Den finska kvällstidningen Iltalehti skriver att personer med Aspergers syndrom lider av självmordstankar och utför självmordsförsök i en betydligt högre utsträckning än den övriga befolkningen. Artikeln som är skriven på finska berättar att forskarna kommit fram till slutsatsen efter en studie där 380 vuxna som blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom fått svara på en enkät.
Många har haft suicidtankar
Studien visar att 66% av aspergare har haft suicidtankar och 35% uppger att de antingen genomfört suicidförsök eller haft planer på suicid. Suicidtankarna är enligt studien särskilt vanliga bland personer som utöver asperger även har depression. Forskarna tror att symptomen som är förknippade med Aspergers syndrom såsom ensamhet och svårigheter i det sociala samspelet kan förklara den höga frekvensen självmordstankar. De tror att man kan minska antalet suicidförsök genom att lindra de sociala svårigheterna samt att behandla depressionen.
Vill inte bli botad
Jag tycker att det är mycket bra att man försöker hjälpa oss aspergare och autister, och jag påstår absolut inte att svårigheterna i det sociala samspelet och ensamhet kan orsaka självmordsförsök hos många med Aspergers syndrom. Så är det säkert. Men själv har jag och många andra aspergare jag känner helt andra erfarenheter. Enligt våra erfarenheter är det en oförstående omgivning och de orimliga kraven som utlöser depressionen och inte själva Asperger-dragen i sig. Jag vill i alla fall inte bli botad för min Aspergers syndrom utan jag vill bli accepterad som jag är. Och jag vet väldigt många aspergare som skulle hålla med.
Blev tvingad att vara social
Förut försökte den välmenande omgivningen hjälpa mig genom att tvinga mig att leka med mina klasskamrater på rasterna i skolan så att jag skulle ”slippa” vara ensam. Men problemet var att jag ville vara ensam. När jag tvingade mig själv att umgås med andra mot min vilja mådde jag dåligt och blev deprimerad. Nu när jag är vuxen och inte längre tvingas till sociala sammanhang mot min vilja är jag däremot helt fri från depressioner. Jag vet att jag utan problem kan isolera mig i ett halvår utan att träffa en enda människa och må bra ändå!
Alla vill inte bli sociala
Det här är mina erfarenheter. Jag påstår absolut inte att alla med Aspergers syndrom och autism delar mina upplevelser och erfarenheter. Det finns säkert även de som skulle vilja lära sig att klara sig bättre i sociala situationer. Men jag hoppas att andra människor förstår att alla vi med Aspergers syndrom inte har något som helst intresse av att bli mer sociala. Om omgivningen försöker göra mig till någon jag inte är utlöses en depression hos mig. Jag mår dåligt när andra försöker anpassa mig efter omgivningen men mår bra när jag får befinna mig i en asperger-vänlig miljö!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Mycket kloka ord som vanligt från dig, Paula🌺 Klokt resonerat Anna! Bra att du känner in din son och att…
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
26 svar på ”Varför lider många personer med Aspergers syndrom av depressioner?”
Mitt problem är att jag vill umgås med andra personer men bara på ”mina villkor”.
Tror du att du är mer krävande än andra människor och tänker mer på dig själv, Mats? Eller handlar det om att dina önskemål på umgänge är lite annorlunda jämfört med normen och därför ser det ut som att du vill ha allt på dina villkor?
Jag vet inte hur det är för dig, men jag vill inte göra aktiviteter med mina vänner som gör mig stressad eller får mig att må dåligt, och då kan det se ut som att jag vill ha allt på mitt sätt. Men å andra sidan tror jag att alla människor vill umgås med sina vänner på sina villkor och inte bara vi som har Aspergers syndrom. Mina vänner skulle exempelvis inte vilja träffa mig enbart i blåbärsskogen eftersom det skulle göra dem trötta, vilket är helt förståeligt. Man vill ju göra saker med sina vänner som man mår bra av.
Jag upplever att jag måste prata till andra människor som man pratar till barn för att de ska förstå vad jag säger. Jag upplever att jag måste prata övertydligt och jag blir trött på hur andra människor feltolkar nästan allt jag säger. Dessutom stör jag mig på hur de resonerar och beter sig särskilt om de säger eller beter sig konstigt som svar på att de har feltolkat mig. Jag vet att de jag pratar med inte är dumma i huvudet men ofta upplever jag dem så och de upplever nog många gånger mig likadant.
Jag förstår. Men jag tror att många skulle bli frustrerade och trötta om de levde i en värld där de alltid blev feltolkade. Det är inte så konstigt att vilja ha vänner som förstår en så att man slipper förklara sig jämt.
