Tidigare i veckan skrev jag ett blogginlägg där jag förklarade varför jag inte vill lägga ner energi på att öva på färdigheter jag har svårt för. Som jag nämnde i blogginlägget försvinner inte Aspergers syndrom/autism med träning, men däremot kan man möjligen i vissa fall, dock långt ifrån alltid, bli bättre på vissa färdigheter man har svårt för. Men jag vill alltså inte öva på mina svårigheter eftersom denna typ av träning skulle ta väldigt mycket energi av mig och sänka min livskvalitet rejält. Och jag vet att jag som autist är långt ifrån ensam om att känna så.
Vad är viktigast?
När ämnet träning kommer upp i samband med autism (dock är vi väldigt många autister, däribland jag själv, som är helt emot användning av termen träning i samband med autism!) rekommenderar jag alltid att man ska ställa sig följande frågeställningar: Vad borde vederbörande öva på och varför? För vems skull? Går det ens att träna på färdigheten i fråga? I mitt fall kan jag konstatera att de flesta av mina svårigheter inte skulle bli ett dugg bättre genom träning. Dock finns det vissa färdigheter som jag hypotetiskt sett skulle kunna bli pyttelite bättre på genom mycket ihärdig träning och repetition. Men däremot måste jag fråga mig själv: vad är viktigast för mig? Att må någorlunda bra eller att träna till vilket pris som helst så att jag uppfattas som normal i andra människors ögon och de blir nöjda med mig?
Skulle uppfattas som normal
I blogginlägget länkat till ovan berättade jag att jag trots mina 42 år inte kan laga pasta med tomatsås. Det finns en anledning till att jag inte vill öva på det: träningen skulle ta betydligt mer än vad den skulle ge. Vad skulle jag liksom vinna på att kunna laga pasta med tomatsås? Nu hatar jag alla typer av såser och skulle aldrig få för mig att stoppa tomatsås i munnen, men låt oss leka med tanken att jag skulle tycka om tomatsås. Då skulle vinsten med lyckad träning vara att jag dels skulle uppfattas som normal i andra människors ögon och därigenom skulle slippa bemöta deras ifrågasättanden, men dels också att jag skulle kunna laga pasta med tomatsås till mig själv ifall jag ville det(om jag nu tyckte om tomatsås vill säga).
Lade mycket energi på det
Men…det finns faktiskt en anledning till att jag inte lagt ner energi på att öva på att laga pasta med tomatsås: jag har stora ojämnheter i min kognitiva profil vilket bland annat innebär stora brister i mina praktiska färdigheter. Hade det varit enkelt för mig att lära mig att laga pasta med tomatsås (eller pumpa en cykel, sy enklare hål i mina klädesplagg plus andra färdigheter jag saknar) hade jag lärt mig dessa färdigheter för länge sedan! Under hela min uppväxt lade jag VÄLDIGT mycket energi på att lära mig att följa instruktionerna på hemkunskapslektionerna och att sy på syslöjden.
Har brister i automatiserade minnen
På grund av mina automatiseringssvårigheter sitter dock inte praktiska färdigheter i mina automatiserade minnen vilket innebär att jag glömmer bort mina nyvunna färdigheter dagen efter. Därför skulle jag behöva repetera väldigt många gånger under lång tidsperiod, och eftersom detta skulle innebära orimlig ansträngning skulle inte slitet vara värt ”vinsten”. Hade jag däremot kunnat lära mig hur man lagar pasta med tomatsås lika enkelt som de flesta, dvs att bara pröva på 1-2 gånger för att färdigheten ska sitta fast, hade saken kunnat komma i ett annat läge.
Svårigheterna ställde till det i skolan
Så här i efterhand kan jag konstatera att jag under mitt 42-åriga liv har lagt ner mycket mer energi på att öva på praktiska färdigheter än vad jag har lagt ner på språkinlärning, och detta trots att jag hade mycket goda betyg i språk i skolan och usla betyg i alla praktiska ämnen. Det var till och med så illa att lärarna diskuterade om jag överhuvudtaget skulle kunna få godkända avgångsbetyg från grundskolan. Teoretiska ämnen hade jag inga problem att få godkänt i utan det var praktiska ämnen som ställde till det för mig. Och trots att jag lade väldigt mycket energi på dessa praktiska ämnen var det alltså nära att jag inte skulle få fullständiga betyg från 9:an på grund av mina svårigheter.
Låt oss leka en låtsaslek
Om du som bloggläsare fortfarande inte förstår varför jag inte tycker att träning är värt ansträngningen så föreslår jag att vi leker en liten låtsaslek. Låt oss säga att du tycker om att simma och du alltid drömt om ett hus med pool. Låt oss också säga att du har en vän som menar att du absolut borde köpa ett sådant hus på grund av ditt simintresse. Därför erbjuder hen dig att låna pengarna av hen för hela husets värde med 2 % ränta mot löftet att du amorterar plus betalar räntekostnaderna varje månad, och därtill kommer självklart också driftkostnaderna för huset. De flesta hus som du hittar på Hemnet är väldigt dyra men däremot hittar du ett litet hus hus som är betydligt billigare än de andra hus du ser. Det är det allra billigaste huset med pool som du någonsin har sett.
Du skulle kunna leva billigt
Låt oss säga att du är sjukpensionär och får ut 10.000 kronor efter skatt. Du saknar besparingar och äger ingenting av värde. Du gör en beräkning och konstaterar att de löpande kostnaderna för huset med pool skulle vara 8.500 kronor i månaden inklusive ränta och amortering. Dina boendeutgifter skulle med andra ord innebära att du skulle ha 1.500 kronor kvar att leva på, och för dessa pengar skulle du alltså behöva betala mat, hygienartiklar, läkar- och medicinkostnader, månadskort för kollektivtrafiken ifall du vill åka någonstans, telefonkostnader, Wi-Fi, kläder och ja, allt!! Teoretiskt sett skulle du kunna leva på knäckebröd, morötter och billiga ägg och skulle därmed möjligen klara dig på 600 kronors matkostnader i månaden. Om du levde väldigt billigt och skulle avstå från smartphone och mycket annat skulle du ju kunna tacka ja till din väns erbjudande. Men då skulle du som sagt endast ha 1.500 kronor att leva på!
Skulle du tacka ja?
Frågan är om du skulle nappa på erbjudandet? Skulle du vara villig att leva så här snålt i utbyte mot att få bo i ett hus med pool? Då skulle du alltså inte ha råd med ett månadskort till kollektivtrafiken, inte kunna köpa ”normal” mat och inte ha ett liv överhuvudtaget utanför ditt hem. Vinsten skulle alltså vara att du får bo i ett hus med pool, men å andra sidan skulle priset för kalaset vara orimligt högt. Jag vågar nog påstå att du skulle svara att vinsten inte skulle kompensera förlusten och att du hellre skulle ha råd att äta vanlig mat. Du kan ju lika gärna fortsätta bada i badhus! Och precis så är det för mig med träning av praktiska färdigheter. Visst skulle mina nyvunna kunskaper säkert medföra vissa vinster men desto större förluster.
Kan lika gärna äta annan mat
För övrigt har jag mycket svårt att förstå varför det anses så viktigt att alla ska kunna allt. Visst, om pasta med tomatsås skulle vara den enda maten som fanns på jorden skulle det självklart vara viktigt att jag skulle lära mig att laga pasta med tomatsås för annars skulle jag svälta ihjäl. Men eftersom det finns annan mat man kan äta och jag varken lider av vitamin- eller mineralbrister ser jag ingen större vinst i att kunna laga all typ av mat. Jag kan leva ett fullvärdigt liv ändå!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
35 svar på ”Träning vid autism, sällan värt priset”
En uppfattning som tyvärr verkar rätt utbredd i samhället är den att klarar man inte ett NT-likt liv så är det p g a att man inte försökt tillräckligt. ”Möjligheterna finns runt hörnet om du bara ansträngde (d v s tränade, utsatte) dig lite mer” kan det heta.
Har man under hela sin uppväxt fått höra av lärare, föräldrar, coacher, omgivningen etc att man bara behöver träna på ALLT man tycker är svårt så kan det vara så att många tar till sig det och tror på det. I många år. Tills man kanske inte orkar det längre t ex i samband med en kris.
Det verkar ganska ovanligt att man fått undervisning i att man kan behöva välja ut ett område eller några få områden där e v träning e v kan betala sig tillbaka.
Så även detta är ett otroligt viktig inlägg av dig! Tack:)
Ett viktig inlägg kan det även vara för de verksamheter som riktar sig till oss t ex LSS-verksamheter. Vissa bygger helt på träning och det ifrågasätts varken av deltagarna eller personalen. Deltagarna får träning på sin nivå men ibland undrar jag om den grundar sig i deras egen vilja och egentliga behov? Har man som skrivet fått höra att man behöver öva på allt man inte klarar så tror man kanske det är det bästa för en och personalen har kanske aldrig själva reflekterat så mycket kring lämpligheten i all träning?
När jag var yngre trodde jag själv på allvar att jag inte hade
ansträngt mig tillräckligt! Jag hade ingen aning om hur lite andra behövde anstränga sig för att klara det jag inte klarade, och jag hade ständigt dåligt samvete för att jag inte orkade träna tillräckligt. Men i själva verket tränade jag väldigt mycket! Jag var förvånad när min utredande läkare talade om för mig att jag hade ansträngt mig mycket mer än genomsnittsmänniskan och att det inte var meningen att man skulle pressa sig så hårt att man inte orkade kamma sitt hår på ett halvår (vilket hade skett i mitt fall!)
Precis som du skriver finns det verksamheter som i princip helt och hållet bygger på träning vilket sällan ifrågasätts. Hade jag själv hamnat i en sådan verksamhet när jag var yngre hade jag inte heller ifrågasatt träningen. Det var för att jag trodde att ihärdig normaliseringsträning var en del av livet och att det liksom var meningen att må dåligt. Jag trodde på allvar att jag behövde träna, men i själva verket behövde jag träningen enbart för att bli accepterad av andra, inte för min egen skull! Och precis som du skriver är det inte alltid personalen reflekterar kring lämpligheten i träning. Många tror på allvar att träning är för autistens bästa!
Ja, precis. Det finns anledningar till att jag tycker det är onödigt att lära mig vissa saker, för det tar för mycket energi. Kram
Jag håller med om att det är onödigt! Man ska enbart lära sig de färdigheter man faktiskt har ett behov av att kunna. Kram tillbaka! 🙂
Även här känner jag verkligen igen mig.
Det är ju väldigt motsägelsefullt att folk alltid talar om vikten av att tycka att man själv duger som man är och inte ska behöva ändra sig för någon. Medan alla samtidigt säger att man verkligen borde göra och lära sig det och det. Och enligt de klassiska normerna om manligt och kvinnligt, så har man ännu större förväntningar och krav på sig med det som man. Den stora, starka, händiga och omhändertagande som drar in pengar, fixar allt praktiskt och alltid står stark i allt och aldrig visar några känslor som kan uppfatta en som svag och sårbar…Men det går aldrig att ändra på världen, som återigen sagt. Bara sig själv. Så vad man kan göra är att välja bort alla som inte accepterar en som man är, eftersom ingen förtjänar möten med folk som bara tar ned en istället för motsatsen. Tyvärr får man uppleva det även från folk man aldrig kommer möta mer i sitt liv och heller inte hade någon avsikt att bli vän med alls.
Det vore även svårt att lära sig att bli så pass oförskämd att man hade så otroligt mycket åsikter om andra och deras liv så att man hela tiden ifrågasatte, kritiserade och dömde andra…Liksom alla andra gör. Och se sig själv som perfekt och helt utan fel och brister. Vilket alla har, även de som aldrig skulle erkänna det.
Jag håller med om att det finns en paradox i att säga att man duger som man är samtidigt som man påtalar för oss autister/andra med liknande diagnoser att vi borde träna på ditten och datten. Jag håller också med om att genusföreställningar påverkar folks åsikter. Precis som du skriver har ni män en press på er att vara händiga, starka och osårbara familjeförsörjare. Vi kvinnor förväntas däremot vara ordningsamma och kunna laga mat och städa. Jag som kvinna bemöts därför med starka reaktioner för att jag har det ostädat i mitt hem och inte kan laga mat.
Många som tycker att vi med diagnoser borde träna menar väl. Nu syftar jag alltså på biståndsbedömare, boendestödjare mm. De tror på allvar att träningen är för vårt bästa och att normalitet är samma som god livskvalitet. Sedan finns det såklart också de som har onda syften, men själv har jag upplevt att många som uppmanat mig till träning har menat väl men varit okunniga.
Träning handlar inte om att bli så neurotypisk som möjligt utan det handlar om att skapa sig livskvalitet utanför normen. Det finns alltid en skärningspunkt i all slags träning där insatsen blir ”dyrare” än vinsten. Då skall man inte fortsätta träna på just den saken. Vi är aldrig för gamla till att lära nya saker och jag tycker man skall absolut försöka att utvidga sina olika färdigheter. En del saker kan man bara träna väldigt lite och en del saker kan man träna mer. Att träna i lagom steg utifrån sina individuella förutsättningar är ett bra sätt att bygga självkänsla på.
Jag håller med om att många upplever att färdigheten i att klara fler och fler saker på egen hand bygger upp självkänslan. Dock bygger inte träning i lagom dos min självkänsla utan jag känner att jag duger oavsett vad jag presterar! Till skillnad från vad många boendestödjare tror är det inte alls bra för mig att t.ex. träna på att pumpa cykeln själv eftersom träningen ger mer än vad den tar. Jag stod utanför arbetsmarknaden i många år och lärde mig ingenting under dessa år utan följde strikta rutiner på min vardag (plockade blåbär, tog promenader osv.). Och jag mådde jättebra och hade en bra självkänsla! Numera föreläser jag ju, men jag ser föreläsningarna som en försörjningskälla, inte som ett sätt att bygga upp min självkänsla. Faktum är att föreläsningarna gör varken från eller till för min självkänsla.
Jag tycker också att om man uppmanar en autist som är helt ointresserad av att utvidga sina färdigheter/beteenderepertoar att göra just det är samma som att försöka göra vederbörande mer neurotypisk. Nu syftar jag alltså på autister som uppvisar väldigt stora repetitiva mönster i beteendet, mår bra av det och vill ägna sig på samma aktiviteter hela tiden istället för att pröva på nya beteendemönster och lära sig nya färdigheter. Uttrycker autisten ett intresse för att utvidga sina färdigheter alternativt uttrycker ångest över att fastna i samma aktiviteter kommer saken självklart i ett annat läge! Men poängen med mitt inlägg var att det finns autister som antingen inte kan, vill eller orkar bredda sina beteenderepertoarer och färdigheter och att det inte automatiskt betyder att vederbörande har dålig livskvalitet. Det måste inte heller betyda att vederbörande skulle vinna på att träna på att bete sig mer neurotypiskt (vilket i detta fall innebär att utvidga sina beteenderepertoarer/kunskaper/färdigheter). Men det är ett intressant ämne, och detta inspirerade mig att skriva ett blogginlägg om ämnet inom de närmaste dagarna!
Rolands och Paulas olika synsätt får mig att tänka på skillnaden mellan en humanistisk och en funktionalistisk människosyn.
”Humanistisk människosyn innebär att vi alla har samma värde oavsett vilka vi är. För att man ska tilldelas ett obestridligt människovärde räcker det med att man existerar. Funktionalistisk människosyn innebär däremot att människan bedöms efter sina prestationer.”
https://paulatilli.se/blogg/en-funktionalistisk-eller-en-humanistisk-manniskosyn/
Sant! Själv har jag 100% humanistisk människosyn och anser att man kan må bra och ha en bra självkänsla utan att man presterar. För att utveckla en bra självkänsla på sådana premisser i vårt funktionalistiska samhälle kräver dock en mental styrka då pressen utifrån är stor!
Man bör ha både ett humanistiskt- och ett funktionalistiskt människosyn. Oftast är det mest ändamålsenliga att ha en agil kombination av flera sidor.
Eftersom många av oss med ASD har en fallenhet för att både tänka och reagera väldigt svart/vitt så blir det farligt att använda diagnosen som ett redskap för att inte utveckla sig. Man ser tyvärr allt för många som gör det på olika ASD-forum på sociala medier.
