Kategorier
Autism och bemötande

Sluta bagatellisera autistens behov av anpassningar

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

När jag var ung jobbade jag på olika ställen, bland annat som kassabiträde i matbutik samt som obehörig barnskötare på förskolor. En av förskolorna jag arbetade på var en sverigefinsk förskola där verksamhetsspråket var finska, men många av barnen hade däremot endast en finsk förälder och var därmed flerspråkiga. När en icke-finsk föräldrapart lämnade och hämtade barnen var jag den som fick sköta kommunikationen då jag var den enda pedagogen på förskolan som kunde både finska och svenska. Den andra pedagogen kunde endast finska. Det var självklart inget problem för mig!

Många ringde utanför arbetstid

Då vi var en liten, privat förskola var det viktigt för oss att få fler barn i verksamheten. På den tiden användes inte mejl lika flitigt som idag utan det var telefonsamtal som gällde. Då många föräldrar med barn i förskoleåldern var upptagna på kontorstid ringde de ofta till förskolans telefon på kvällar och helger för att anmäla sina barn till förskolan eller för att ställa frågor om vår verksamhet. Vidare ringde de föräldrar som redan hade barn på vår förskola om de hade frågor om våra planerade aktiviteter eller något liknande.

Kunde leva med det

”Det är väl du som tar med dig jobbtelefonen hem, Paula? Du är ju den enda pedagogen som kan både svenska och finska, och det är viktigt att alla föräldrar får svar på det språk de önskar så att de inte väljer att sätta sina barn på en annan förskola”, sade chefen. Och visst kunde jag ställa upp! Jag hade jobbtelefonen påslagen under all min vakna tid och tog med mig den till kompisträffar, köpcentra och till och med på resor. Vetskapen om att vem som helst kunde ringa när som helst innebar lite extrastress för mig och jag fick ju inte betalt för att vara tillgänglig på fritiden, men det var inget större problem för mig! Jag kunde absolut leva med det.

Fick hålla mig flera timmar

Som kassabiträde satt jag ofta i kassan tre timmar i sträck utan att kunna gå på toaletten. Eftersom jag ofta fick raster var tredje timme (ibland varannan timme om jag hade tur!) såg jag till att inte dricka alltför mycket vätska före mina arbetspass så att jag skulle klara av att hålla mig i tre timmar. Visst, det tog möjligtvis lite energi av mig att planera mitt vätskeintag på det sättet, men det var inte så jättefarligt. Det hände endast vid ett par tillfällen under mina år som kassabiträde att jag fick be om att få gå på toaletten på arbetstid, och då skämdes jag som en hund. Självklart lovade jag att tiden jag tillbringade på toaletten skulle dras bort från min nästa rast för jag fick ju betalt för att jobba, inte för att sitta på toaletten!

Möten har varit ett riktigt problem

De ovanstående sakerna var som sagt aldrig något större problem för mig i arbetslivet utan som högst smärre irritationsmoment som inte störde mitt liv nämnvärt. Däremot har jag på många arbetsplatser haft betydligt större problem som jag som autist mått mycket dåligt av, och det är obligatoriska möten!! Mötena har tagit väldigt mycket mental energi av mig och återhämtningen har tagit flera dagar. De har påverkat mitt humör och min livskvalitet negativt. Nu har jag ju turen att ha en förstående chef som har anpassat mitt jobb så att jag slipper sitta med på möten, men på alla arbetsplatser har jag inte haft samma tur.

Får ingen empati

När jag har berättat för andra människor hur dåligt jag mått av obligatoriska möten har jag nästan aldrig fått empati. Det är nästan ingen som har sagt: ”Men usch vilken ovärdig arbetssituation du har haft! Så ska man inte behöva ha det!” Istället har många sagt: ”Se det som en utmaning! Det är nyttigt att ibland utsätta sig för saker man har svårt för” eller: ”Ibland måste man göra saker man inte tycker om.” När jag har påtalat att jag verkligen mått dåligt av mötena har jag fått till svar: ”Så är livet ibland.”

Vill hellre slippa jobbmöten

Däremot har jag fått kraftiga reaktioner när jag har berättat om de klockade toabesöken, att jag fått planera hur mycket och vilka tider jag druckit vätska så att jag kunnat hålla mig i flera timmar eller att jag fått svara på jobbtelefon på min fritid. Då tycker många att jag borde ha kontaktat facket och krävt en förändring. Visst, på den tiden hade jag ingen aning om vad ett fackförbund var för något eller att det fanns något som hette arbetsmiljölag eller arbetstidslag, men även om jag hade vetat det är jag inte säker på att jag hade orkat tjafsa om min arbetssituation. För mig är det mycket viktigare att tjafsa om obligatoriska jobbmöten än att slippa planera mitt vätskeintag och att slippa svara på vissa jobbsamtal på min fritid.

Har all rätt att kräva en förändring

Idag uppmärksammar Aftonbladet arbetsförhållandena på Zara vars anställda vittnar om att de bland annat inte får gå på toaletten utanför rasttid och att om de gör så i alla fall så dras tiden bort från deras kommande rast. Jag förringar inte deras känslor även om jag själv inte har mått lika dåligt över dessa arbetsförhållanden. Dessutom är det uppenbart att Zara bryter mot lagen! De anställda har alltså all rätt att kontakta media och kräva en förändring.