Det är lite nedslående att inse att jag aldrig kommer att fungera socialt tillsammans med vanliga människor. Tidigare har jag trott att det nog ska gå att umgås med vanliga människor bara jag listar ut hur man gör för att umgås eller bara jag hittar rätt personer att umgås med. Jag har sedan jag fick diagnosen insett att skillnaderna mellan mig och vanliga människor är så stor att jag aldrig kommer att fungera normalt tillsammans med andra människor oavsett hur mycket jag anstränger mig. Den här insikten är lite deprimerande.
Hur var det för dig Paula när du insåg att du aldrig kommer att få ett normalt liv? Har du inte drömt om att skaffa dig en utbildning, arbeta på ett vanligt jobb, bilda familj mm som alla andra människor? Hur kände du när du förstod att du aldrig kommer att få ett normalt liv?
Nu vet jag inte hur det är för dig, men det är möjligt att du skulle kunna hitta människor bland de som också har Asperger att umgås med. Vissa känner att de äntligen hittat sin ”flock” efter att träffat andra Aspergare. Men det är naturligtvis olika.
Min ”sorg” över insikten att jag aldrig kommer att få ett normalt liv varade ca två minuter, då tänkte jag ”oj, kommer jag få ett dåligt liv nu?” För Asperger-diagnosen kom som en överraskning. Men sorgen varade som sagt HÖGST två-tre minuter, sen blev jag glad för jag tänkte: ”betyder det här alltså att jag FÅR leva annorlunda för jag har ett giltigt skäl till det nu? Och är jag alltså inte dum och lat?! Vilken lottovinst!” Så för mig innebar vetskapen enbart glädje och lättnad.
Visserligen hade jag alltid tagit det som en självklarhet att jag som vuxen skulle jobba på ett vanligt jobb, men det var för att alla andra jobbade och att det var i mina ögon ett nödvändigt måste. Jag trodde att man inte hade något annat val. Jag kommer ihåg att jag redan som barn innerst inne drömde om att vinna på lotto så att jag aldrig någonsin skulle behöva jobba, men eftersom jag samtidigt visste om att drömmen inte var speciellt realistisk, tänkte jag inte så mycket på det.
Däremot hade jag alltid drömt om att skaffa barn för jag har alltid älskat barn och därför valde jag förut bland annat att jobba på dagis och som au pair. Hade jag haft lika mycket ork som många andra människor, hade jag definitivt skaffat MINST två stycken 😉 Men ändå har jag på något sätt accepterat det faktum att jag inte klarar det, och det är inget jag sörjer över. Jag är ju lycklig ändå, och sen när jag ser på mina vänner som har barn, tycker jag inte att de verkar vara lyckligare än mig och hela tiden leva på sjunde himlen, vilket jag iofs inte heller alltid gör (fast sen kan jag ju aldrig veta helt säkert om de lever på sjunde himlen jämt men jag har iaf uppfattat det som att de inte gör det;))
Sen är jag också tacksam över att jag lever i Sverige där det finns möjlighet att välja bort barn för oss som inte orkar! I min exmans hemland hade jag kanske inte haft den möjligheten på samma sätt, och då hade jag kanske skaffat barn och inte klarat det. Vilken mardröm det skulle vara! Så jag tänker positivt istället och är tacksam över att jag bor i Sverige och inte där 🙂
Jag förstår. Jag har nog en större längtan än dig att passa in i samhället och fungera tillsammans med andra människor. Jag misstänker att det har med hur man trivs med att vara ensam att göra. Om man inte har några som helst problem med det så behöver man inte andra människor lika mycket som om man har ett behov av socialt umgänge. Jag upplever ju att jag både har och inte har ett behov av socialt umgänge.
Jag tror att livet får en annan mening om man har familj och barn. Men samtidigt så tror jag inte att barn löser några livsproblem. Jag menar mer att familj och barn är normen och att livet får livet en mening för många människor genom barnen. Allting krestsar kring familjen och barnen vilket autoamtiskt ger ett livsinnehåll. Jag hade nog tyckt att det hade varit tråkigt som bara den att stå vid en lekplats och växla artighetsfraser med en annan förälder samtidigt som barnen leker med varandra på lekplatsen. Jag hade bara längtat bort och hem. Samma sak med klasssamtal, hockeyträningar mm. Men jag kanske hade ändrat inställning om jag hade befunnit mig i situationen på riktigt. Det kanske kommer naturligt av sig självt om man får barn eller också hade man mått skit som förälder. 🙂
Ja, jag tror faktiskt att det här med att jag inte har något behov av att passa in har att göra med att jag har så starka och intensiva specialintressen. De ger mig livsinnehåll, lycka och allt vad jag behöver. Hade jag inte haft mina specialintressen, hade jag förmodligen också längtat mer efter social gemenskap, familj och annat för att få någon slags mening med livet. Tack vare mina specialintressen trivs jag ensam.
Jag kan förstå att du längtar efter ett annat liv, Mats. Det verkar som att ditt nuvarande liv inte är tillräckligt meningsfullt för dig och att det inte ger dig tillräckligt mycket stimulans, och då är det inte konstigt att du känner annorlunda än jag inför det här med att inte kunna ha ett normalt liv.
Jo så är det nog. Jag längtar efter ett annat liv men samtidigt så har jag insett att jag har nog lurat mig själv genom att tro att jag blir lycklig genom att följa normen och leva som ”alla andra”. Många människor får nog ganska bra liv om de följer normen eftersom normen är anpassad för normala människor men för min del verkar det inte riktigt vara så enkelt. Jag måste hitta min egen väg i livet och det är nog i det valet som jag är lite förvirrad och inte vet vart jag ska ta vägen eftersom jag så här långt i livet har strävat efter något som jag inte verkar ha förutsättningar för dvs att leva ett normalt liv.
Jag tror det handlar både om att jag har högra krav på mitt umgänge och att mina önskemål på umgänge ser annorlunda ut än normalt.
Det är som du säger att ensamhet och att inte passa in i främst tonåren ger en minskad vilja att leva. Men jag vill tillägga att depression är en sjukdom i sig också, är det inte? Det var som Maria Wester på Ågesta en gång undrade varför rätt många aspergare tar medicin, när det ”inte finns medicin mot asperger”, men det är tilläggshandikappen. Av de aspergare jag umgås med är det endast en som inte behöver eller ens någon gång vad jag vet behövt medicin, för han har inga tilläggshandikapp. Förutom depression så är sömnsvårigheter, ADHD/hyperaktivitet och halv-schizofrena inslag (paranoia och/eller höra röster) vanliga hos asperger-personer. Angående depression så har jag hört att om det beror på något som hänt som tog dig mycket hårt så hjälper terapi. Men är depressionen enbart medicinsk så beror det på för låga serotonin-halter och då hjälper anti-depressiva tabletter. Apropå självmord hos människor i allmänhet så läste jag två intressanta artiklar.
http://yle.fi/uutiset/suicide_one_of_top_killers_of_young_finnish_men/7249043
http://scandasia.com/suicides-finland-2013/
CITAT:
Suicide: One of top killers of young Finnish men
Three out of four adolescent suicides are committed by boys, with one of the main triggers being heartbreak brought on by the end of a romantic relationship.
Jag kan bara inte förstå. Hur nån vill döda sig själv bara för att tjejen gjort slut? Det hör ju till livet, såvida man inte är munk då.
Du har rätt, Morgan, depression ÄR en sjukdom. Men jag tror personligen att man löper en mycket högre risk att insjukna i sjukdomen depression om man blir utsatt för en oförstående omgivning och inte blir accepterad som man är. Men sen spelar ensamheten och känslan av att inte passa in såklart också roll! Och som den hälsofanatiker som jag är skulle jag även tillägga kost och motion. Precis som du skriver, äter många Aspergare medicin mot de tilläggsproblem som många av oss har. Och som du vet har jag också tidigare ätit medicin.
Jag skulle personligen aldrig ta mitt liv om en kille gjorde slut med mig, men alla upplever känslor olika starkt och separationer på olika sätt. Det finns de som är extremt känsliga och inte ser någon annan utväg än självmord, och det är jättetråkigt 🙁 Detta kan jämföras med att vissa mobbingsoffer valt att ta sitt liv och/eller blivit aggressiva senare i livet, och dessa personer har tagit mobbingen mycket hårdare än jag. Detta är ett exempel på att människor är olika känsliga och klarar olika mycket. Sen kan det vara så att de som väljer att ta sitt liv efter en separation varit redan deprimerade och sedan flera år tillbaka planerat självmord, och att bli dumpad var kanske det som de tog modet till sig och ”vågade” ta steget. I vilket fall som helst är självmord alltid en tragedi 🙁
Får man fråga vad du åt för medicin? Varför och varför du slutade?
Ja, absolut får du fråga 🙂 Jag åt en antidepressiv medicin som på den tiden hette Seroxat, tror att den heter Paroxetin nuförtiden. Jag fick medicinen utskriven pga mitt tvångssyndrom, men sen hade jag även depression och panikångest som medicinen också skulle vara bra för. Jag åt det i fem års tid och tog tre tabletter, vilket var den högsta möjliga dosen man fick ta. Jag mådde riktigt dåligt på den tiden, och det var alltså innan jag visste om att jag hade Aspergers syndrom!
Anledningen till att jag slutade var att jag började må psykiskt bättre tack vare att jag fick min Asperger-diagnos. Jag förändrade mitt liv helt och hållet och minskade på kraven. Då minskade även mitt tvång, och depressionen och panikångesten försvann helt och hållet. Jag behövde med andra ord inte medicinen längre! 🙂
PS. Sen ändrade jag även på min kost, började äta extremt nyttigt och motionera efter att jag fick min diagnos. Så det spelade säkert också en rätt stor roll i att jag började må psykiskt bättre!
Har du inte provat medicin mot ADD?
Just det, det glömde jag visst säga. Jag har även provat Ritalin, Concerta och någon tredje medicin som jag inte kommer ihåg vad den hette. Men inget av den funkade på mig och jag fick hemska biverkningar! Men eftersom jag vet flera andra som blivit hjälpta av dessa mediciner, vill jag inte avråda någon från att testa mediciner, utan alla måste göra sitt eget val.
Sen glömde jag också att säga att jag fick Propavan utskrivet i höstas för att sova bättre. Jag behöver den pga stressen jag utsätts för när jag föreläser. Men jag tar den bara i yttersta nödfall, vilket kanske blir i genomsnitt 1-2 gånger i månaden. Skulle jag inte föreläsa, skulle jag inte behöva den alls.
Har du testat medicin mot ADD, Mats?
Du kanske tänker på Strattera? Det är den tredje medicinen mot AD(H)D.
Nej jag har inte testat någon medicin men jag funderar på att göra det. Jag oroar mig för biverkningarna.
Ja, det kan mycket väl ha varit Strattera. Tiden jag testade medicinerna var ganska förvirrande för mig så därför la jag aldrig på minnet vad den tredje medicinen hette.
Förstår att du oroar dig för biverkningarna! Men om du skulle märka av nåt, kan du alltid sluta. Medicinerna passar inte alla, men man kan aldrig veta hur man kommer att reagera om man aldrig testat.
Det gäller ju att upptäcka biverkningarna i tid för att hinna sluta innan det är för sent. Det finns vissa allvarliga biverkningar.
Kanske är det så, intressant att läsa.
Läser din blogg lite nu och då, just nu ramlade jag dock bara in när jag googlade asperger självmord :/
Jätte kluven av att faktiskt behöva socialt liv och inte orka inte duga.
Sen är det svårt att isolera sig när man har man och barn.
Milde tid vad jag önskar att jag total brakat innan jag fick barn, ag visste at tjag var usel.
Men jag hade aldrig aldrig tagit på mig ansvaret över små fina liv om jag vetat hur ohållbar jag är.
Så hade det funnit ett piller operation eller vad tusan som helst för att få mig att orka och fungera, att räcka till, ja jag hade gjort absolut allt som fanns för att räka till. Nu är jag bara trött uppgiven och värdelös, en stor svikare och börda och jag fullkomligt hatar det.
Vad tråkigt att höra att du har det så jobbigt! Jag förstår att det är väldigt svårt att isolera sig när man har familj, då finns det ju människor som behöver en.
Men du är verkligen inte värdelös! Det låter som att du har kämpat och ansträngt dig mer än de flesta men pga din funktionsnedsättning inte klarat de krav som ställts på dig. Så du är verkligen ingen svikare, så får du absolut inte tänka! Jag känner inte dig men jag är övertygad om att du har gjort ditt bästa. Så även om det är svårt, försök inte ställa för höga krav på dig själv och lägg inte skulden på dig själv för att du inte fungerar som många andra. Du är värdefull, glöm aldrig det!
Kramar Paula
Framförallt tror jag att du behöver avlastning. Om du är diagnosticerad med Aspergers syndrom så kanske du kan få hjälp med tex städning, disk mm så det blir en mindre börda för dig att bära. Om du inte blir beviljad hjälp av kommunen så kanske du kan köpa städhjälp? Så dyrt är det inte men har man inte pengar så har man inte såklart. Dessutom kanske RUT-avdrag ger en möjlighet till att köpa läxhjälp till barnen mm så att du slipper några av de timmarna. Jag menar bara att jag tror du måste våga ta hjälp av andra om du inte redan har det.
Men samtidigt skrev du ju att det var en underbar känsla att vara en del av gemenskapen när du skulle byta skola och klasskamraterna ordnat en fest för dig. Ja, många med asperger lider av depression. Arne på Ågesta frågade en gång varför det är så många asperger som tar mediciner, trots att det inte finns någon medicin mot Asperger. Vi sa att det för att vi ofta har tilläggshandikapp såsom ADD, OCD eller depression.
Ja, det är sant att det är vanligt med tilläggsdiagnoser när man har asperger, och de tilläggsdiagnoserna kan man ofta äta medicin för! Även sömnproblem är vanligt, och för det äter många sömnmedicin.