Förändring är oundviklig men utveckling måste väljas. Låter man sig bara förändras av världen har man väldigt lite kontroll.
Jag utvecklar INTE mina färdigheter för att vara mer neurotypisk eller passa in bättre. Anledningen till att jag väljer å träna på olika saker är att jag vill bygga min egen livskvalitet utifrån mina förutsättningar – d.v.s försöka medvetet välja hur det jag upplever livets framgångar och motgångar samt hur dessa skall få påverka mig. Ett eget exempel – jag håller på att bygga mitt företag och behöver att min webbsida är lätt att hitta. Det är nått helt nytt för mig. Beroende på om jag säger till mig själv- Jag kan inget om SEO. eller jag säger- Jag har ännu inte lärt mig om SEO. så får jag två helt olika utgångspunkt.
Jag är inte enig i att en uppmaning om att utveckla sig är detsamma som att försöka göra en neuroindividuell mer neurotypisk. Skillnaden ligger i hur uppmaning formuleras och används.
Mitt egenvärde finns hela tiden hos mig – det har ingen och kommer ingen att kunna ta ifrån mig. Den bästa strategien för det är att inte jämföra mig med det neurotypiska så som Paula och flera andra här påpekar.
Men det går inte att komma ifrån verklighetens krav så som ekonomi och kontakt med människor och samhället oavsett om det handlar om att gå till butiken för att köpa mjölk, klara av att göra en föreläsning eller få stöd.
Man skall absolut respektera sina gränser för hur mycket man skall / bör träna olika saker som exemplet med pastasåsen. Det man måste passa sig för är att stanna kvar i det tankespåret och den strategien.
Vår hjärna är av naturen lat så det är lätt att det blir en automatisk tankebana och tankevana! Då blir resultat att man applicerar det på för många områden i sitt liv just för att det känns lättare att inte utveckla sig.
Jag tror att jag och många andra kan uppfattas som sådana som använder diagnosen som ett redskap föra att inte utveckla sig. Men mår man tillräckligt dåligt av exponering (t.ex. får stark ångest, självmordstankar, självskadebeteende osv) så anser jag att det är viktigt med att våga anpassa sitt liv efter sina förutsättningar. Och olika autister har såklart helt olika förutsättningar!
Att bygga upp sina färdigheter kan vara livskvalitet för någon men förödande för någon annan. Har man förutsättningar för att lära sig något (som t.ex. SEO i ditt fall) så blir det enligt mig självklart att utveckla sig trots att det är en utmaning, men saknar man grundläggande färdigheter inom väldigt många livsområden och måste kämpa för att få vardagen att gå runt så kan det vara livsviktigt för individen att behålla sina nuvarande funktioner istället för att utveckla sig. Vissa människor har utvecklingspotential och andra inte! Och många orkar inte utvecklas eftersom det tar energi. I autism ingår dessutom ofta ett rutinbundet beteende.
Jag tror också att man märker själv vad som är bäst för en. Känner man sig understimulerad och deprimerad av att vara hemma är det klart ett tecken på att man behöver mer stimulans. Men känner man sig överstimulerad och märker att man mår psykiskt dåligt av ”utvecklingskravet” kan det istället vara ett läge att sänka kraven och hålla sig till rutiner. Allt är individuellt!
Hej Roland
Vad är det som gjort att du dragit slutsatsen att autister du läst om på nätet använder diagnosen som ”redskap” för att inte utveckla sig?
Måste man inte ha en relativt nära relation med dessa autister över en längre tid för att hamna rätt i en sådan spekulation?
Lite nyfiken bara..
Man måste söka sig till helt andra sorters människor, sina likasinnade. Eller folk utan fördomar och med ett öppet sinne. Ingen behöver vara precis som en själv. Men den stora massan går bort helt för där skulle man aldrig duga. Möjligen om man vigde all sin tid i flera år åt att försöka ändra och göra om sig själv helt. Tills man var en helt annan person som anpassat sig helt efter samhällets alla normer och att desperat försöka vara som alla andra för att passa in och bli accepterad. Insikten om att det skulle finnas andra därute, som både skulle vara snälla mot en, acceptera och älska en för precis den man var, har alltid varit det absolut värsta. Genom alla år av mobbning, ensamhet och utanförskap.
Det är svårt att hitta nya äkta vänner, och det bekräftar även vuxna utan funktionsnedsättning. Äkta och genuin vänskap är inte helt lätt att hitta bland den stora massan, och även många vuxna utan funktionsnedsättningar skulle nog hålla med mig här! Nu när jag blivit äldre och klokare skulle jag aldrig få för mig att träna på att bli som den stora massan utan jag väljer istället att acceptera mig själv som jag är och skapa mig ett liv som passar mig.
Kanske därför så många stannar kvar med folk som behandlar de illa också, både inom förhållanden och vänskapsrelationer. Klagar istället för att bara lämna det och gå vidare. Just för att det är så svårt att hitta nya och man då blir ensam istället.
