Kategorier
Vardag med Asperger

Nej, lagom är inte alltid bäst för en autist

Då jag fått många reaktioner på mina senaste inlägg om träning vid autism fortsätter jag i samma tema. Diskussionsfrågan handlar alltså om ifall jag skulle må bättre av att lära mig att laga pasta med tomatsås. Som ni redan har förstått är mitt svar på frågan ett klart nej, och detta alltså eftersom jag har mina medfödda kognitiva svårigheter. Visst, jag förnekar inte att jag genom mycket ihärdig övning och repetition säkerligen skulle kunna lära mig att laga pasta med tomatsås, men på grund av mina kognitiva brister skulle denna typ av träning bli nedbrytande för mig. Jag skulle behöva anstränga mig orimligt mycket vilket i sin tur skulle trötta ut mig mentalt.

Träningen var inte värt besväret

Som en jämförelse kan jag berätta att jag som ung övade på att öppna konservburkar med konservöppnare, och detta för att samhället hade intalat mig att ”jag skulle gagnas av att öva upp fler förmågor”. Träningen tog många år i anspråk och jag lade ner mycket tid på att repetera. När förmågan efter flera års ihärdiga träning äntligen satt fast och jag kunde öppna konservburkar kände jag mig lite tom inombords. Jag började fundera på frågor som: ”Jaha, nu vet jag hur man öppnar en konservburk. Men nu då? Var det verkligen värt allt slit och tårar?” Och svaret var ett klart nej! Vinsten i att kunna öppna en konservburk vägde inte upp nackdelarna! Tänk om jag istället hade lagt min energi på att må bra och lära mig att acceptera mig själv som jag var? Det är trots allt inte obligatoriskt att äta konserverad mat för det finns även annan mat att välja på!

Bestämde mig för att sluta träna

Överläkaren och autismforskaren Lena Nylander menar att autism kan innebära kognitiva brister vilket i mitt fall stämmer 100%! Det jag saknar är automatiserade färdigheter vilket gör det svårt för mig att lära mig färdigheter som att pumpa en cykel. Och graden av dessa typer av kognitiva brister går att mäta genom tester! Själv fick jag göra en omfattande utredning om mina praktiska färdigheter i samband med autismutredning där jag bland annat ombads teckna, pyssla, baka en sockerkaka och mycket annat. Resultatet visade att jag har anmärkningsvärt omfattande svårigheter i att följa instruktioner, genomföra praktiska göromål och tolka bilder. Efter utredningen bestämde jag mig för att sluta träna utan istället acceptera min funktionsnedsättning vilket är det bästa beslutet jag fattat!

Vi autister är en heterogen grupp

När jag frågade utredningsteamet hur det kom sig att vissa andra autister sade sig må bra av träning fick jag till svar att alla autister inte har lika stora svårigheter, liksom inte heller kognitiva brister i sina praktiska färdigheter. Aspergers syndrom/autism är ett stort spektrum vilket innebär att funktionsnedsättningen varierar mycket i art och omfattning. Även personer med samma nivå på autism (t.ex. autism nivå 1) skiljer sig åt i fråga om omfattningen av sina svårigheter, och vissa har så pass få svårigheter att de med nöd och näppe fått en autismdiagnos. Att en autist upplever sig att genom träning och exponering utvecklas i sina färdigheter måste såklart inte bero på att vederbörande är mindre autistisk än jag, men det kan bero på det! Men faktum är att om en autist upplever att hen gagnas av ”träning” (t.ex. av inlärning av praktiska färdigheter/bibehållandet av ögonkontakt osv) så betyder det inte att alla autister gagnas av det!

Vill inte träna ”lite grann”

Ibland får jag frågan varför jag inte kan ”träna lite grann”. Måste jag liksom gå från den ena ytterligheten till den andra och plötsligt låta bli all träning helt? Är inte lagom bäst? Men jag tar helt avstånd ifrån påståendet att lagom alltid är bäst ifall individen befinner sig i ena ytterkanten av normalfördelningskurvan. Låt mig förklara varför. Föreställ dig att du träffar en homosexuell som endast dejtar personer av samma kön. Skulle du fråga vederbörande varför hen vägrar att ”bredda sig”? Kan hen inte göra en kompromiss och t.ex. dejta personer av motsatt kön var tredje eller var fjärde gång? Tyvärr finns det fortfarande intolerans mot homosexualitet, men jag hoppas ändå att de flesta vettiga personer förstår varför en homosexuell sällan vill dejta personer av motsatt kön. Och resonemanget går för övrigt även att tillämpa på heterosexuella. Lagom är alltså inte alltid bäst oavsett om det handlar om sexuell läggning eller autism, och lever man i dessa fall efter mantrat ”lagom är bäst” menar man i praktiken att man bara ska acceptera sig själv ”lagom mycket” men inte fullt ut!

Upp till autisten att avgöra

Det finns endast ett sätt att ta reda på om träning/exponering är bra för autisten eller inte: fråga vederbörande! Det finns nämligen två typer av färdighetsträning/exponering: den ena typen består av träning som förvisso kan vara energikrävande men samtidigt även givande och otroligt utvecklande! Och sedan finns det också träning som är nedbrytande oavsett hur lite man exponeras. Som ett exempel på det förstnämnda kan nämnas att när jag var ny i föreläsandet så övade jag på förmågan att stå framför en publik och föreläsa om autism. Den träningen var jobbig och tröttsam men inte alltför nedbrytande varför jag valde att fortsätta med exponeringen. När jag däremot har övat på att lära mig att sy, städa osv så har träningen känts totalt nedbrytande! Det är alltså endast autisten som kan avgöra om träningen är nedbrytande eller utvecklande. Själv ser jag ingen vits med att ”sätta ribban lagom högt och träna lite grann” när jag istället fullt ut kan acceptera min autism och åtnjuta en bra livskvalitet!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

7 svar på ”Nej, lagom är inte alltid bäst för en autist”

Bland de mest motsägelsefulla saker som sägs hela tiden, är att lära sig acceptera och älska sig själv som man är och aldrig tänka själv att man inte duger. Medan alla samtidigt försöker få en att ändra sig konstant. Och även att alla människor föds med samma förutsättningar. Så att man med det synsättet och människosynen kan döma andra hårfint…

Det är precis som du säger för mig med: problemet är helt och hållet andras bemötande av mig. Aldrig hur jag ser på mig själv. Men det kommer en tid när man inte ens orkar eller vill försöka längre, eftersom man ändå aldrig duger i vilket fall. Ingen annan ändrar sig och gör allt för att bli accepterade och omtyckta, de skiter i alla som inte gör det. Och är t.o.m. direkt otrevliga och elaka mot andra. Varför ska man då försöka anpassa sig helt för alla själv, när man är en bra människa som alltid behandlar andra precis som man själv skulle önska att man blev behandlad?

För alla med bra värderingar skulle det räcka. Men det gör det aldrig. Att vara annorlunda har alltid varit det mest provocerande för folk. Att sticka ut och skilja sig från mängden. De har mycket större förståelse och acceptans för mobbare och översittare som kränker och trycker ned andra.

Jag vet inte om det var här jag skrev det eller någon annanstans, för jag följer och kommenterar på flera bloggar. Men jag tycker det är en god idé att ta avstånd från alla med fördomar om andra, vad det än gäller. För folk som har det mot någon grupp eller person, har det oftast mot flera. Och det ska inte behöva gå ut över en själv egentligen innan man inser det.

Problemet är att de flesta människor bara bryr sig om den grupp de själv anser sig tillhöra. Så samma personer inom någon minoritet som säger sig kämpa för fördomar och okunskap och tycker det är hemskt med hur mycket sånt det finns i världen, har samtidigt oftast fördomar mot och dömer ut någon annan grupp istället, som de inte kan identifiera sig själva i. Och det är just det: folk måste alltid kunna identifiera sig själva i det. Det man kan leta efter är det fåtal människor som är emot alla typer av fördomar om andra i ren allmänhet. Och aldrig skulle kränka, håna eller döma ut någon. Men det är ytterst få individer som är så, själv har jag inte träffat någon.

Jag tror att många yrkesverksamma som uppmanar oss att förändras menar väl. De upplever nog att de accepterar oss som vi är men tror att vi behöver uppmuntran. Många tror att det inte är bra att tänka svartvitt och att lagom är bäst, men det är faktiskt inte alltid så! Jag mår bra av helt andra saker än vad genomsnittsmänniskan mår bra av.

Det är vanligt att folk har fördomar men det finns ändå människor som är relativt fördomsfria tycker jag. Jag har t.ex. för mig att du skrivit att din mamma är sådan och även din vän.

Svara

”Jag mår bra av helt andra saker än vad genomsnittsmänniskan mår bra av.” Precis samma för mig!

Ja, fast mamma och honom har jag ju känt hela livet också…Men det beror väl mycket på hur man ser på det där också. Få människor är ju helt svartvita. Men jag har mött såna också och rent allmänt haft en oerhört otur med vilka jag mött genom livet, det säger alla. Det är väl det som har färgat min syn på världen.

Jag kommer alltid personligen beundra och se upp till personer som jag vet har hjälpt andra i alla fall. Särskilt de som gjort det utan egen vinning. Inte de som bara har nått framgång för egen ekonomisk vinning och status. Sånt imponerar eller betyder ingenting för mig.

Nu känner jag ju inte din mamma och din vän, men så som jag förstått på din beskrivning så är de lika snälla mot alla och inte bara mot dig. Jag kan ha missförstått, men jag har förstått det som att de är riktigt goda och genuina människor!

Jag tror fortfarande att du skulle hitta flera icke-dömande människor bland t.ex. de som själva har olika diagnoser för jag tror inte att din mamma och din vän är de enda snälla människorna som finns. Men självklart finns det elaka människor också!

Svara

Nej, du har inte missförstått det. 🙂 Särskilt mamma. Den enda jag haft i livet och som alltid har funnits där för mig genom allt. Skulle aldrig klara mig utan henne. Mormor var riktigt snäll också. Men jag tror även hon blev utnyttjad och illa behandlad av många just därför. Hon kunde heller aldrig säga ifrån, försvara sig och stå upp för sig själv.

Vad bra att du också hade en snäll mormor! 🙂 Tyvärr är det inte alltför ovanligt att snälla människor blir utnyttjade. Det har många av oss erfarenheter av!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.