bli en bra telefonförsäljare 😉 Beundrar dig för att du vågade! Kan tänka mig att kunderna gillade dig eftersom ni även pratade om andra saker 😉
Jo, jag var på helspänn om jag var ensam hemma med en kompis. Dock började jag våga svara i telefon när jag var 12 eller 13 år och då behövde jag inte längre oroa mig. 🙂
Tyckte synd om människorna jag ringde till var just vad jag gjorde. 😉 Jag skulle ringa till personer på olika företag och sälja branschtidningar, men så fort jag började prata med någon och tyckte att personen verkade trevlig så hade jag inte hjärta att försöka sälja på denne en tidning. Istället fortsatte jag att prata om andra saker med kunderna – och förstås att förbrylla mig över datasystemet, tappa pennor på golvet och trassla in mig i sladden till mitt headset. 😉 Ändå är jag glad att jag provade, jag ångrar inga av de jobb jag haft utan är glad att jag har fått prova. 🙂
Vad bra att du inte ångrar dina jobb! Det gör jag inte heller 🙂 Nu vet jag t ex att det inte passar mig att jobba i en mataffär eller på dagis. Hade jag inte testat att jobba på dessa ställen, hade jag aldrig vetat.
Skönt att du inte längre behövde oroa dig för att svara i telefon när du blev äldre! Även om jag har svårt för att tala i telefon, hade jag inga problem med att svara i hemtelefonen när jag var barn. Men detta beror på att jag kände många som ringde, och det enda de bad mig om var att ge luren till mina föräldrar. Så jag behövde inte prata så mycket med dem! 🙂
Även om jag har svårt för att tala i telefon, hade jag inga problem med att svara i hemtelefonen när jag var barn. Men detta beror på att jag kände många som ringde, och det enda de bad mig om var att ge luren till mina föräldrar.
Jag känner igen mig. Så här gjorde jag:
Mats: – Efternamnet.
Den som ringer: – Är N hemma?
Mats alt 1: Ja, ett ögonblick.
Mats alt 2: Nej, N är hemma kl T.
Ja, precis! Om det var mormor som ringde, frågade hon iofs ibland hur det var med mig, och då svarade jag bara ”bra, tack”. Och sen gav jag luren till mina föräldrar om hon inte frågade mig något mer, vilket hon oftast inte gjorde! Så det blev nästan aldrig några kravfyllda längre samtal.
Bodde i finland och där först är det hemskt att ringa!!!!
Jag tyckte att det även var jobbigt att ringa i Finland när jag bodde där, men tycker att det också är jobbigt att ringa i Sverige.
Varför är det mycket jobbigare att ringa telefonsamtal i Finland än i Sverige?? *blir riktigt nyfiken nu* 🙂
Nu är detta ett väldigt gammalt inlägg, men jag måste ibland ringa till finska myndigheter, bland annat till den finska skattemyndigheten. Där står man ibland länge i telefonkö och får inte veta vilket plats man har i kön. Sedan när man stått i kö i ca 30-45 minuter säger den automatiska rösten plötsligt typ: ”Telefonkön är väldigt lång just nu. Var vänlig och ring tillbaka senare.” Och sedan läggs samtalet på!
Det är väldigt jobbigt att stå i telefonkö en längre tid utan att veta vilken plats man har, och ännu jobbigare blir det efteråt efter att ha köat i onödan när telefonsamtalet läggs på. Dessutom betalar jag ju utlandstaxa när jag ringer från Sverige så det blir väldigt dyrt för mig att stå i telefonkön t.ex. 3×30 minuter om jag inte ens får prata med en handläggare! Och jag kan inte sköta ärendena på webben eftersom jag inte kan få ett finskt bank-ID i och med att jag är folkbokförd i Sverige.
Dessutom är de ofta otrevligare i Finland än i Sverige! Det är min upplevelse i alla fall. Även mina boendestödjare har reagerat på det otrevliga bemötandet de har fått när de har ringt åt mig till finska myndigheter eftersom de inte är vana vid det bemötandet i Sverige.
SMS och mail är hur bra som helst! Sekretessen inom vården och myndigheter har ställt till det en del för mig när jag har varit tvungen att ringa istället för att kunna ha sms- eller mailkontakt med dem. Med min nuvarande psykolog funkar det i alla fall bra för jag kan sms:a henne för att avboka en tid och hon brukar sms:a tillbaka med någon liten kommentar. Jag tycker det borde gå att skriva på något papper eller ge muntligt medgivande för att kunna ha sms- eller mailkontakt med samtliga inom vården och myndigheter. Det borde väl underlätta för dem också att slippa ringandet hit och dit och istället ha skriftlig kontakt? Detta tycker jag är särskilt viktigt när det handlar om patienter/klienter med asperger som kan ha extra svårt med just telefonsamtal och muntlig kontakt. Då är det ju bättre att ha skriftlig kontakt än att kanske inte få någon kontakt med patienten alls.
