Kategorier
Paulas blogg

Vad betyder ”komma långt i livet”?

Förra veckan sedan skrev jag ett inlägg om människors olika värde. Eftersom jag ser det som ett viktigt ämne och jag fått flera reaktioner för inlägget, fortsätter jag skriva om ämnet.

Jag har, förmodligen på grund av min Aspergers syndrom, länge levt i en annan värld. Förut var jag exempelvis helt omedveten om hur viktigt det här med yrkestitel och arbetslivet var för många andra människor. När jag förut gick hemma med aktivitetsersättning i sju års tid och till och med levde på socialbidrag i vissa perioder, var jag först helt omedveten om att det egentligen var någonting jag kanske enligt vissa människor borde skämmas för och inte borde tala högt om. Vissa såg mig förmodligen till och med som en människa av lägre värde eftersom jag varken hade högskoleutbildning eller jobb och hade boendestöd från kommunen.

När jag började närma mig 30 års ålder, började jag långsamt bli mer och mer medveten om att läkare ansågs vara mer värdefulla än sopgubbar. Och att det ansågs vara mer skamligt att ha boendestöd som hjälpmedel för att underlätta vardagen än vad det är för närsynt att använda glasögon som hjälpmedel för att se bättre. Sådana här saker vägrar jag acceptera. Jag har själv aldrig brytt mig om vad människor arbetar med och glömmer snart bort deras yrkestitel, så varför var det så viktigt för många andra? Och varför är det så viktigt att vara oberoende och inte behöva hjälp i hemmet? Är inte många människor beroende av något eller någon på ett eller annat sätt?

När min debutbok först hade kommit ut, blev jag lite irriterad när jag fick höra: ”oj, vad långt du har kommit i livet nu, för några år sedan var du inte alls här där du är nu”. Trots att jag är medveten om att människorna förmodligen menar väl, gör det mig ledsen att jag plötsligt anses vara en människa av högre värde bara för att jag nu gett ut en bok. Jag ser det inte alls på det sättet. Att komma långt i livet innebär för mig är att man trivs med sig själv och sin tillvaro, och inte att man ger ut böcker och uppmärksammas i media.

Förut var människorna inte intresserade när jag berättade om händelser i mitt liv som var mycket viktigare för mig än bokutgivningen, som till exempel om dagen jag fick min Asperger-diagnos och när jag äntligen blev beviljad boendestöd. Så varför brydde sig alla helt plötsligt nu när något nytt hände i mitt liv? Varför är det så viktigt för dem att jag är författare? Visst, jag är glad över att ha fått boken publicerad för jag vill att så många som möjligt ska få läsa mina tankar, och det gör mig också glad att media uppmärksammat boken. Och det är också skönt att ha mer pengar över nu än vad jag hade förut när jag levde på socialen. Så visst är det roligt! Men bokutgivningen är fortfarande långt ifrån den viktigaste händelsen i mitt liv och borde inte göra mig till en bättre människa.

Jag tycker att det är tråkigt att samhället får vissa människor att känna att de är mindre värda än andra. Jag har träffat många Aspergare som fått dåligt självförtroende eftersom omvärlden fått dem att känna att de inte har lika hög status som andra bara för att de inte passar in i normen, kanske har boendestöd och saknar jobb. Och vissa f d mobbingsoffer skäms för att ha blivit mobbade i skolan. Är inte någonting väldigt fel om mobbingsoffer måste känna skam bara för att de inte klarat av att försvara sig? Är det inte mobbarna och inte offren som agerat fel?

5 svar på ”Vad betyder ”komma långt i livet”?”

Jag instämmer i det du skriver. Och tänker på att de som betalar en firma för hjälp i hemmet med städning betraktas nog oftare som finare än de som får den hjälpen via boendestöd…eller är Jag fördomsfull nu ?

Du har helt rätt! Jag har faktiskt träffat människor som använder sig av RUT-avdrag för att få städhjälp. Visst har några av dem fått lite taskiga kommentarer från andra, som att de lever lyxliv osv. men det handlar nog bara om avundsjuka. I Sverige råder ju lite inställningen att alla borde sköta hemsysslorna själva. Men jag instämmer helt i att de betraktas som mycket finare än oss som har boendestöd. Det borde man fundera närmare på.

Svara

PS. Sen tycker jag att det är märkligt att det anses vara helt acceptabelt att inte färga sitt hår själv utan betala till en frisör som gör det åt en, då är det nog ingen som påstår att det är lyx. Men däremot är det inte alltid lika accepterat att ha någon som städar ens hem åt en.

Svara

Jag känner igen det där. Jag är politiskt aktiv och har en plats i kommunfullmäktige (Miljöpartiet). Det är en mycket liten del av mitt liv, även om den finns. Ändå så är det som att människor tycker att det är det största och viktigaste med mig. De finns de som tror att jag går runt och är politiker hela dagarna, fast jag kanske bara är det några gånger i månaden. Då kan de ge sig på mig i en debatt, för att de tror att jag är en politisk motståndare, fast jag kanske är en helt vanlig medborgare just då. Det tycker jag är dumt och störigt. Jag vill vara jag, den jag som jag är just då.

Låter jobbigt! Kan verkligen förstå att det är störigt, ibland vill man ju bara vara sig själv och inte sitt yrke eller något annat engagemang man sysslar med. Men det verkar inte alla människor fatta!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *