Varför du kan uppfatta din närstående med autism som dramatisk

Jag har en speciell granne som jag aldrig brukar småprata vädret med: antingen hälsar vi bara varandra kort eller så går vi in i djupa diskussioner om livets sorger och glädjeämnen. Om vi varit med något jobbigt eller är extraglada för något så berättar vi gärna det för varandra. Även om vi inte kan lösa varandras problem är det otroligt skönt att bara ha någon som lyssnar utan att döma!

Berättade för grannen om det kommande boendestödbytet

För några dagar sedan berättade jag för henne att jag kommer att tvingas byta boendestödjare efter årsskiftet. ”Jag hittar väl någon som är någorlunda okej om jag försöker och träffar tillräckligt många kandidater”, förklarade jag för henne. Hon svarade att hon visste att sådana här förändringar var jättejobbiga för oss med Aspergers syndrom och att hon förstod att jag var jätteorolig och ledsen även om jag log.

Blir ofta missförstådd

Hon slog huvudet på spiken! Jag hade inte ens tänkt på att jag hade sett glad ut när jag hade pratat med henne. I min värld hade jag sett orolig och ledsen ut, men som vanligt stämde inte min ansiktsmimik överens med hur jag kände inombords. Den rätta ansiktsminen kommer inte automatiskt för mig. Jag har inga problem med att förklara med ord hur jag känner, men mina budskap missförstås ofta eftersom mina ansiktsminer inte stämmer överens med de budskap jag vill förmedla.

Orkar inte lägga energi på mimiken

Människor som får ledsna och oroliga ansiktsminer automatiskt när de är ledsna och oroliga har nog svårt för att sätta sig in i hur det är när man tvingas tänka på att ändra på ansiktsminen medvetet. Förut var jag helt omedveten om att jag hade en annorlunda ansiktsmimik. Numera är jag medveten men orkar inte alltid tänka på det för det skulle ta alldeles för mycket energi av mig.

Många tror att jag skämtar

Det kluriga är att omgivningen oftast är totalt omedveten om det faktum att mitt kroppsspråk och min ansiktsmimik är svåra att läsa av. Just grannen i fråga råkar förstå mig, men de flesta andra gör inte det tyvärr. Det är många som uppenbarligen inte upplever mitt kroppsspråk som avvikande, och därför misstolkar de mig och tänker: ”Paula skämtar väl bara när hon förklarar att något är jobbigt, det kan väl inte vara så illa eftersom hon ser så glad ut.”

Har fått rådet att låta mer dramatisk

Ibland har andra människor gett mig rådet att försöka låta mer dramatisk när jag beskriver hur jag känner: det skulle kunna underlätta eftersom mina glada ansiktsminer orsakar stora missförstånd. När jag förklarar med en glad ansiktsmin att vissa typer av sociala sammanhang är jobbiga för mig, förstår ju inte andra människor svårighetsgraden och därför borde jag säga något i stil med: ”Sociala sammanhang är så jobbiga för mig att hela mitt liv blir förstört.”

Vågar inte göra så

Men det blir även fel när jag försöker betona tydligt hur svårt jag har det. Även om det stämmer att en mycket stor del av mitt liv blir förstört om jag tvingas till vissa typer av sociala sammanhang alldeles för ofta (någon enstaka gång går väl an även om det tar mycket energi), känns det som att jag blir sedd som en drama queen om jag upprepar väldigt många gånger att mitt liv blir förstört, och då blir jag definitivt inte tagen på allvar! Därför vågar jag inte göra så.

Det är inte lätt att leva med autism

Om du upplever din närstående med Aspergers syndrom eller autism låter dramatisk när hen beskriver sina svårigheter och personen använder formuleringar som ”det är så jobbigt att jag vill dö” ska du hålla i minnet att det inte är lätt att leva med autism. Vi upplever många vardagliga saker som riktigt jobbiga och mår dåligt när andra människor viftar bort våra upplevelser. Ibland måste vi låta dramatiska i hopp att du ska förstå oss lite bättre!