Inget handlar om självförtroende för mig. Jag är mycket väl medveten om mina starka och svaga sidor, vad jag kan och inte kan. Och inget jobb hade ökat mitt självförtroende heller. Jag är en bra person som alltid behandlar andra som jag själv vill bli behandlad, det räcker helt för mig för att kunna tycka om mig själv. Och är mer än vad alla som jag själv träffat genom livet har gjort. Det finns heller inget sånt som att ”göra rätt för sig” genom att skaffa ett jobb när man inte har gjort något fel. Folk måste sluta att konstant kritisera, döma och kränka andra som de inte känner eller vet något om. Och inse att de inte är helt perfekta själva. Tyvärr ligger ju människors värde i hur mycket pengar man har tjänat, eller fått på annat sätt. Inte hur man är som person och behandlar andra. Det har aldrig spelat någon roll. Och ju mer man har ”lyckats”, desto värre och sämre kan man behandla andra som ligger ”lägre ned” och komma undan med det. Och alla sparkar nedåt och slickar uppåt. Det är min uppfattning och erfarenhet.
Bra att du har det som krävs för ett bra självförtroende! Jag känner som du: jag känner inget behov att kunna praktiska färdigheter, utvecklas eller prestera på jobbet för att tycka om mig själv. För mig räcker det med att behandla andra människor på ett respektfullt sätt! För mig är det dessutom ointressant hur andra människor ser på mig och mina svårigheter/förmågor och om de ser mig som värdefull/icke-värdefull. Jag har ett inneboende värde och trivs med mitt liv oberoende av vad andra tycker.
Det är verkligen synd att många yrkesverksamma utgår ifrån att alla brukare/klienter känner ett behov av att träna/utvecklas. Vill man utvecklas i sina svårigheter är det såklart helt okej, men däremot ser jag det som fel att utgå ifrån att alla fungerar likadant och mår bra av samma saker! I autism ingår ju dessutom ofta att man har andra behov än normen men det finns såklart även andra som befinner sig i ytterkanterna av normalfördelningskurvan.
” I autism ingår ju dessutom ofta att man har andra behov än normen..(..)”
WORD
Kan inte återupprepas för mycket:)
De udda, mer o-vanliga lösningarna kan vara de rätta och kan vara de man aldrig tänkt på, inte kommit i kontakt med tidigare och/eller rentav haft fördomar och förutfattade meningar kring.
Jag upplevde en destruktiv stress när omgivningen insisterade på att träning på olika saker var lösningen för mig när jag led av lätt-medelsvår psykisk ohälsa. Fick mer och mer självmordstankar.
Omgivningen menade att jag hade dåligt självförtroende och skulle må bättre av att klara av fler saker. Men jag har alltid haft bra självförtroende. Samt vetat att min tro på mig själv skulle vara densamma även om jag lyckades med sånt som ofta klassas som större bedrifter i dagens samhälle. Eftersom jag har sådana större bedrifter bakom mig nu vet jag att dessa inte förändrade mitt självförtroende eller självkänsla.
Omgivningen ville alltså, som så ofta, väl men stödet var felriktat!
När jag själv valt ut ett område att träna på som jag blivit mycket bättre i så har jag inte heller upplevt ökad självkänsla eller självförtroende. Utan träningen har gjort en liten isolerad del av min vardag något lättare bara.
Kan inte komma på någon prestation som skulle höja mitt värde som människa. Däremot kan man ju bli inspirerad till att utvecklas på ytterligare något område, vila ett tag och sedan – förutsatt att det finns utrymme i ens liv och vardag – träna på ytterligare nåt område.
Återkommer i ytterligare ett inlägg med allmänna funderingar.
Jättebra skrivet, Kritan! Det finns en stor skillnad mellan hälsosam stress och destruktiv stress. Ingen människa mår bra av destruktiv stress, och det var också denna typ av stress jag upplevde när jag på omgivningens uppmaning ägnade mig åt ”träning”. Liksom du blir jag inte gladare av att lära mig nya saker utan det är bara neutralt. Jag har ingenting emot livslång inlärning så länge vederbörande är intresserad av att bredda sina färdigheter, men långt ifrån alla autister ju det!
När jag läser eller hör om ”träning vid autism” brukar jag samtidigt tänka kring ”avlastning”.
Det kan vara tillräckligt att inrikta sig på vardagsgöromål som fungerar, göra dom och försöka få avlastning med resten. Avlastningen kan också göra så att man får energi över som ger möjlighet att träna på en sak man verkligen vill träna på. Får man ingen passande avlastning , t ex om hemtjänst och/eller boendestöd ej fungerar och ingen annan hjälp finns, så behöver kanske den träning man e v mäktar med kanske enbart vara avkopplande och kopplad främst till intressen/specialintressen.
Avlastning tänker jag även kan handla om hjälpmedel man kan få genom samhället t ex färdtjänst och inte minst egna strategier som t ex att byta om i eget rum på motionsgympan, kunna säga nej och begränsa sig och sätta gränser för hur ofta och mycket man orkar träffa ev släkt och vänner, schemalägga sin tider för aktiviteter och vila/återhämtning.
Rätt och rimlig avlastning kan säkert möjliggöra utrymme för viss träning för vissa!
Men tror också det kan vara bra att vara medveten om att när olika vardagsgöromål och social kommunikation och interaktion inte går per automatik finns kanske inte så mycket energi kvar till att träna på svåra saker. Sen kan ens perceptionsöverkänslighet göra en väldigt trött också. Men avlastning kan nog vara en möjlig-görare ibland..
Fråga den autist du vill hjälpa hur du kan avlasta hen för att minska stressen i vardagen!
Sant, avlastning är jätteviktigt! Själv får jag ju avlastning genom att min boendestödjare byter mina glödlampor, städar, pumpar min cykel osv. Denna typ av avlastning förbättrar min livskvalitet väldigt mycket! Skulle jag tvingas träna skulle det betyda att jag skulle bli av med avlastningen vilket i sin tur påtagligt skulle försämra min livskvalitet. Myten om att alla människor mår bra av att utvecklas och klara av saker som genomsnittsmänniskan klarar av är livsfarlig och det är tyvärr många yrkesverksamma och anhöriga som gått på myten!