Sluta bagatellisera våra känslor

Däremot önskar jag att tidningarna också skulle skriva om hur ovärdigt det är för oss autister att tvingas arbeta utan anpassningar. För en autist kan det vara lika ohållbart att behöva delta i jobbmöten som det är för Zaras anställda att behöva planera och klocka sina toalettbesök. Om du som neurotypiker (=en person utan autism) inte är villig att ”utmana dig själv” genom att planera ditt vätskeintag före dina arbetspass och hålla dig så att du inte behöver gå på toaletten oftare än var tredje timme ska du inte heller förringa mina känslor kring jobbmöten. Sluta bagatellisera autisternas upplevelser när en autist mår dåligt av sin arbetssituation!

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Man bör gå med i a-kassan så fort som möjligt när man har börjat jobba. Vilken a-kassa man bör gå…

  2. Att kontrollera hur ett myndigt barn använder sina pengar är en form av ekonomiskt våld. https://kronofogden.se/forebygg-ekonomiska-problem/stod-i-arbetet/se-det-ekonomiska-valdet Tänk också på att…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

8 svar på ”Sluta bagatellisera autistens behov av anpassningar”

Känner igen att viktiga behov bagatelliseras. Det skrämmer mig när jag förklarat behov av anpassningen jag har i fysiska samtal, senast i kontakt med sjukvården, och sedan hoppar vården över dom iallafall. Och tolkar det som att de inte behöver anpassa då det SER ut som om jag klarar möten iallafall utan att vården tillgodoser ”mina önskemål”. Ses då som någon som klagar i onödan:( verkar det som.
Överpresterar galet mycket för att klara ett möte med vården men det syns antagligen inte ett skvatt 🙁 🙁 Är ofta sedan helt utmattad i flera dagar, nån vecka…

Vad tråkigt att vården bagatelliserar dina behov av anpassningar på det där sättet! Jag har alltid tyckt att det är anmärkningsvärt att vi autister (och även personer med andra osynliga diagnoser) blir behandlade på det sättet, men däremot är det inte alls lika vanligt att äldre behandlas på samma sätt.

Tänk om bussresenärer skulle säga till en 90-årig Berit som stiger ombord på bussen: ”Nej Berit, vi kommer inte ge dig någon sittplats idag utan du får stå upp den här gången. Du påstår att du lider av yrsel och krämpor, men vi ser ju att du klarar av att stå upp i 10 minuter utan problem.”

Svara

De verkar gilla att ge en, vad de verkar tro, ”en nyttig vardagsutmaning”, genom att inte anpassa mötena:(

På 90.åriga Berit syns det väl antagligen på utsidan att hon KAN behöva sitta. Men på mig syns inget speciellt att jag skulle ha några behov av anpassningar. Är som ens ord inte gäller, eller bli ogiltiga, för vissa.

Det är väldigt tråkigt att ens ord inte gäller. Jag har träffat ett par äldre autister på mina föreläsningar (dock ovanligt för de flesta äldre har aldrig fått en diagnos). Och de har sagt att de fått förståelse och stöd när de blivit äldre och att åldrandet därför är det bästa som hänt dem! Nu ”syns” det ju att de kan behöva stöd.

En autistisk ung kvinna som hade hamnat i rullstol sade exakt samma sak: det bästa som hade hänt henne har varit rullstolen för innan rullstolen trodde alla att hon klarade hur mycket som helst. Och efter att hon hade hamnat i rullstol får hon istället höra typ: ”Klarar du av detta eller behöver du stöd?”

Svara

Jag har också kommit i kontakt med äldre för vilka pensioneringen blivit en befrielse. Detta eftersom omgivningen började se annorlunda på dom eftersom de nu är ålderspensionärer och inte sjukpensionärer längre (även om de har kvar sina konsekvenser av sjukdomar och funktionsnedsättningar).

Har också pratat med två olika autister som sitter i rullstol och det har varit jätteintressant:) hur de bemötts.

Verkligen! Jag förstår samtidigt att neurotypiska personer som sitter i rullstol blir frustrerade när andra människor frågar dem om de kan läsa och skriva. Har man inga kognitiva svårigheter är det säkert frustrerande att omgivningen ställer alldeles för låga krav på en!

Men jag som autist hade blivit glad om människor hade frågat mig om jag kan läsa och skriva. Nu har jag ju kunnat läsa och skriva sedan jag var tre år, men jag hade ändå blivit glad över frågan eftersom jag vill att människor ska förstå att jag har en funktionsnedsättning (även om min funktionsnedsättning inte yttrar sig i att jag inte skulle kunna läsa och skriva). Jag vill hellre att det ställs för låga krav än för höga om jag måste välja!

Mitt 20- åriga barnbarn arbetar heltid och de funkar, men skulle aldrig orka studera vid sidan om eller ta ett extrajobb. Då säger omgivningen, men du är ju ung, kom igen ! Hen sa när de säger så känner hen att att tro hen ljuger. De har också sagt hen är lat.
Vi avskyr bägge två klämkäcka människor, som säger kom igen, ta dig i kragen , sträck på dig.
Min dotter som är 50 år hamnade i bråk på fb i går, när hon sa att hon mådde dåligt av att ha förlorat sin morfar och farbror på kort tid, sen delade att hon hade haft självmordstankar som ung, då kom nån och sa man ska inte vara känslig och hon ska inte tro hon får sympati av någon. Kan tillägga hon är bipolär. Så många med inställningen sträck på dig, ta dig i kragen är så oempatiskt , sen på de sa vissa är lättkränkta.

Så tråkigt att din dotter blev bemött på det viset på Facebook! Personen som skrev så till henne hade troligtvis egna problem för det är inte normalt att skriva så till en person som är i sorg.

Vad gäller ditt barnbarn så är det helt normalt att vara trött efter ett heltidsjobb. Nästan ingen heltidsarbetande person brukar orka med ett extrajobb.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *