Jahapp, nu är den långa semestern slut för föreläsningssäsongen har börjat igen! Den här gången hann jag bara vara hemma i Sverige i en vecka för idag blev det dags att flyga till Finland igen. Imorgon kommer jag nämligen ha två föreläsningar här i Tavastehus, en mysig liten stad ca 70 km från Tammerfors.
Jag funderade först på att flyga till Tammerfors flygplats, men eftersom det skulle ha kostat ca 4 gånger mer än att flyga till Helsingfors, hade det blivit onödigt dyrt för kunden. Därför flög jag till Helsingfors, och kunden hämtade mig därifrån.
På Arlanda kom jag helt plötsligt på att jag hade lagt mina sömntabletter i handbagaget, tänk om jag skulle fastna i säkerheteskontrollen och min medicin skulle bli beslagtagen? Jag hade ju inte med mig något recept. Jag ställde mig åt sidan för att lägga medicinen i min stora resväska istället. Döm om min förvåning när en man som jobbade på flygplatsen tittade på mig konstigt och sa strängt att jag inte fick flytta medicinen till min stora resväska. ”Varför inte det?” undrade jag. ”Jo, det är förbjudet att ha medicin i incheckat bagage”, fick jag till svar.
Vad jag ångrade att jag inte hade lagt medicinen i resväskan hemma istället, då hade han inte vetat något! Jag hade inget annat alternativ än att lägga tillbaka medicinen i handbagaget och hoppas på det bästa. Tänk om jag skulle fastna i säkerhetskontrollen, hur skulle jag kunna föreläsa imorgon utan sömn? Men som tur var fick jag passera utan problem.
Eftersom det är en bit att åka från Helsingfors flygplats till Tavastehus, hann jag prata rätt mycket med kunden i bilen. Hon berättade för mig bland annat att många finska läkare är skeptiska till Aspergers syndrom, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och de hellre vill diagnostisera patienten med depression. Det förvånade mig inte alls, men tyvärr är det tydligen så i Finland att ett barn måste ha en diagnos för att ha rätt till extraresurser i skolan, så många barn riskerar att förbli utan hjälp om de inte diagnostiseras.
Hon berättade även för mig att ADHD-mediciner i Finland subventioneras endast fram till 25-årsåldern eftersom ADHD ses som en ”barnsjukdom”, efter 25 måste man betala hela summan själv om man fortfarande vill äta centralstimulerande mediciner. Eftersom en ADHD-diagnos inte ger rätt till förtidspension i Finland och alla inte har någon arbetsförmåga utan medicin, går det inte riktigt ihop. Som en ung, arbetslös ADHD-person kan man ju omöjligen betala 100 euro (ca 1000 kronor) ur sin egen ficka varenda månad för att få medicin!! Kunden berättade att det i alla fall var så här för ett par år sedan, och hon trodde inte att det har blivit någon ändring på det.
Nu sitter jag på hotellet, vill ju ogärna gå ut i -15 graders kyla!
23 svar på ”Tillbaka i mitt kära hemland!”
Hon berättade även för mig att ADHD-mediciner i Finland subventioneras endast fram till 25-årsåldern eftersom ADHD ses som en ”barnsjukdom”, efter 25 måste man betala hela summan själv om man fortfarande vill äta centralstimulerande mediciner.
Jag tror det beror på att man tidigare ansåg att ADHD var en abrndiagnos som växte bort när barnet blev äldre. I dag anser man nog snarare att ADHD finns kvar även i vuxen ålder men att ungefär hälften av barnen lär sig hantera problemen som vuxna så att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna.
Ungefär hälften av barn med ADHD har kvar symtombilden som vuxna. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2014/09/ADHD-bor-uppmarksammas-mer–tidiga-insatser-spar-lidande/
Tack för artikeln! Allmänheten i Finland borde uppmärksammas om detta mer. Klart att svårigheterna i många fall ”växer bort”, men vad händer när de inte gör det?
Klart att svårigheterna i många fall ”växer bort”, men vad händer när de inte gör det?
Jag tolkar det som en retorisk fråga för om de inte växer bort så hamnar man på gatan, i finkan, hos socialen eller i graven eller på någon annan ogästvänlig plats.
Ja precis! Det är inte alltid det går så där illa som tur är och vissa har tur, men om man hamnar utanför arbetsmarknaden och man förblir fattig, är risken tyvärr att man hamnar på någon sådan ogästvänlig plats.
Hon berättade för mig bland annat att många finska läkare är skeptiska till Aspergers syndrom, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och de hellre vill diagnostisera patienten med depression.
Jag har funderat på om det inte är så att jag egentligen lider av dystimi. Det tyckte iofs inte det neuropsykiatriska teamet som utredde mig. Klart är att många diagnoser liknar varandra och jag tror det att inställningen till Aspergers syndrom, ADHD och många andra diagnoser kommer att förändras i framtiden.
Vem vet, du kanske har både Aspergers syndrom och dystymi? Om du är osäker på om Asperger-diagnosen stämmer, kan du kanske be om second opinion precis som Johanna gjort. Men om utredningsteamet var kompetent så borde de ha ställt rätt diagnos på dig.
Jag tror absolut att inställningen till Aspergers syndrom och ADHD kommer att förändras i framtiden. När kunskapen om PANDAS kommer att öka, kommer det kanske komma fram att vissa Aspergare egentligen har PANDAS istället. Men jag skulle vara förvånad om jag inte hade Aspergers syndrom för jag tycker att diagnosen stämmer in bra på mig! Dessutom har jag släktingar med liknande drag, en till i min familj har samma diagnos och jag har varit så här sen jag var barn. Så jag är nog inte feldiagnostiserad 😉
Om du är osäker på om Asperger-diagnosen stämmer, kan du kanske be om second opinion precis som Johanna gjort.
Problemet med en second opinion och bedömningsdiagnoser som Aspergers syndrom och ADHD är för att citera Einstein ”En man med en klocka vet vad klockan är, en man med två klockor är aldrig säker… ”.
Vad gör man om den andra utredningen ger ett annat resultat än den första? Hur avgör man vilken bedömning som är riktig?
Men om utredningsteamet var kompetent så borde de ha ställt rätt diagnos på dig.
jag utreddes av ett av Sveriges mest erfarna utredningsteam så diagnosen borde vara rätt. Men däremot misstänker jag att jag skulle kunna få en annan diagnos om jag vänder mig till ett ”team” med en annan inriktning tex ett team som utreder utbrändhet eller som är inriktade på att utreda personlighetsstörningar.
Jag skulle nog också ha svårt att veta vilket resultat som var det ”rätta” om jag gjorde en second opinion. Skulle bli väldigt förvirrad om det skulle komma fram ett nytt resultat. Det vore sååå skönt om det kunde räcka med ett enkelt blodprov för att se vad man har för diagnoser istället för dessa utredningar och tolkningar. I mitt fall kändes det som om utredarna redan på förhand hade bestämt sig för vad de skulle ge mig för diagnos.
Ja, eller hur?! 😉 Tänk om man bara kunde ta ett blodprov eller göra en hjärnröntgen för att kunna se om man har Asperger eller inte, det skulle verkligen vara så skönt! Tvivlar du på din diagnos eller känns det för dig som att Asperger-diagnosen stämmer in på dig?
Ja precis, det är det som är frågan! Men man får gå efter sin magkänsla om två utredningar visar olika resultat. Om man känner starkt att det är något som missats i den första utredningen och den andra utredningen ger ett mer logiskt svar, får man gå efter det. Jag tror också att många skulle få en annan diagnos om de vände sig till ett helt annat team. Många saknar ju kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och vissa är emot sådana diagnoser överhuvudtaget, så klart sådana läkare hellre vill ge en annan förklaring till svårigheterna.
Jag trodde det var så i Sverige också att barn behöver en diagnos för att få extraresurser i skolan? Finlands system låter i vilket fall inte så bra, med tanke på det du berättar om icke-subventionerad medicin osv. Intressant det här om att ADHD ses som en ”barnsjukdom”, är den inställningen vanlig i Sverige också, tro? Och finns den inställningen i Finland kring personer med asperger också, att det skulle ”gå över” när man blir vuxen? (Jag är frågvis idag ;)) Många kan som sagt bättre på att hantera sina svårigheter, men det betyder ju verkligen inte att man är ”botad”. Ska läsa artikeln som Mats länkade.
