Inte sällan när jag föreläser får jag höra från föräldrar till barn med Aspergers syndrom eller autism att deras barn slutat gå till skolan. Oftast har det berott på att barnet mått dåligt i skolan. Personalen har inte förstått vad Aspergers syndrom innebär och hur man bör anpassa undervisningen och skolmiljön. I vissa fall har barnet börjat göra alla skoluppgifter hemma, vilket ibland har gjort att barnets ångest försvunnit helt. Livet har därmed blivit mycket lättare när barnet fått läsa in ämnena under flexibla former.
Men långt ifrån alla är positiva till att inte alla barn går i skolan. Inte sällan används argumentet att alla barn måste utsätta sig för sociala sammanhang. Då kan jag inte låta bli att undra vem det är som har bestämt att exakt alla människor behöver gemenskap i form av skola eller arbete? Det är långt ifrån alla vuxna som arbetar utanför hemmet. Det kan vara allt från sjukpensionärer, ekonomiskt oberoende, hemmafruar och de som arbetar hemifrån som saknar social gemenskap i form av arbetskamrater. I vissa länder är det dessutom mycket vanligt att kvinnor inte arbetar. Jag undrar om alla dessa vuxna ”hemmasittare” mår psykiskt dåligt och tar skada av att inte ha ett förvärsarbete utanför hemmet? Jag tvivlar starkt på det.
Det sägs ibland att barn mår bra av att ha klasskamrater, men det som ofta glöms bort är att många barn med Aspergers syndrom och autism fungerar annorlunda. För oss kan effekten av att utsätta sig för sociala situationer bli det motsatta: det sociala tar så mycket energi av oss att vi inte orkar koncentrera oss på skolämnena. Dessutom hamnar många av oss utanför den sociala gemenskapen i klassen även om vi skulle vara fysiskt närvarande. Själv mådde jag mycket dåligt i skolan och hade mått betydligt bättre av att få plugga hemma. Och inte blev jag mer social av att utsätta mig för sociala situationer mot min vilja!
Skolorna är självfallet skyldiga att anpassa undervisningen så att inget barn tvingas bli hemmasittare mot sin vilja. Men ibland kan den rätta anpassningen vara att erbjuda barnet hemundervisning. Det behöver inte vara fel så länge barnet mår psykiskt bra och inte tvingas sitta hemma bara för att skolan inte tagit sitt ansvar. Vissa barn mår faktiskt bra av att vara hemma och lär sig bättre genom att få plugga hemma. Sluta stöp alla barn i samma form!
6 svar på ”Sluta stöp alla barn i samma form!”
Så sant! I skolan klarade jag inte mycket, absolut inte matten. Nu i vuxen ålder läste jag Matte 1 & 2 på distans, inga problem. Klart godkänd, vilken självförtroende boost det var! Jag var INTE dum! Det var bara fel förutsättningar som gjort att jag inte klarat det förut
Vad roligt att höra att du klarat matten i vuxenåldern, grattis! 🙂 Det där är ett jättebra exempel på att man mycket väl kan lyckas med det man misslyckats med förut, bara förutsättningarna är rätt. Själv har jag också mycket goda erfarenheter av att plugga distans.
Jag är en förtvivlad mamma till en 10 årig tjej som delvis ramlat ur skolan. En massa insatser sattes igång, och nu får jag veta att både Soc och skolan säger att det är JAG som är problemet. ”Dottern är så glad när hon är här och du inte ser på” säger skolan. Hemma har jag en dotter som vill dö, hon får så ont i huvudet i skolans kaotiska miljö att hon inte klarar att vara där.
När jag berättar för dottern att de inte tror på mig, att hon själv måste visa något i skolan eller berätta för någon annan än mig, svarar hon att hon inte kan, hon klarar det inte, det är bara mig hon kan berätta för. Orden försvinner, säger hon.
Jag ser en tjej som vill göra allt rätt, vara alla till lags, som inte kan ta vara på sig själv eller uttrycka sina behov, som blir helt slut i skolan och inte klarar konflikter.
Hon utreds just nu, för vi föräldrar tror att vår högt begåvade tjej har asberger. Men nu vill Soc hämta henne till skolan och sedan köra hem henne efter skolans slut, pga skolplikten, och jag får inte längre ha en åsikt om min dotters väl och ve och vad hon uttrycker här hemma.
Hjälp?
Vad ska vi föräldrar göra för att hjälpa vår dotter?
Hej Rädd mamma!
Vad tråkigt att höra om din dotter. Jag känner igen mig för när jag var yngre vågade jag inte alltid säga som det var. Därför sa jag ofta endast saker som andra ville höra. Och om jag hade ljugit någon gång och sagt att jag mådde bra, vågade jag inte heller ändra på berättelsen efteråt och säga att jag i själva verket mådde dåligt. För då skulle det ju komma fram att jag hade ljugit tidigare och jag visste ju inte riktigt vad konsekvenserna skulle bli om det hade kommit fram att jag inte hade sagt sanningen. Dessutom kände jag precis som hon att orden försvann när jag försökte! Det som jag funderar på är om hon skulle våga skriva ett mejl till skolan och soc? Skriva helt enkelt hur hon mår och berätta att hon varit rädd för att säga sanningen innan? Du får också berätta för henne att ingen kommer att skälla ut henne även om hon inte vågat säga sanningen innan. Jag tycker själv att det kan vara lättare att skriva!
Jag lider med dig. Du är definitivt inte ensam. Skolan och socialtjänsten saknar tillräcklig kunskap om Aspergers syndrom för att hantera personer med Aspergers syndrom på ett adekvat sätt.
och nu får jag veta att både Soc och skolan säger att det är JAG som är problemet. “Dottern är så glad när hon är här och du inte ser på” säger skolan. Hemma har jag en dotter som vill dö, hon får så ont i huvudet i skolans kaotiska miljö att hon inte klarar att vara där.
Svenny Kopp beskriver problemet 19 minuter och 54 sekunder in i den här föreläsningen: https://www.youtube.com/watch?v=a4exfclr3-M&t=19m54s
Ytterligare ett problem vid diagnostisering är att flickornas beteende kan vara olika i skolan respektive i hemmet. De klarar med ansträngning att hålla ihop sig i skolan och blir mycket trötta. När de kommer hem är förmågan att ta motgångar låg, vilket kan leda till utbrott. De ger sig ibland på andra familjemedlemmar fysiskt, ett beteende som annars är ganska ovanligt för flickor. http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Autismspektrumtillstand-AST/Flickor-med-Aspergers-syndrom/
När jag berättar för dottern att de inte tror på mig, att hon själv måste visa något i skolan eller berätta för någon annan än mig, svarar hon att hon inte kan, hon klarar det inte, det är bara mig hon kan berätta för. Orden försvinner, säger hon.
Det kan mycket väl vara sant det din dotter säger. Många människor med Aspergers syndrom har svårt för att sätta ord på sina känslor.
Personer med Aspergers syndrom saknar oftast förmågan att förmedla sitt eget känslomässiga tillstånd (alexitymi) och den naturliga förmågan att se undertexterna i socialt samspel, att avläsa kroppsspråk och instinktiva signaler.
Denna begränsning av förmågan att avläsa sina egna och andras känslor har benämningen alexitymi, en grekisk term som myntades 1972 av P.E. Sifneos och betyder ”frånvaro av ord för känslor.” Senare undersökningar har bekräftat att 85 % av personer med AS-diagnoser har någon form av alexitymi, ett resultat som ställer viktiga frågor för framtida forskning rörande hur man kan förklara den höga komorbiditeten. Enligt Tony Attwood kan alexitymi också förklara svårigheter som personer med AS har med att hantera ilska, där oförmågan att uttrycka känslor i ord gör personen benägen att använda fysiska handlingar för att uttrycka sin sinnesstämning och få utlopp för sin känslomässiga energi. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom#Avvikelser
Vad ska vi föräldrar göra för att hjälpa vår dotter?
Det kanske inte är den första lösningen man tar till men ett alternativ är att ni blir skolflyktingar: https://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/hemskola-battre-for-barnen
Vad ska vi föräldrar göra för att hjälpa vår dotter?
Jag vet inte var du bor men i storstäderna finns det skolor för barn som har Aspergers syndrom. Din dotter kanske skulle trivas bättre i en sådan skolmiljö. Skolan måste göra stora anpassningar för din dotter: http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Autismspektrumtillstand-AST/Att-undervisa-elever-med-Aspergers-syndrom/