Ja, tyvärr har många myndigheter sekretess. Det var jättesvårt för mig förut att övertyga min psykolog på habiliteringen att mejla mig om det blev någon ändring med tider. Men hon gick med på det under förutsättningen att vi inte skulle skriva något personligt i mejlen som t ex om mina diagnoser, utan endast om tiden och inget annat. Vad bra att du kan sms:a till din psykolog, jättesnällt av henne att ha gett dig sitt mobilnummer!
Du har rätt i att alla borde ta hänsyn till att alla patienter med Aspergers syndrom inte kan ringa. För det är ju tråkigt om patienten måste avstå från vård bara för att man måste ringa.
Jag tycker tvärtom att det är underbart att de håller på sekretessen inom sjukvården. Det finns tillräckligt många skojare till myndighetspersoner som slarvar med sekretessen. Socialtjänsten tex.
Jag har sagt till socialtjänsten i min kommun att de inte får skicka mejl till mig som innehåller känslig information om mig men de fortsätter ändå att göra det. Hopplöst!
Jag tror att jag uttryckte mig lite konstigt. Det är ju jättebra att de håller på sekretessen, det har du helt rätt i! Däremot tyckte jag att det var jobbigt när jag hörde att man inte kunde boka psykologtider via mejl. Om jag som patient säger att det inte gör mig något om mejlet skulle hamna i fel händer, borde det vara okej för jag tycker att det är jättejobbigt att ringa. För mig är det inte viktigt om hela världen får veta att jag har kontakt med habiliteringen och att jag vill boka tid med dem, det är ju ingen känslig information 😉 Men de gick med på det till slut och lät mig boka och avboka tider via mejl!
Att socialtjänsten slarvar med sekretessen är jätteallvarligt! Om du hade sagt att det var okej för dig att de tar kontakt med dig via mejl, hade det varit en annan sak. Men du har inte sagt det, du har t om sagt att de inte får göra det. Man borde kunna anmäla dem.
Det går säkert att anmäla dem till IVO men jag orkar inte bråka med dem mer. Jag behöver min energi till annat i livet än socialtjänsten.
Jag tycker inte att det är lika allvarligt att rucka på sekretessen om patienten förordar det. Det är ändå inte bra men det är förståeligt om sjukvården går med på det om patienten är drivande i att riskera sekretessen. Ingen kan ju hindra en människa med Aspergers syndrom från att gå ut med att han/hon har Aspergers syndrom men det ska ju inte var sjukvården som berättar det för kreti och pleti.
Jag förstår att du inte orkar klaga! Jag är likadan. Jag hörde förra veckan att jag skulle kunna klaga om flygets försening och eventuell få pengarna tillbaka, men jag orkar inte. Det känns inte som att det är värt besväret. Men det är ändå riktigt allarligt att socialtjänsten bryter sekretessen, speciellt när du sagt till dem att de inte får göra det.
Jag tror inte att habiliteringen bryter mot sekretessen när det gäller mig, eftersom vi endast skriver vilken tid jag vill komma och inte vad mitt ärende gäller. Om jag inte fick kontakta dem via mejl, skulle jag inte orka gå dit alls.
Jag har avstått från en hel del vård för att jag inte har orkat, helt enkelt!
Det tar massa energi att boka en tid, börja förbereda mig inför den tiden redan ett par dagar innan, sedan behöva anpassa hela min dag efter den där bokade tiden, gå hemifrån i tid och gå/åka dit (måste jag åka en bit så tar det även energi att kolla upp bussar och att passa dem.. Sen att anmäla mig i receptionen, sitta i ett väntrum tillsammans med en massa främlingar och anstränga mig för att ”se normal ut”. Och att bara sitta rakt upp-och-ner med rak rygg i X minuter och bara vänta är så sjukt jobbigt för min rygg! Jag har ofta känt att jag skulle vilja lägga mig ner på väntrums-soffan, alt. sjunka ihop som en hösäck på stolen men då skulle jag väl bli utstirrad av andra i väntrummet..! Man måste ju se ut och bete sig helt normalt, det är ju därför man är där, man söker ju vård just för att allt är normalt och bra.. eller inte!! 🙄 Iallafall, den jag ska träffa kommer, förhoppningsvis, ut och hämtar mig exakt på klockslaget jag har tiden bokad och inte 5,10,15 eller 20 minuter efter bokad tid. Men det kan man aldrig räkna med när det gäller vårdpersonal, jag har många gånger fått sitta och vänta länge innan de kommer, det är SÅ respektlöst mot oss patienter som har tagit oss både tid, pengar och energi för att få träffa dem, och att de dessutom aldrig ens ber om ursäkt för att de är sena..!! 😠 Jag hatar att vara i beroendeställning till folk, och som aspie är det ofta mer regel än undantag att man är det! Jag tvingas berätta personliga saker, eller klä av mig, för en totalt främmande människa och det tar mycket kraft och är ganska psykiskt påfrestande. Sen har jag svårt att ta in all information de ger mig och jag har ofta gått därifrån och försökt få ihop all infon till en helhet så det blir begripligt för mig. Jag glömmer ofta bort vad som sagts och vad vi kommit överens om. Och när besöket är avklarat är jag trött resten av dagen.
Jag går tex aldrig på mammografi eller det där äggstocks-provet som alla kvinnor blir kallade till vartannat år eller hur ofta det är, för jag vill inte utsätta mig för saker som gör mig totalt utmattad, det är det inte värt. Jag måste prioritera de viktigaste sakerna så att jag inte går in i väggen! Vänner och bekanta som inte är så insatta i autism och AD(H)D tycker att det är självklart att man måste gå på sådana besök och förstår inte varför jag inte prioriterar det, och jag orkar inte förklara heller. Jag går bara till läkare om jag absolut måste! Så länge jag mår bra och är frisk ser jag ingen anledning att utsätta mig för saker som är så jobbiga för mig!
Min gamla klasskompis dog nyss av livmoderhalscancer, hon gick aldrig. Förstår du tycker de är jobbigt. Men just dessa cancerformer kan bli aggressiva. Hon blev 60 år
Men grejen är att jag kommer nästan garanterat att dö en för tidig död om jag håller på och utsätter mig för saker som gör att jag efteråt ligger däckad av utmattning och värk i kroppen i 1-2 dagar!! All den energi och ansträngning dessa saker tar av mig gör att jag får värk! När jag har en stressfri och kravfri tillvaro har jag inte värk alls!
Jag förstår dig! Jag håller iofs med Kimpan om att det egentligen är viktigt att gå på läkarundersökningar, men just när man har autism kan man tyvärr inte alltid leva efter ”regelböckerna”. Jag brukar jämföra det med att föräldrar till autistiska barn ibland ger barnen godis istället för mat. I regel är det ju inte bra att barn äter godis istället för mat, men när barnet har autism måste man ibland sänka kraven och tänka på ett annat sätt! I dessa fall får föräldrarna glädja sig åt att barnet får i sig något (=i detta fall godis) som mättar magen.
Det var tråkigt att höra 🙁 Jag beklagar att hon gick bort i cancer!
Känner igen mig! Jag tror det tar energi för att jag spänner mig så mycket. Sms går bra, men mejl tar ganska mycket energi att skriva också!
Skönt att jag inte är ensam 🙂 Det som jag gillar med mejl är att jag både kan skriva det via datorn och mobilen men det som jag gillar med SMS är att SMS är kortare och tar mindre tid att skriva jämfört med ett mejl.
Jag avskyr att ringa, men de har ju varit tvingande i många år. Minns då jag och min syster besökte vårat land vi var födda i, vi är bägge adopterade , jag diagnostiserad med atypisk autism och hon med If och vi skulle ringa till Sverige tappade liksom orden. De gör jag i bland. Sen extremt hög forserad röst , min syster med if är till och med bättre på prata i telefon. Sen precis som du var de hemskt att ringa ett flygbolag en gång ,,de var lång kö och efteråt var jag helt slutkörd.
Har fått höra jag låter oftast otrevlig i telefon. Bara ringa till jobbet när jag hade corona var ansträngande .
Jag håller med om att det är jobbigt att ringa telefonsamtal! Jag kan tänka mig att man låter otrevlig eftersom man befinner sig i en situation man känner sig obekväm i.
De jag gillar absolut inte när de spelar musik när man är i telefonkö
Jag förstår det! Många med npf är ljudkänsliga och tycker om att ha det lugnt och tyst.