Enligt lagen i Sverige ska det inte behövas en diagnos för att barnet ska få resurser och hjälp, utan det är behovet som räknas. Tyvärr har jag hört att vissa skolor inte följer lagen och hävdar att det behövs en diagnos för att barnet ska få hjälp, men dessa skolor gör fel. Däremot krävs det en diagnos för att få hjälp från LSS.
Ja, Finlands system är verkligen inte bra 🙁 Jag har hört många påstå även i Sverige att ADHD växer bort, men många vuxna med ADHD får ändå boendestöd och annan hjälp. Och hos oss subventioneras medicinerna, så i Sverige finns det definitivt mer kunskap än i Finland!
När det gäller Asperger så vet jag inte riktigt hur det är i Finland. Jag vet att man knappast får hjälp i de flesta finska kommuner om man har Asperger, men jag vet inte om människor tror att även Asperger växer bort. Kunskapen om Asperger är i allmänhet väldigt dålig i Finland, många tror att svårigheterna går att träna bort och diagnosen ses för det mesta som ett problem. I Sverige är kunskapen också dålig, men bättre än i Finland.
PS. Det är bara bra att du är frågvis. Frågar man inte, får man inget veta, eller hur? 🙂
Ah, då har jag bättre koll på hur det ser ut både i Sverige och Finland!
Vad tråkigt att kunskapsläget är så dåligt i Finland. Förhoppningsvis bidrar du till att göra det lite bättre i alla fall 🙂
Precis, det är bra att fråga om man vill lära sig något nytt! 🙂
Jag hoppas också att jag kan bidra med kunskap i Finland. Och snart kommer kanske Finland hinna ikapp Sverige, jag hoppas det i alla fall 🙂
Det är synd att de t ex inte verkar ha boendestöd i Finland. Många finländare har mejlat mig och varit fascinerade över att den möjligheten finns i Sverige.
http://www.crossed-flag-pins.com/Friendship-Pins/Sweden/Flag-Pins-Sweden-Finland.jpg
Vad söt! 🙂
om vi hade bott ihop förut så hade jag velat ha en sån på vår balkong 🙂
Den hade varit jättefin 🙂
https://www.youtube.com/watch?v=-sh0XcmqLto
Viktiga ishockeymatcher mellan Sverige och Finland i de stora mästerskapen får befolkningen på båda sidor Östersjön att sitta skitnervösa och spända som fiolsträngar framför teven.
Detsamma gäller Kanada mot USA i ishockey. Kanada förlorar hellre mot Sverige än mot USA!
Ja, jag vet att det är viktigt för er som gillar ishockey! 🙂
Vad jag tror Paula försöker säga är att hon bryr sig lika lite om ishockey som hon bryr sig om Madonna och Lady Gaga. Jag är lite nyfiken på om du Paula någonsin har sagt till någon en annan människa som har pratat med dig om dessa personer att ”Jag skiter i Madonna/Lady Gaga”. Jag har haft god lust att säga så ibland när människor har pratat med mig om saker jag inte är intresserad av men jag har aldrig gjort det av artighet. Meeen vad skönt det hade varit att säga så bara för att slippa prata om ointressanta saker med andra människor.
Haha! 😀 Men jag måste erkänna att jag hellre skulle lyssna på prat om ishockey/gå på en ishockeymatch än lyssna på prat om lady Gaga och Madonna/gå på deras konsert. Jag vet inte alls varför! Egentligen tycker jag att det också är rätt ointressant med ishockey och det är ett tråkigt ämne, men tydligen tycker jag av någon anledning att det är lite mer intressant än musik och kändisar.
Ja, eller hur? Tänk om man bara kunde säga rakt ut att man inte är intresserad av att lyssna på prat om ett visst ämne. Egentligen skulle jag kunna säga till någon nära vän på skoj att jag skiter i Madonna och lady Gaga för människor som känner mig väl vet vad jag menar, men till en främling skulle jag inte säga så just av artighet. Jag har ofta önskat att man kunde vara rakare i den här världen, men människor är oftast känsliga och tar illa upp. Om man är för rak, blir man lätt sedd som ohyfsad och oartig.