Varför har min autistiske son förändrats?

En kämpande mamma frågar

Jag är mamma till min älskade son 22 år som fick sin diagnos asperger vid 16/17 år. Han fick sin diagnos så sent på grund av att alla ”viktiga” instanser inom samhället, skolan och socialen hade bestämt att det var umgängessabotage pga min son vägrade träffa sin pappa som gjorde min son annorlunda och skoltrött.

Jag fick kämpa själv under våld och hot från sonens pappa, anmälningshot från skolan att jag höll min son från skolan (det var min son som inte orkade gå till skolan), oj vad jag kämpade och lirkade varje dag att han skulle gå till skolan, jag var ju livrädd att bli anmäld till socialen m.m. Blev till och med anklagad från nära familj att jag ”curlade” alldeles för mycket med min son…

I 10 år höll detta helvete på och det enda jag hade fokus på var att skydda min son och att han skulle må bra. Han började gymnasiet, bytte en gång sen bad han mig gråtande att få sluta läsa pga miljön och att han mådde sämre. Han började arbeta på ett engelska företag med mincraft.  Han kan flytande engelska.

Vi flyttade till en annan stad för han ville ha en egen lägenhet. Passade även för mig o min man med jobben. Han flyttade till en 1:a, allt var bra vi hjälper honom flytta. Han har 100% aktivitetsersättning. Min man hjälper honom med räkningarna.

Sen hände nått… han avsäger sig allt: Boendestödjare, avbokade tandläkaren, slutade träna, m.m. Han går upp 50 kg på skräpmat. Vi brukade äta lunch en gång per vecka men det orkar han inte… han säger att han chillar. Vet att han har massa vänner utomlands och några i Sverige på nätet.

Jag har inte varit i hans lägenhet på 2 år, blir inte insläppt. Mig och ibland min man är de enda han träffar. Han tömmer inte brevlådan så nu har vi fått ”hjälpa” honom både ur inkasso och kronofogden.

Han är en helt underbar, snäll och klok kille men envis och rak. Jag gråter mig till sömn varje natt för oro o sorg över min älskade son. Snälla Paula vad kan du råda mig att göra i denna situation?

Paula svarar

Du låter som en underbar mamma! Du har kämpat hårt för din son i många år och gjort ditt bästa trots att förutsättningarna inte har varit de bästa. Försök inte skuldbelägga dig själv för det finns många föräldrar i samma sits! Det är alltid tufft för anhöriga att se sina närstående må dåligt samtidigt som vederbörande enligt lagens mening kanske inte är tillräckligt sjuk för att omhändertas enligt LPT.

Han mår dåligt

Det är uppenbart att det har hänt honom något i och med att han har förändrats. Att han har slutat träna, börjat vräka i sig skräpmat och gått kraftigt upp i vikt samtidigt som han har slutat sköta sina åtaganden indikerar att han inte mår bra. Kan han ha hamnat i dåligt sällskap eller drabbats av psykisk ohälsa? Kan han ha någon beroendesjukdom? Försök ta reda på anledningen utan att tränga dig på. Jag förstår att det kan vara svårt att vara stöttande men samtidigt inte påträngande, men det är viktigt att han inte upplever att andra vill bestämma över honom. Vägrar han svara på dina frågor kommer han kanske öppna sig för dig med tiden om du har tålamod och förmedlar för honom att du alltid kommer att finnas där för honom.

Prata i jag-form

Undvik att anklaga honom utan prata med honom i jag-form. Istället för att säga: ”Du måste betala dina räkningar, och varför har du avsagt dig boendestödet?” kan du säga: ”Jag blir orolig för att du slutat betala dina räkningar och gå på gymmet. Du kan alltid vända dig till mig om du har problem, men är du inte redo att berätta kommer jag alltid älska dig och finnas här för dig.”

Respektera hans gränser

Du kan fråga honom om han skulle vilja börja med en ny hobby eller kanske gå på autismträffar. Du kan också fråga om det är okej att du pratar med hans tidigare boendestödjare och om han skulle med på att träffa boendestödjarna igen antingen med eller utan dig. Säger han nej måste du respektera det. Säg till honom i så fall att du inte kommer att pressa honom men att om han skulle vilja ha boendestöd i framtiden igen så kommer du att hjälpa honom om han skulle vilja ha din hjälp. Fråga gärna honom också hur han trivdes med boendestödet. Tyckte han om sin boendestödjare och om inte, finns det möjlighet för honom att byta? Eller vill han kanske ha en god man som kan hjälpa honom att betala räkningar?

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fortsätt vara kärleksfull

Om han inte vill ha boendestöd kan du fråga honom om han skulle vilja gå på promenader med dig eller laga mat tillsammans med dig (alternativt att du och din man lagar mat åt honom). Mår han dåligt orkar han kanske inte tänka på träning och nyttig kost. Annars kan han kanske få matlådor från kommunen, men det är såklart upp till honom om han vill ha det eller inte. Tänk på att han kan bli arg och frustrerad om han upplever att du tränger dig på, men försök att inte ta det personligt utan fortsätt vara lugn och kärleksfull.

Kontakta anhörigstödjare

Slutligen kan du, om du behöver stöd eller någon att prata med, kontakta kommunens anhörigstödjare. Anhörigstödjarna är vana vid att lyssna och stötta i sådana här situationer!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.