Och nej, rubriken är inte ett dugg ironisk. Så här på nationaldagen tycker jag nämligen att det passar bra med ett blogginlägg om varför jag älskar Sverige. Nyligen ansökte jag om svenskt medborgarskap (av olika anledningar som jag inte vill gå in på har jag tidigare valt bort att ansöka om medborgarskap), och för ett tag sedan damp det ner ett brev i min brevlåda där Migrationsverket meddelade mig att min ansökan har blivit beviljad! 🙂 Jag blev så glad, så glad! Jag kommer nog aldrig kalla mig svensk eftersom många svenska traditioner så som studentutspringning och midsommarstång känns främmande för mig, men jag är glad att jag tack vare svenskt medborgarskap kommer att kunna få ett nationellt ID-kort från polisen, rösta i riksdagsval samt skaffa ett bank-ID utan att behöva boka ett fysiskt besök på banken.
Har negativa erfarenheter av Finland
Sverige känns som ett bra land för mig att bo i som autist och jag har ytterst negativa erfarenheter av mitt hemland, Finland. En av mina finska bloggläsare, Borneo, påpekade att jag senast bodde i Finland på 1990-talet (plus en kort stund år 2000), och hen lyfte att dagens Finland förmodligen är annorlunda än det Finland jag växte upp i. Och det är en viktig poäng! Jag har ju ingen personlig erfarenhet av att gå i skolan på 2020-talets Finland, lika lite som jag har någon erfarenhet av att bo på 1980- och 1990-talets Sverige. Men år 2013 publicerades min debutbok i både Sverige och Finland, och hur boken mottogs och vilken retorik både autister och neurotypiker använde om mig på anonyma diskussionsforum på nätet skilde sig väldigt mycket åt länderna emellan!
Blev förlöjligad i Finland
I ärlighetens namn måste jag säga att jag också fick beröm från vissa anonyma finländare och jag har träffat fina finländare, men många finländare kritiserade mig anonymt på nätet och vissa även helt öppet på mina föreläsningar. Här i Sverige har jag ytterst sällan blivit förlöjligad av anonyma personer på nätet, och detta trots att jag framträtt i media mycket oftare i Sverige än i Finland. Det finns såklart mobbare i Sverige också (mobbare finns liksom i alla världens länder) och visst har jag fått viss kritik i Sverige med (dock av ytterst få personer och rätt sällan), men varje gång efter att jag framträtt i media här har jag upptäckt vilka fina och snälla människor majoriteten av svenskarna är. Svenskar är i allmänhet väldigt snälla när någon med funktionsnedsättning går ut i media och berättar hur det är att leva med funktionsnedsättning. Men i Finland har jag inte alls samma fina bemötande! Där har jag blivit både förlöjligad och kritiserad (och observera att förlöjligande och kritik är helt olika saker!) från både neurotypiker och autister.
Ljusår från Sverige
Dessa erfarenheter har fått mig att misstänka att Finland fortfarande kan vara ljusår från Sverige vad gäller attityder och värderingar. Innan min debutbok kom ut hade jag antagit att mina erfarenheter från 1980- och 1990-talets Finland kanske var förlegade eller att jag kunde ha haft otur med de finländare jag hade stött på under min uppväxt, men år 2013 förstod jag att min bild av Finland och finländare förmodligen hade varit korrekt. Flera finländare förlöjligade det faktum att jag hade boendestöd bekostat av skattebetalarna, och en finsk autist på nätet tyckte att det var anmärkningsvärt att jag en gång i tiden i början av 00-talet ”hade gråtit ut hos läkaren för att jag inte ville jobba och att jag hade ansökt om aktivitetsersättning istället för att kämpa” (vilket var den finska autistens egen tolkning, jag har inte skrivit någonstans att jag hade ”gråtit ut hos läkaren”). Och flera andra finska autister använde liknande retorik om mig!
Skulle knappast hända i Sverige
Detta kan jämföras med Sverige: här har jag blivit van vid att ha en jättefin autistisk gemenskap där vi stöttar varandra och gläds för varandras skull när andra autister lyckas med något eller får stöd (antingen boendestöd eller aktivitets/sjukersättning). Här skulle det vara otänkbart att det autistiska kollektivet skulle bemöta en medautist på det sättet som jag blev bemött i Finland. Och jag tycker att det säger ganska mycket att flera (finska) autister tycker att det är fel och löjligt att en autist får stöd eller föreläser ur ett inifrånperspektiv och tjänar pengar på det sättet. Jag tror inte att en balanserad person blir provocerad av att någon annan har det bra. Det fick mig att fundera på hur finska autister egentligen har det och vad de har varit med om eftersom de verkade så bittra. Mår man själv väldigt dåligt och lever i illusionen att man måste kämpa tills man kollapsar är man sällan i stånd att glädjas för andras skull och stötta dem när de accepterar sig själva som de är. Så tror jag i alla fall!
Gjorde stor skillnad
Det är först efteråt som jag har förstått hur präglad jag varit av värderingarna i Finland. Mina jämnåriga svenska klasskamrater på autismlinjen på Ågesta Folhögskola tyckte att det var viktigt att fokusera på sina styrkor istället för svårigheter medan jag ansåg att man hade en skyldighet mot samhället att träna bort sina svårigheter och att det var provocerande när en person med funktionsnedsättning bara ”accepterade sig själv”. Mina klasskamrater tyckte att vi autister borde förvänta oss respekt av våra medmänniskor medan jag argumenterade för att vi självklart måste stå ut med att bli förlöjligade eftersom vi skiljer oss från normen. Jag tyckte inte att varken jag eller andra autister hade rätt att tacka nej till saker bara för att vi ”mådde dåligt av det”. Både Ågesta Folkhögskola och habiliteringen fick jobba hårt med mig för att få mig att komma bort från det extrema tankesättet. Och jag kan lova att det gjorde mycket stor skillnad för min livskvalitet!
Vill förtydliga mig
Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att svenska autismföräldrar brukar fråga mig om råd om hur de kan övertyga skolan om att förändra sin verksamhet så att den anpassas till autistiska barn medan finska autismföräldrar istället vill att deras autistiska barn ska passa in i skolans mall. Jag vill förtydliga mig lite med ett fiktivt exempel (eftersom jag inte vill lämna ut någon). Säg att en autistisk elev vägrar medverka i grupparbeten samt envisas med att gömma sig bakom sin luva i klassrummet. När föräldern pratar med skolan säger skolan att de tycker att autisten successivt ska vänja sig vid grupparbeten och successivt slutar gömma sig bakom sin luva och att man ska börja med successiv träning och exponering. Men autisten vägrar fortfarande vilket skolan har svårt att acceptera. Och då är frågan hur svenska respektive finska autismföräldrar agerar i sådana situationer?
Svenska föräldrar blir arga
Min erfarenhet är att många svenska föräldrar (dock inte alla) i det läget blir arga på skolan eftersom skolan tvingar barnet att vänja sig vid grupparbeten och sluta gömma sig bakom luvan trots att barnet vägrar. Många autismföräldrar i Sverige tycker att när anpassningar inte sker på barnets villkor så betyder det samma som inga anpassningar alls! Många finska föräldrar, dock inte alla, tycker enligt min erfarenhet däremot att ”en anpassad skola” betyder att autisten successivt ska öva på att bete sig som en neurotypiker och att barnet ska erbjudas specialpedagogik för att lära sig att hantera utmaningar trots att barnet mår mycket dåligt. Och om autisten fortfarande vägrar kan finska föräldrar bli frustrerade och be mig om råd om hur de ska övertyga sitt autistiska barn om att acceptera skolans krav. Mycket möjligt att jag bara haft oturen att råka ut för finska föräldrar med den synen, men min bild av Finland är att den medicinska synen är väldigt stark även hos autismföräldrar där!
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Klagar numera mycket
Jag kan tillägga att jag börjat klaga mycket mer sedan jag flyttade till Sverige, men det är ett bra tecken! I Finland var jag uppfostrad till att tänka att man skulle vara tacksam och nöjd när man inte bodde i ett krigsland och när man hade mat på bordet. Fick man något av skattebetalarna (t.ex. boendestöd) skulle man vara tacksam istället för att klaga på ett bristande bemötande från boendestödjarnas sida. Men numera klagar jag väldigt mycket och uppmärksammar hela tiden alla de brister som finns vad gäller rättigheter för oss med autism (det finns såklart mycket stora brister i Sverige med!), och det kan få många att tro att jag skulle hata Sverige. Men det gör jag inte! Jag älskar Sverige. Tack vare att jag bor i Sverige har jag numera höga förväntningar på livet, stöd och bemötande vilket är mycket positivt! Jag vet numera att jag har rätt att klaga. Jag accepterar inte längre att bli behandlad som ett barn och att inte bli tagen på allvar (vilket du, Borneo, uttryckte att man ska acceptera om man vägrar skaka hand eller delta i grupparbeten eftersom man då får skylla sig själv, enligt dig).
I Sverige kombineras perspektiven
Attityderna mot mig som autismföreläsare med egen diagnos har också skilt sig mycket åt mellan länderna. Många finska autister har varit chockade när de har erfarit att jag verkligen får många föreläsningsbokningar i Sverige (d v s att svenskarna är villiga att betala för att boka mig) samt att jag tar ordentligt betalt för mina föreläsningar istället för att nöja mig med typ 1000-2000 kronor vilket många kunder i Finland skulle vara villiga att betala till en föreläsare med egen diagnos. Jag sätter stort värde på autismforskarnas föreläsningar, men min bild av Finland är att neurotypiker som inte ens är autismforskare utan typ neuropsykiatriska coacher, socionomer o s v alltid betraktas som mer trovärdiga kunskapskällor om autism där än en föreläsare med egen diagnos. Finland är enligt mig dålig på att kombinera ett inifrånperspektiv med ett professionellt dito vilket Sverige är rätt bra på (observera att jag tycker att det är självklart att även neurotypiker med autismspecifik kompetens ska kunna föreläsa om autism och bemötande), och därför har jag inte fått lika många bokningar alls i Finland trots att jag knappt har någon konkurrens där.
Tackade nej till min föreläsning
Det märkligaste jag har varit med om är när jag föreläste på en stor tre dagars npf-konferens där vi var massor av olika föreläsare, och deltagarna fick välja vilka föreläsare de ville lyssna på under dessa tre dagar. Där stötte jag på tre finska kvinnor som faktiskt visste vem jag var eftersom de hade sett mig på TV. Jag frågade dem om de skulle komma och lyssna på min föreläsning (min föreläsning skulle endast vara två timmar), och de svarade beklagande att de inte hade möjlighet till det med motiveringen att ”konferensen endast var tre dagar lång och de behövde använda tiden till att skaffa kunskap om npf istället för att lyssna på roliga föreläsningar som underhållning.”
Har numera ett jobb
Jag tyckte att det var en rolig förklaring för i Sverige brukar det vara helt tvärtom: oftast drar mina föreläsningar många deltagare på sådana konferenser eftersom svenskarna ser föreläsare med egen diagnos som en mycket värdefull kunskapskälla (och detta trots att vi autister är olika och en autist självklart inte kan tala för alla autister). Och numera har jag inte längre aktivitetsersättning (=förtidspension) från Försäkringskassan utan jag är heltidsanställd som föreläsare på den öppna arbetsmarknaden, och mina kollegor är helt vanliga neurotypiker (dock får min arbetsgivare givetvis lönebidrag som kompensation för de anpassningar jag får på arbetsplatsen). Och den typen av arbete hade jag aldrig kunnat få i Finland eftersom finländare inte alls är beredda att betala i lika stor utsträckning för en föreläsning ur ett inifrånperspektiv. Jag har för övrigt mycket svårt att tro att en sådan här autismblogg på finska skulle bli populär utan mina inlägg skulle mest troligen bli förlöjligade, kritiserade och ifrågasatta i Finland.
Kommer aldrig bo i Finland igen
Observera att detta är mina subjektiva erfarenheter av Sverige respektive Finland. Att jag har en negativ syn på Finland måste inte betyda att det är en objektiv sanning att Finland är ett dåligt land för alla autister att bo i. Men en sak är säker: jag kommer aldrig i hela mitt liv bosätta mig i Finland igen. Jag kan tänka mig att föreläsa i Finland ibland, men inte för ofta då det tar energi att debattera med finländare som inte alls har samma syn på autism som jag.