Väldigt bra argument och nyttigt perspektiv. Om man tränar för samhällets skull så bidrar det till att många autister kamouflerar och har sämre levnadsvillkor pga kamouflering som tar oerhört mycket energi. Såsom du skriver behöver man fråga sig för vems skull det är. Många uppmanas till att t.ex. träna sociala färdigheter och bete sig som neurotypiska i sociala sammanhang, vilket jag personligen är väldigt kritiskt för.
Sedan tänker jag på ett annat perspektiv, barn med autism nivå 3 som behöver öva på att äta med sked t.ex., klä på sig, jag tror mer på denna typ av träningen för att den görs för barnets skull, att kunna vara någorlunda självständig även om barnet kommer att behöva stöd hela sitt liv. Visst finns det hjälpmedel för mycket, men vissa delar finns det inga hjälpmedel för. Jag tror att människor rent generellt mår bra av att vara självständiga, vilket är möjligt för många med asd nivå 1 & 2, men utan viss typ av träning för dem med nivå 3 så skulle det finnas väldigt lite möjlighet till det.
Det här med självständighet är en intressant fråga! Själv upplever jag inte att jag mår bättre av självständighet. Som barn upplevde jag t.ex. ingen glädje av att ha lärt mig att knyta skor istället för att vara beroende av att be mina föräldrar om hjälp. Jag har många gånger haft diskussioner med yrkesverksamma när de påstått att jag skulle må bättre av att vara självständighet genom att klara av att städa själv och jag kontrar med att det inte är fallet.
När det gäller färdigheten i att kunna äta med sked så kan jag inte uttala mig om frågan eftersom jag inte varit med om situationen själv (förutom när jag var ytterst liten såklart, men det har jag inget minne av). Jag inbillar mig att jag inte skulle bry mig om att vara beroende av att bli matad av andra under förutsättning att jag fick bra stöd i form av personlig assistans. Men som sagt är det dumt av mig att uttala mig om frågan eftersom jag aldrig varit med om situationen som vuxen. Och även om jag inte skulle bry mig om att kunna äta med sked måste det såklart inte per automatik betyda att andra fungerar som jag!
Jag är inte alls emot träning så länge vederbörande inte far illa, och det är inte alls säkert att träningen på att öva att äta med sked är destruktiv för individen. Det bästa är ju att vederbörande kan uttala sig om frågan, men många med autism nivå 3 kan ju inte uttrycka sig. Men som sagt kan jag inte uttala mig om vad som är rätt och fel här!
Ingen annan än en själv kan bestämma vad som höjer eller sänker ens eget människovärde. Däremot är det många som tror det. Och det är väl ändå höjden av arrogans. Jag upplever däremot att vi fortfarande lever i en stark hierarki och klassamhälle. Där den som har mest saker när de dör har ”vunnit”.
Problemet med att inte vara självständig och behöva hjälp är ju dels att människor i regel inte går att lita på, utom om man haft turen att ha några få utvalda personer i sitt liv som man vet att man verkligen kan lita på. Och även att folk ofta förväntar sig gentjänster om man låter de hjälpa en, som de kan vilja håva in senare. Och som kan röra vad som helst.
Jag önskar att jag hade kunnat vara helt självständig. Men det är alldeles för lång väg dit nu och skulle aldrig gå. Och varje gång jag försöker lära mig något som jag känner noll intresse för – egentligen allt praktiskt som man bör kunna för ett vuxet och självständigt liv, så stannar det aldrig i minnet och bara går in genom ena örat och ut genom andra. Och skapar endast en frustration. I denna tekniska tidsålder, då allt handlar om att göra det själv, känns det ännu mera hopplöst.
Jag tror att många som uttalar sig om vad jag/vi skulle må bra och inte må bra av menar väl. Nu syftar jag på yrkesverksamma! Vi lever i en värld som grundar sig i en funktionalistisk människosyn där människans värde bestäms genom prestationer och där färdigheten i att kunna prestera även anses vara bäst för individen. Tanken på att alla människor inte mår bra av att arbeta, bredda sina färdigheter/beteenderepertoarer är helt främmande för många. Det är många som inte har en susning om att det faktiskt finns människor som upplever livsglädje och livskvalitet av livet självt och som mår bra av en rutinbunden vardag utan press på att man måste utvecklas.
Du har rätt om nackdelen om att vara beroende av andra. Det finns ju faktiskt hemtjänst- och boendestödspersonal samt personliga assistenter som t.ex. utnyttjar sina brukare ekonomiskt. Personer som har fallenhet för att utnyttja andra söker sig säkert till just dessa typer av yrken då brukare är lätta offer att utnyttja under förutsättning att denne inte har anhöriga som kan försvara hen. Det är såklart en nackdel!
När jag utbildade i MI fick vi lära oss om klientens mål och vinst. Det är något som satt sig fast i mig. Vid förändring är det två saker som alltid ligger till grund för vad man jobbar mot. Klienten styr detta och det spelar ingen roll vad jag tycker om det.
Jag känner att många mål som sätts inte har något att göra med klienten/barnet eller eleven och då misslyckas planen men framförallt den man vill hjälpa. I många fall är det förödande för klienten som misslyckats många ggr och som behöver tydlighet och små steg som går bra.
