Både vi som själva lever med Aspergers syndrom och våra anhöriga känner ofta att samhället sviker oss. Lärarna förstår inte Asperger-barnen i skolan, vi blir felbehandlade i vården pga okunskap om Asperger, vi blir utförsäkrade från Försäkringskassan, kommunerna beviljar oss inte det stöd som vi enligt LSS egentligen har rätt till osv. Trots att vi får bråka och kämpa för våra rättigheter, händer ingenting. I ett sådant läge kan man lätt tappa hoppet.
Själv har jag också fått kämpa väldigt mycket. Men på vissa andra ställen har jag å andra sidan blivit positivt överraskad. Jag har mött personal som trots knappa resurser kämpat och gjort allt för oss som har Aspergers syndrom, jag har träffat myndigheter och läkare som gjort det där lilla extra och verkligen brytt sig osv. Här har jag skrivit en lista på sådana underbara ställen jag har erfarenheter av.
1. Sankt Görans neuropsykiatriska enhet. Det var här jag fick diagnosen och blev bemött med en enorm respekt. Personalen brydde sig verkligen, informerade mig om mina rättigheter osv. Tyvärr finns inte stället längre kvar vad jag vet.
2. Mina underbara boendestödjare som jag har från Hemtjänstteamet i Stockholm. Otroligt kunnig personal. Jag har blivit bemött med en enorm respekt och aldrig blivit ifrågasatt för att jag exempelvis inte orkar städa! När man har fel person som boendestödjare (har hänt mig), tar det energi och man bävar för att boendestödjaren ska komma, men med mina nuvarande boendestödjare behöver jag inte känna så.
3. Habiliteringen Stockholm. Här fick jag träffa en underbar psykolog som jag fick prata med. Sedan tidigare hade jag mycket dåliga erfarenheter av psykologer, och här kände jag för första gången i mitt liv att en psykolog faktiskt förstod mig och kunde relatera till mina känslor. Att få möta en psykolog som inte säger: ”människor är sällskapsdjur, du vill bara vara ensam eftersom du egentligen är rädd pga dina tidigare erfarenheter av mobbing”, var en obeskrivlig känsla!
4. Ågesta Folkhögskola. Här gick jag på Asperger-informatörslinjen för att hålla föreläsningar om Asperger. Den enda utbildningen som faktiskt fungerat för mig. Personalen förstod till och med att jag ofta var så trött att jag inte kunde komma till skolan alls och att jag ibland t om behövde sova på lektionerna. Ett bättre ställe hade jag inte kunnat hitta.
5. Min LSS-handläggare i Skarpnäcks stadsdelsförvaltning. Min LSS-handläggare accepterade att jag hade individavtal med min utförare Hemtjänstteamet i Stockholm som under en övergångstid ännu inte var godkänd som valbar utförare. Anledningen till att jag verkligen ville ha just Hemtjänstteamet i Stockholm var att de hade anställt boendestödjare som jag sedan tidigare hade haft från ett annat företag. Min handläggare hade kunnat neka individavtalet men hon gjorde inte det. Jag hade nämligen förklarat för henne hur svårt det var för oss Asperger-personer med förändringar som exempelvis att plötsligt behöva byta boendestödjare, och hon förstod och såg till att det inte behövde hända. Jag var henne evigt tacksam. På grund av att Hemtjänstteamet blev godkänt som utförare för boendestöd, heter boendestödsenheten numera Boendestödsproffsen.
Ni andra som också har Asperger, anhöriga och alla andra, har ni också några exempel på ställen där ni blivit bemötta med respekt och tolerans? Träffat personal som verkligen förstått er och gjort det där lilla extra? Kommentera gärna isåfall! Eftersom jag hört om så många negativa exempel, hoppas jag den här gången på att få höra riktiga solskenshistorier där hjälp- och stödinsatser faktiskt har fungerat!
6 svar på ”Solskenshistorier om fungerande insatser för Asperger-personer”
Det här med att bäva inför att en boendestödjare ska komma är anledningen till att jag kommer att undvika att ha en boendestödjare så långt det går. Jag bor hellre i ett hem utan möbler, blommor, mattor mm och satsar på teknik som diskmaskin, tvättmaskin, robotdammsugare mm än att jag måste ha en boendestödjare. Jag har valt att ha det så här för jag orkar inte med mer kontakt med kommunen än jag redan har genom socialtjänsten och för att jag vet att jag kommer att få förväntansångest av att vänta på att någon ska komma hem till mig.
Jag har blivit bra bemött av utredningsteamet och tro det eller ej av arbetsgivare på praktikplatser. Socialtjänsten har behandlat mig som skit men det har jag redan skrivit om i några kommentarer här på bloggen så det orkar jag inte skriva mer om även om jag har hur många historier som helst att berätta om det.
Jag känner att jag behöver utveckla det där med att jag har blivit bra bemött av arbetsgivarna på praktikplatserna jag har varit på. Jag menar att några arbetsgivare har försökt se mina styrkor istället för svagheter. De har ansträngt sig för att hitta en tjänst åt mig på arbetsplatsen. De har styrt min praktik mot de saker jag klarar av och de arbetsuppgifter jag har genomfört bra eller ibland mycket bra. De har försökt att skapa en tjänst utifrån mina styrkor. Men eftersom det är pengarna som alltid har sista ordet så har jag alltid stått där utan jobb efter praktikperioden iaf. Arbetsgivarna har även respekterat mig som person även om de inte har kunnat erbjuda mig ett arbete efter praktiken. De har kompenserat okunskapen om min diagnos med medmänsklighet.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, Mats! Vad roligt att höra att du träffat underbara arbetsgivare som varit, trots sina okunskaper om Aspergers syndrom, trevliga och empatiska. Men tråkigt att du har så dåliga erfarenheter av socialtjänsten. Det är du tyvärr inte ensam om! Jag har träffat många som sagt samma sak.
Jag önskar att jag kunnat ge solskenshistorier men tyvärr är så inte fallet. I min komun finns det två LSS handläggare. Jag gav den jag hade sparken och kort sagt krävde att få den andra. Henne jag sparkade hade så många förutfattade meningar om att vi med Aspergers inte kan ta hand om våra barn (mina barn är mitt specialintresse, att se serier är min avkoppling, jag sjunker in i serien men när den är slut minns jag oftast inte vad den handlat om). Jag skall sepparera från min man. Han jobbar natt och vi har beslutat att barnen skall flytta med mig. LSS häxan jag hade innan ville då koppla in soc i förebyggande syfte för att ta reda på om jag kan ta hand om barnen efter jag flyttat.
Vad tråkigt att höra om din separation, Celine! Själv är jag också skild men har inga barn så jag har inga personliga erfarenheter om hur LSS-handläggare hanterar sådana här ärenden där en förälder har Asperger. Låter jobbigt det du berättar! Jag hoppas verkligen att det gick bättre med den andra LSS-handläggaren och att du fått behålla ditt barn som planerat! Styrkekramar