Varför sträva efter normalitet?

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar ibland åhörarna mig vilka strategier och verktyg det finns för att ta bort svårigheterna som ingår i autism. Vad är det som fungerar så att vi ska kunna leva ett normalt liv och att våra svårigheter försvinner? Hur har jag gjort?

Det känns ibland som att jag gör andra människor besvikna när jag svarar trots att det visst finns verktyg som kan kompensera för några svårigheter till någon grad i form av exempelvis påminnelser eller appar men att jag fortfarande har kvar de grundläggande svårigheter som är förknippade med Aspergers syndrom och ADD. Aspergers syndrom är trots allt en livslång funktionsnedsättning (eller en funktionsvariation om man föredrar det ordet), och min diagnos innebär att jag aldrig kommer att bli en neurotypiker.

Jag brukar jämföra mitt liv med min 93-åriga mormors: hon kan ju också få viss hjälp från kommunen, men hon kommer aldrig längre kunna leva på exakt samma sätt som unga människor gör. Men betyder det att min mormor har en dålig livskvalitet och mår dåligt? Nej. Hon måste bara anpassa sitt liv lite grann efter sin höga ålder. Och samma sak gäller för mig. Jag lever ett lite annorlunda liv, men annorlunda är inte detsamma som dåligt. Den dagen jag accepterade att jag alltid kommer att ha Aspergers syndrom och ADD började jag må riktigt bra. Jag skulle aldrig vilja byta bort mitt liv med någon annan.

Anhöriga till personer med Aspergers syndrom blir ibland förvånade och något besvikna när jag berättar att jag har boendestöd och att jag förmodligen aldrig kommer att klara mig utan det. Men det går visst utmärkt att vara lycklig trots att man har en diagnos och behöver stöd. Normalitet är inte detsamma som en bra livskvalitet, det gäller bara att hitta rätt verktyg. Och mitt verktyg för att få min vardag att fungera heter boendestöd.

Sedan har jag andra svårigheter som boendestödjarna inte kan lösa: min enorma uttröttbarhet, mitt behov att sova 12 timmar per natt och min tendens att skjuta upp viktiga saker. Där heter lösningen acceptans. Alla människor har förmodligen vissa problem i sina liv oavsett om de har någon diagnos eller ej, och dessa är mina.

Men är dessa saker ett större problem för mig? Svar nej. Visst, jag har lever ett annorlunda liv men jag är lycklig och mår bra. Därför uppmanar jag alltid alla anhöriga till personer med Aspergers syndrom på mina föreläsningar: sträva inte efter att din familjemedlem ska bli så normal som möjligt, sträva istället för att han eller hon ska bli lycklig!