I Sverige är det annorlunda
I Sverige behöver jag sällan debattera utan här kan jag fokusera på andra saker på mina föreläsningar. Även om jag ofta är missnöjd med boendestöd och andra stödinsatser jag fått (eller inte fått) här i Sverige och jag har till och med varit med om en utförsäkring från Försäkringskassan och problem med socialtjänsten är jag mycket glad och stolt över att vara en nybliven svensk medborgare. Jag är så tacksam att jag har möjlighet att bo i ert fantastiska land och att jag lärt mig svenska. Tack, Sverige ♥
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Det man har starka känslor om brukar vara onyanserat, fråga den som fått ett barn omhändertaget av socialen. Det som…
Ironi kan verkligen vara knepigt och det kan vara svårt att veta avsikten ibland, vilken slags ironi det ar och…
Bra Paula! 🙂 Riktigt bra. Och vad bra att du kommer kunna rösta och allt också! Det blir nog riktigt…
Man har väl inte sociala svårigheter bara för att man är känslig. Man får inte samma problem.
Eller snarare vi behöver hantera en betydligt mer komplex tillvaro sådant som riktiga funktionshindrade slipper. Lidandet får en annan karaktär…
Jag ser diagnosen ur både ett medicinskt och socialt perspektiv, man måste ju se hindret i relation till miljön och…
Ja vi blir ju påverkade på samma sätt som andra men kan inte alltid rangordna och sortera all information på…
Exponering kan vara bra OM man får svar på det man undrar över, för att förbättra sin förmåga. Blir det…
Kanonbra text! Exakt på samma sätt har jag tänkt. Man blandar ihop begreppen lite. Blir frågan besvarad så blir man…
Det beror nog p vad som anses lagligt, förr var homosexualitet olagligt. Det som skapar äckel brukar inte folk känna…
2 svar på ”Tack Sverige”
Oli tosi mielenkiintoista lukea kirjoituksesi. Paljolti olen samaa mieltä siitä mitä kirjoitat Suomesta. Ruotsin oloja en tunne. Onnittelut ja kiva kuulla että sinulla menee hyvin siellä
Ei täällä olla juurikaan edistytty neurokirjon asioissa kymmenessäkään vuodessa. Niin kauan olen itse asian tiimoilta taistellut.
Jälkikasvun, suvun nuorimpien ja tuttavien lasten, osalta koulusta voin sanoa, että lasten vanhemmat ovat taistelleet kaksi, jopa viisi, vuotta saadakseen tutkimukset, kouluasiat, tukitoimet, pienryhmiä jne järjestykseen. Ainoa saavutus taitaa olla että itse vanhemmat ovat lopen uupuneita.
Monen monta kielteistä seikkaa lisääkin tiedossani olisi. Taidat muistaa henk koht tapauksiani joista aiemmin kerroin. On myös aivan eriarvoisessa asemassa ihmiset eri puolilla maata. Tuntuu ettei mitään johdonmukaisuutta diagnoosien/ tutkimusten myöntämisessä. Perusteluina ettei tutkita: kun ei siihen kuitenkaan hoitoa ole. Tai: jos kerran pärjäät noin hyvin, mihin diagnoosia tarvitset… yms
Näitä olen lukenut facebook keskustelupalstalta ( Aspergin syndrooma ja autismin kirjo) Kun liityin n viisi vuotta sitten, jäseniä oli 1500, nyt yli 5000. Lisääntyvää tarvetta tiedolle ja tuelle olisi paljon. Keskustelut sinänsä sopuisia mikä somessa harvinaista.
Olen aivan samaa mieltä kanssasi siitä perusasiasta että Suomessa suhtautuminen asiaan on kielteinen ja erityisen nihkeä.
Sanoisin (kuten päihdehoidonkin) tilanteesta: Milloin päästäisiin rankaisukeskeisyydestä ratkaisukeskeiseen kohtaamiseen/ hoitoon/ tukeen ja kohteluun?
ps. Meillä kaikki tietoisuus ( oma ja tytärten) alkoi sinun Toisin -kirjastasi. Näin sinua myös Efter nio- ohjelmassa muinoin.
Bra Paula! 🙂 Riktigt bra. Och vad bra att du kommer kunna rösta och allt också! Det blir nog riktigt bra. Jag vet dina värderingar och vi brukar ha rätt liknande. Vem vet, vi kanske t.o.m. röstar på (S)amma parti. 😉