Prestige är också något man jobbar för lite med i t.ex skolans värld. Jag har jobbat i vården länge och där finns en skillnad i just prestige. Det handlar inte om mig. Det handlar om den vi vill hjälpa.
Ditt inlägg ger en unik inblick om hur olika människor är både de med diagnos och de utan. Alla har vi begränsningar. Tack för din berättelse
Tack för dina fina kommentar, Gabriella! Det är så sant att det är klienten som ska styra och behandlaren ska lägga sina värderingar åt sidan. Behandlaren kan tycka att det finns en bättre lösning som klienten skulle gagnas av, men klienten kanske inte alls håller med. När man arbetar med människor krävs därför öppenhet och en rejäl dos empati! ♥
”För övrigt har jag mycket svårt att förstå varför det anses så viktigt att alla ska kunna allt.”
Jag som aspergare upplever det snarare som att det är neurotyper som tycker att alla npf:are ska kunna allt. Allt går bara man vill, tar sig i kragen och steppar upp. Men verkligheten är inte så.
Det finns två typer av beteendesystem som visar detta. Dom hänger lite samman med Gallup, som för en del år sedan undersökte alla eller nästan alla personliga egenskaper som människor har. Ingen har 100 % av alla dessa. Så gott som alla människor har extremt lite av en del egenskaper, lite mittemellan av andra egenskaper och väldigt mycket av resten av egenskaperna. Dom två modellerna är snarlika, men medan den ena (Platinamodellen) utgår från hur man uppfattas av andra, så bygger den andra (Disc-modellen) på hur man ser på sig själv.
Disc-modellen är vanligare förekommande än Platina, men de fyra huvudgrupperna av beteendestilar är snarlika mellan modellerna. Här är en länk till Disc-modellen: https://discanalys.com/disc-profil/
Eftersom det tar enorma mängder energi att möta fel persontyp hela tiden, så är det bra att försöka identifiera vilken beteendestil man tillhör. Man kan också fråga sin släkt och sina vänner var dom tycker man hör hemma i modellen.
Tempo:
Den blåa och gröna stilen innebär långsamhet och att inte göra saker och ting förhastat.
Den röda och gula stilen innebär snabba takter och ibland tvärnitar.
Fokus:
Den blåa och röda stilen innebär fokus på slutresultatet.
Den gröna och gula stilen innebär fokus på relationer och sociala samspel.
Konfliktrisker:
Mellan blått och rött liksom mellan grönt och gult kan konflikter uppstå om det är mycket tydliga skillnader i tempo. Mellan blått och grönt liksom mellan rött och gult kan konflikter uppstå om skillnaderna gäller fokus är tydliga.
Dubbla konfliktrisker:
Konflikter som är särskilt svåra kan uppkomma korsvis mellan beteendestilarna, mellan blått och gult liksom mellan rött och grönt, kan konflikter uppstå både pga skillnader i tempo och fokus. Det är i de korsvisa korrelationerna som konfliktriskerna och därmed energiåtgången är som störst.
Motsatskorrelationen blått och gult risker att skära sig, eftersom en gul person tar livet med en sk. klackspark, flyttar gränserna lite och tänker att, går det så går det. En blå person tänker i regel tvärtom, att rätt ska vara rätt, ordning och reda, håll vad du lovat. Liknande motsatsegenskaper hittar man mellan rött och grönt. Mer detaljer kring stilarna (obs, att stämmer inte ordningen mellan stilarna, eftersom blått är motsatsen till gult och grönt motsatsen till rött, enligt första länken, så stilarnas placering i systemet är lite missvisande här): https://www.utbildning.se/inspiration/artiklar/disc-analys-13040
Man ska såklart inte undvika andra människor men det är bra att göra sig medveten om de olika beteendestilarna. Så en person som tex. skriver en jobbansökan och har ”alla egenskaperna” trots att man kan se vissa motstridigheter i en kompetensprofil, så undrar man verkligen om den personen är ärlig. Speciellt svårt kan det i många fall vara att försöka få ihop de korsvisa stilarna. En människa är i regel mestadels långsam eller snabb, inte bådadera. Eller mestadels intresserad av slutmålet (resultatet) eller relationer (vägen till resultatet).
Spara energi, försök identifiera dina energitjuvar, tex med hjälp av disc/platina eller andra typer av beteendestilar (det finns tredelar modeller också, men dom känns lite tunna).
Jag håller med dig om att många neurotypiker verkar ha inställningen att alla NPF:are ska kunna allt, och med ”allt” syftar jag alltså på saker som i samhällets ögon är normala färdigheter att kunna vid en viss ålder. Och vi som saknar dessa färdigheter riskerar att ses som omotiverade och lata, och då jämförs vi med andra som också har autism och som lyckats lära sig de färdigheter vi saknar!
Tack för att du redogjorde för modellerna, jag får läsa på om dem! Det låter mycket logiskt att det kan uppstå frustration vid krockar mellan två helt motsatta personlighetstyper. Själv känner jag mig ofta irriterad och frustrerad när jag interagerar med vissa personer utan att jag tycker illa om personerna i fråga, men däremot känner jag att vi inte når till varandra. Jag tänker mycket logiskt och kan bli frustrerad i sällskap med personer som i motsats till mig agerar och tänker känslomässigt. Det är som sagt inte så att jag ser ner på dessa personer utan jag känner snarare att våra personligheter inte klickar. Jag håller med dig om att det är bra att göra sig medveten om dessa typer av frågor!
