Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism kan ha bristande Theory of Mind eller mentaliseringsförmåga som det heter på svenska. Theory of Mind syftar bland annat till förmågan att sätta sig in i andra människors tankar och känslor.
Vissa med Aspergers syndrom och autism har god mentaliseringsförmåga
En bristande mentaliseringsförmåga är något som inte sällan förknippas med Aspergers syndrom, men det är viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla med Aspergers syndrom har svårt med mentalisering. Lena Nylander skriver i sin bok Autismspektrumstörningar hos vuxna – några frågor och svar att vissa med Aspergers syndrom presterar mycket bra i tester som mäter mentaliseringsförmågan.
Vissa förstår inte att andra kan känna något helt annat
En person med bristande mentaliseringsförmåga kan ha mycket svårt för att förstå att andra människor inte känner på samma sätt som man själv gör trots att man befinner sig i samma situation. Detta kan göra att någon med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för att ta in att någon man själv vill bli vän med inte nödvändigtvis vill bli vän med en själv. De kan till och med tro att det är något fel på den andres känslor.
Någon annan kan däremot ha otroligt svårt för att förstå att partnern gjort slut på förhållandet och att partnern kanske inte var lika lycklig i förhållandet som man själv var. I sådana situationer kan personen tänka: “Men vaddå, jag såg ju att min partner var lycklig, och eftersom jag själv var otroligt lycklig, måste partnerns lycka ha varit lika stor som min”.
En svag mentaliseringsförmåga inte samma som egoism
Många förväxlar mentaliseringssvårigheter med egoism. Och någon med bristande mentaliseringsförmåga kan faktiskt upplevas som hänsynslös eftersom personen kan tjata för att få sin vilja igenom utan att ta hänsyn till andra, men det är viktigt att komma ihåg att egoism och bristande mentaliseringsförmåga två helt skilda saker. Om man saknar förmågan att förstå att andra människor kan känna på ett annat sätt än man själv gör, är det otroligt svårt att ta hänsyn till deras känslor.
Har svårt för att tolka andras känslor
Själv har jag inga svårigheter med att förstå att andra kan känna på ett helt annat sätt än jag själv, mina svårigheter ligger istället i att jag har svårt att veta hur de känner om de inte talar om det för mig rakt ut. Jag har otroligt svårt för att tolka andra människor, och därför vet jag inte vad de menar och vad de tycker om mig. Det har hänt att jag själv trott att någon haft roligt i mitt sällskap men senare fått höra att jag upplevts som jobbig och att jag pratat alldeles för mycket. Men eftersom jag inte märkt några sådana tecken, har jag inte kunnat ta hänsyn till dem.
Min exman tyckte att det var jobbigt
Eftersom jag är medveten om att jag har svårt att tolka andras kroppsspråk och har en tendens att misstolka deras uttalanden, känner jag mig ofta otroligt osäker på vad människor egentligen tycker om mig. Om jag exempelvis är i ett förhållande och killen säger till mig: “jag är lycklig med dig”, har jag svårt att bedöma om han menar att han verkligen är lika lycklig som jag eller om han bara är “lite” lycklig. Min exman tyckte att det var jobbigt att jag inte kunde tolka honom mellan raderna utan han var tvungen att säga allt rakt ut.
Oroade mig i andra människors sällskap förut
Jag har hanterat denna osäkerhet på olika sätt genom åren. När jag var yngre, oroade jag mig ofta i andras sällskap och tänkte: “Stackars personen, tänk om hen har jättetråkigt i mitt sällskap och känner sig tvungen att umgås med mig”. Anledningen till att jag oroade mig var att jag var rädd att jag fick andra att må dåligt.
Idag känner jag mig fortfarande lika osäker på vad andra tycker om mig, men det stör mig inte längre. Numera känner jag snarare att det är andra människors ansvar att sluta umgås med mig om de skulle ha tråkigt eller inte trivas i mitt sällskap. Mitt ansvar är endast att göra mitt bästa och vara mig själv. Därför oroar jag mig inte lika mycket längre.
Även många neurotypiker har svårt för att förstå oss
Slutligen är det viktigt att komma ihåg att alla människor förmodligen har svårt för att tolka andra människors tankar känslor då och då. Skillnaden är att vi med Aspergers syndrom och autism oftast har ännu svårare för det än andra. Sedan tycker vi aspergare ofta att neurotypiker har lika svårt för att förstå oss som vi har att förstå dem, men det är en annan femma 😉
14 svar på ”Theory of Mind vs. egoism”
Jag vet rent intellektuellt att andra människor känner och reagerar på det jag gör, eller inte gör,
men jag kan inte förstå eller känna hur och varför de reagerar. Till en viss del har jag lärt mig att se på människor hur de reagerar, men jag har svårt att förstå varför de reagerar på ett sätt som jag tycker är irrationellt.
Jag fungerar exakt som du! Jag kan ofta förstå logiskt varför andra människor känner som de gör, men jag förstår inte dem känslomässigt. Jag förstår exempelvis rent logiskt varför många kvinnor tycker att det är jobbigt att media visar upp bilder på smala, vältränade kvinnor och att kändisarnas kroppar blir fotoshoppade, men jag kan aldrig förstå deras reaktion känslomässigt. Jag bryr mig nämligen själv inte ett dugg om att jag ser smala, vältränade kvinnor på media hela tiden, jag tycker bara att kvinnorna i media ser fina ut och bilden som visas upp i media påverkar inte mitt liv på något sätt. Men rent logiskt kan jag förstå att andra kvinnor får dåligt självförtroende pga det, men jag kan inte riktigt förstå varför.
Jag håller verkligen med om att det är stor skillnad på nedsatt mentaliseringsförmåga och egoism. Min upplevelse är att symtomen kan vara desamma, men att orsakerna bakom är helt annorlunda. Den som har nedsatt mentaliseringsförmåga FÖRSTÅR kanske inte hur någon tänker, men den som är egoistisk förstår men BRYR SIG INTE. När man förklarar för egoisten att man t.ex. blivit ledsen av något personen sagt eller gjort så kan personen i fråga t.o.m. bli arg och otrevlig.
Ja, exakt, där ligger den stora skillnaden! Visst kan man ha Aspergers syndrom och vara egoistisk precis på samma sätt som man kan vara neurotypiker och egoistisk. Men att ha en dålig mentaliseringsförmåga är inte alls samma som egoism. Bebisar är ju inte heller egoistiska när de väcker sina föräldrar på nätterna genom att skrika, det är ju inte så att de VILL störa någon utan det bara blir så. Och på samma sätt kan en person med svag mentaliseringsförmåga inte ta hänsyn till andras känslor om h*n inte ens förstår hur andra människor känner sig.
Precis! Det går inte att begära att någon som inte förstår hur andra människor känner sig ska förstå utan att man berättar. Det är en omöjlig ekvation. Dock tror jag precis som du att många tolkar detta som egoism, vilket förmodligen gör att många får höra att de är nonchalanta, borde skärpa sig o.s.v.
Jag är uppvuxen med en egoistisk förälder och skulle säga att skillnaden mellan egoism och nedsatt mentaliseringsförmåga märks när man förklarar för personen att ”nu känner jag såhär och önskar att du hade gjort såhär”. Min pappa blev arg och började hålla långa monologer i sådana situationer. Han var fullt medveten om hur andra kände, men han brydde sig helt enkelt inte om det, såvida det inte var så att han råkade ha lust just den dagen eller i den situationen. T.ex. så visste han att vi andra blev ledsna när han gick in och satte sig och åt i ett annat rum – men han brydde sig inte om det. I vuxen ålder har jag träffat personer som gjort likadant, men i deras fall har det handlat om att de inte förstått att andra blivit ledsna och då är det ju en helt annan sak.
Vad tråkigt att din pappa var egoistisk, jag kan tänka mig att det var jättejobbigt för dig att växa upp med honom! 🙁
Du har helt rätt i att det ofta går att se en skillnad mellan en egoistisk person och en med svag mentaliseringsförmåga, fast ibland kan det ta lite tid. Ibland kan en person med stora svårigheter med mentalisering ha jättesvårt för att förstå att andra verkligen kan bli ledsna trots att man försökt förklara hur många gånger som helst och att man måste förklara ännu mer så att personen verkligen förstår.
I vissa situationer kan jag iofs känna mig osäker på om någon inte bryr sig eller om personen har en väldigt svag mentaliseringsförmåga, speciellt om jag inte känner personen väl. Bara för att man har Aspergers syndrom betyder inte att man inte kan vara en egoist, men i många fall handlar svårigheterna om nedsatt mentaliseringsförmåga.
T.ex. så visste han att vi andra blev ledsna när han gick in och satte sig och åt i ett annat rum – men han brydde sig inte om det.
Det låter lite aspigt. Han kanske inte orkade äta tillsammans med andra och han kanske inte orkade förklara det för er vilket du upplevde som att han inte brydde sig om att ni blev ledsna?
Jag önskar att det hade varit så. Vad det handlade om var att han inte klarade av att min lillasyster hade svårt att sitta korrekt på stolen när hon var tre år, att jag hade svårt att hålla ordentligt i bestick, att någon råkade ha armbågarna på bordet, vicka på fötterna eller liknande. Han kunde bli så arg att han kastade tallriken i golvet så att den gick sönder. Då hämtade han en ny tallrik, tog ny mat och gick in och satte sig i vardagsrummet.
En del av oss med asperger kan ibland säga sådant som kan uppfattas som mindre trevligt, men då handlar det ju om att t.ex. vara lite för ärlig. Pappa kunde däremot säga och göra saker som jag inte ens kan skriva på ett öppet forum.
Vad det handlade om var att han inte klarade av att min lillasyster hade svårt att sitta korrekt på stolen när hon var tre år, att jag hade svårt att hålla ordentligt i bestick, att någon råkade ha armbågarna på bordet, vicka på fötterna eller liknande.
Det tycker jag fortfarande låter lite aspigt att störa sig på sådana detaljer.
En del av oss med asperger kan ibland säga sådant som kan uppfattas som mindre trevligt, men då handlar det ju om att t.ex. vara lite för ärlig. Pappa kunde däremot säga och göra saker som jag inte ens kan skriva på ett öppet forum.
Du vet så klart bättre än mig hur din pappa var men jag undrar hur det neurotypiska utredningsteamet resonerade om din barndom?
Ibland misstänker jag att Aspergers syndrom inte finns och att det är upplevelser i livet som i själva verket är förklaringen till att vi har Aspergers syndrom och inte en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Många människor med Aspergers syndrom har varit mobbade i skolan. Det är klart att det sätter spår och ibland undrar jag om det är Aspergers syndrom som har gett upphov till mobbningen eller om det är mobbningen som har gett upphov till ett sätt att relatera till livet som sedan diagnosticeras som Aspergers syndrom.
Det du skriver om din pappa får mig att fundera på hur det neurotypiska utredningsteamet har gjort skillnad på din pappas påverkan på din psykiska utveckling och en medfödd neuropsykiatrisk funktionsskillnad?
I ditt fall har du ju de typiska motoriska svårigheterna och de lär väl inte ha uppstått för att din pappa slängde tallrikar i golvet men din personlighet i övrigt har förmodligen påverkats av din pappa.
Jag är ganska säker på att min Aspergers syndrom är medfödd. Det känns som att det här är mitt jag. Innan jag fick diagnosen, försökte andra människor förklara mitt beteende med dålig uppfostran, dåliga erfarenheter osv, men jag hade svårt att tro på det. Och jag är ganska säker på att jag blev mobbad i skolan eftersom jag har svårt att förstå ironi och de oskrivna reglerna. Men sedan kan det naturligtvis vara så att funktionsnedsättningen kan ha olika förklaringar hos olika människor. Vissa kanske har kanske t om fått fel diagnos. Men jag är ganska säker på att min Asperger-diagnos är rätt.
Både jag och min mamma berättade om pappa under utredningen, men det var ingenting som psykologen verkade fästa någon vikt vid – underligt nog. Även om jag är övertygad om att jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning så är det nog som min kontaktperson säger (och som du också är inne på, Mats) att min uppväxt med min pappa har påverkat mig på många sätt. Min kontaktperson har även sagt att det nog är omöjligt att avgöra exakt vad (förutom de saker som är uppenbara) som beror på min funktionsnedsättning och vad som beror på min uppväxt.
Jag har väldigt små problem med Mentaliseringsförmåga och Theory of mind, trots att jag har Aspergers Syndrom. Mina problem ligger i att jag har fruktansvärda problem med perceptioner – syn, hörsel, lukt och känsel. Och jag har dessutom stora svårigheter med AUDITIV INFORMATUION. Men jag har inga uppenbara problem med mentalisering. Jag har hög IQ och förlitar mig på att jag snabbt ser detaljer i ”havet av helhet.” Jag läser snabbt av detaljer hos människor och går fram till dem och kramar dem (det gör jag i och för sig alltid eftersom jag VET att kramar och leenden ÄR positivt hos majoriteten av mänskligheten). Och jag får alltid positiva reaktioner.
MEN… det jag har problem med är just att jag inte kan ta emot auditiv information. Jag vet inte vad av allt jag hör som är viktigt, jag vet inte vem jag ska lyssna på, jag vet inte vad meningen är med informationen eller vad jag ska göra av informationen. Om det är MÅNGA andra ljud samtidigt som jag får informationen, ja då vet jag inte vad det är jag har hört. JO, jag hör ALLT, men jag kan inte särskilja vad all information kom ifrån. Jag kan inte gruppera informationen utan allt tas in som om det kom från en och samma person, även om det var fem personer som talade om fem olika saker!!! JÄTTESVÅRT!!!
Man behöver inte ha en dålig mentaliseringsförmåga bara för att man har Aspergers syndrom. Men sen är det viktigt att komma ihåg att mentaliseringsförmåga innefattar väldigt mycket. Jag kramar också andra människor och har lätt för att lyssna och ge dem råd men vissa aspergare har ju svårt med de delarna.
Jag känner igen mig lite i det du beskriver om auditiv information! Det kan bli många intryck samtidigt. Ett tips kan vara att anteckna eller be om att få anteckningar om det är möjligt, jag tycker iaf att det blir mycket lättare om jag har texten framför mig.
Vilken underbar gåva du har … !
Tänk om ALLA människor vore som du … 🙂