Tack! Det här är intressant. Förut hade jag nog mycket grönt i mig också eftersom jag gjorde väldigt mycket för att vara andra till lags vilket i sin tur gick överstyr. Men det handlar nog om hur jag blev uppfostrad! Idag tänker jag i första hand på mig själv och vill t.ex. inte längre träffa personer bara av anledningen att de gärna vill träffa mig utan jag vill också få något ut av umgänget! Så jag har definitivt förändrats genom åren och lutar nog numera mest åt det blåa.
Är du väldigt logisk så tillhör du sannolikt den blå beteendestilen. Jag utgår preliminärt från det i denna kommentar. Men du måste dock granska dig själv och gärna låta nära vänner och släkt som du litar mycket på, att resonera kring de här sakerna, så att du får ett så bra resultat som möjligt.
Men är du blå, finns det i så fall vissa, smärre konfliktrisker för dig gentemot röda personer (kan uppkomma pga att de är snabbare än du är) och gentemot gröna personer (eftersom de ofta vill vara alla till lags). De största konfliktriskerna har du i så fall gentemot de gula personerna, (skillnader både i tempo och fokus). Du lär också hitta vissa/enstaka egenskaper i de närmst liggande stilarna grönt och rött, men kanske ingen alls i den gula stilen?
Man ska dock inte överdriva de här modellerna. De bör mera ses som verktyg för att försöka förstå andra (vilket inte är så lätt för oss aspergare, men modellerna har underlättat lite för mig) och fr.a. för att försöka antingen hantera motpartern eller undvika hen. De ska inte förväxlas med tex. astrologi som en del har fått för sig. Jag har erfarenhet av att ha mött olika beteendestilar inom samma sk. stjärntecken. Det är beteendet som man ska titta på och det kan ta tid för oss aspergare att identifiera en av de fyra beteendestilarna, men när vi efter ett tag placerat en person i ett fack, så brukar det stämma framöver. Intressant nog kan det även förekomma att man ”byter” färg i tid (med åldern) eller rum (personer från Mellanöstern är vanliga i den gröns beteendetypen, enligt min erfarenhet).
Själv är jag mörkblå i beteendet. Och gula personer ställer till det lite då och då för mig, eftersom de är både snabbare och mer sociala än jag är. Det har blivit svåra konflikter i enstaka fall.
Den blåa stilen kallas vanligen för ”den eftertänksamme typen” i platinamodellen, dvs en person som är strukturerad och noggrann.
Den gröna kallas oftast för ”den vänliga typen” och beroende på att de vill vara alla till lags. De har svårt att välja sida i konflikter, eftersom de vill vara vän med alla. Möter du en person som undviker konflikter i syfte att vara alla till lags, är det sannolikt en grön person du har att göra med.
Den röda kallas mestadels ”den drivande typen” och brukar ses som den naturlige ledaren. Det är inte samma som bra ledare, utan med naturliga ledare menas i det här avseende sådana person som tar initiativ och börjar leda en grupp människor. Du har säkert lagt märke till vid grupparbeten i skolan och på jobbet, att det finns vissa personer som drar igång grupparbetet, fördelar olika deluppgifter till gruppmedlemmarna. Annars blir inget gjort. Det är den sortens ledare som avses. Ser du en sådan person, är det troligtvis en röd person du har att göra med.
Den gula kallas i regel ”den sociala typen” och de gör ofta saker och ting för att de tycker det är kul. De vill ha roligt på jobbet helt enkelt. Möter du ett sådant beteende, är det förmodligen en gul person du har att göra med.
Du ska såklart inte betrakta dessa olika beteendestilar som dåliga. De har sina för- och nackdelar, allesammans. Och alla beteendetyper duger på olika sätt i ledande positioner.
Modellerna är som sagt snarare tänkta som förklaringsmodeller på att och varför människor faktiskt är olika. Olikheter förekommer i hela den biologiska faunan och även hos människorna, oavsett funktionsvariation med mera.
Hoppas du hittar rätt och kan spara energi på de ”jobbiga” människorna.
Jag har ett barn med autism grad 2-3 och IF. I perioder tränar vi på saker som hon tycker är väldigt jobbiga. Ibland på saker som kan uppfattas som ”nödvändiga”, som att benämna och be om saker. Ibland på ”onödiga” saker som att cykla och åka slalom – som man verkligen kan gå genom livet utan att kunna. Men vi vet att när hon väl kommit över puckeln så kan hon automatisera förvånansvärt mycket och njuta av vad hennes nya färdigheter tillåter henne att göra. Själv har hon pga sina verbala svårigheter inte en aning om vad det är vad som är målet med all jobbig träning.
Vi hade i omgångar tillbringat flera veckor med att träna slalom i fjällen, där jag många gånger ifrågasatte vad vi egentligen höll på med. Sedan kom dagen då det hon till slut förstod – och sedan dess älskar hon att åka slalom och det är vi vuxna som får anstränga oss för att hänga med i hennes tempo.
Dessutom kan en insikt smitta av sig på andra: När hon lärde sig använda en balanscykel så slutade hon vara så rädd när hon fick åka med bakpå min egen cykel. Och mindre rädsla i vardagen är mycket värt.
Sedan kan jag mycket väl förstå att man inte tycker att det är värt övandet när man ändå inte automatiserar sina färdigheter. Eller inte tycker att färdigheten är så viktig att den är värd att kämpa för.
Vad bra att det funkar för er! Jag håller med om att mindre rädsla i vardagen är mycket värt! Det låter som att ni gör rätt med henne! 🙂