Sluta bagatellisera autistens behov av anpassningar

När jag var ung jobbade jag på olika ställen, bland annat som kassabiträde i matbutik samt som obehörig barnskötare på förskolor. En av förskolorna jag arbetade på var en sverigefinsk förskola där verksamhetsspråket var finska, men många av barnen hade däremot endast en finsk förälder och var därmed flerspråkiga. När en icke-finsk föräldrapart lämnade och hämtade barnen var jag den som fick sköta kommunikationen då jag var den enda pedagogen på förskolan som kunde både finska och svenska. Den andra pedagogen kunde endast finska. Det var självklart inget problem för mig!

Många ringde utanför arbetstid

Då vi var en liten, privat förskola var det viktigt för oss att få fler barn i verksamheten. På den tiden användes inte mejl lika flitigt som idag utan det var telefonsamtal som gällde. Då många föräldrar med barn i förskoleåldern var upptagna på kontorstid ringde de ofta till förskolans telefon på kvällar och helger för att anmäla sina barn till förskolan eller för att ställa frågor om vår verksamhet. Vidare ringde de föräldrar som redan hade barn på vår förskola om de hade frågor om våra planerade aktiviteter eller något liknande.

Kunde leva med det

”Det är väl du som tar med dig jobbtelefonen hem, Paula? Du är ju den enda pedagogen som kan både svenska och finska, och det är viktigt att alla föräldrar får svar på det språk de önskar så att de inte väljer att sätta sina barn på en annan förskola”, sade chefen. Och visst kunde jag ställa upp! Jag hade jobbtelefonen påslagen under all min vakna tid och tog med mig den till kompisträffar, köpcentra och till och med på resor. Vetskapen om att vem som helst kunde ringa när som helst innebar lite extrastress för mig och jag fick ju inte betalt för att vara tillgänglig på fritiden, men det var inget större problem för mig! Jag kunde absolut leva med det.

Fick hålla mig flera timmar

Som kassabiträde satt jag ofta i kassan tre timmar i sträck utan att kunna gå på toaletten. Eftersom jag ofta fick raster var tredje timme (ibland varannan timme om jag hade tur!) såg jag till att inte dricka alltför mycket vätska före mina arbetspass så att jag skulle klara av att hålla mig i tre timmar. Visst, det tog möjligtvis lite energi av mig att planera mitt vätskeintag på det sättet, men det var inte så jättefarligt. Det hände endast vid ett par tillfällen under mina år som kassabiträde att jag fick be om att få gå på toaletten på arbetstid, och då skämdes jag som en hund. Självklart lovade jag att tiden jag tillbringade på toaletten skulle dras bort från min nästa rast för jag fick ju betalt för att jobba, inte för att sitta på toaletten!

Möten har varit ett riktigt problem

De ovanstående sakerna var som sagt aldrig något större problem för mig i arbetslivet utan som högst smärre irritationsmoment som inte störde mitt liv nämnvärt. Däremot har jag på många arbetsplatser haft betydligt större problem som jag som autist mått mycket dåligt av, och det är obligatoriska möten!! Mötena har tagit väldigt mycket mental energi av mig och återhämtningen har tagit flera dagar. De har påverkat mitt humör och min livskvalitet negativt. Nu har jag ju turen att ha en förstående chef som har anpassat mitt jobb så att jag slipper sitta med på möten, men på alla arbetsplatser har jag inte haft samma tur.

Får ingen empati

När jag har berättat för andra människor hur dåligt jag mått av obligatoriska möten har jag nästan aldrig fått empati. Det är nästan ingen som har sagt: ”Men usch vilken ovärdig arbetssituation du har haft! Så ska man inte behöva ha det!” Istället har många sagt: ”Se det som en utmaning! Det är nyttigt att ibland utsätta sig för saker man har svårt för” eller: ”Ibland måste man göra saker man inte tycker om.” När jag har påtalat att jag verkligen mått dåligt av mötena har jag fått till svar: ”Så är livet ibland.”

Vill hellre slippa jobbmöten

Däremot har jag fått kraftiga reaktioner när jag har berättat om de klockade toabesöken, att jag fått planera hur mycket och vilka tider jag druckit vätska så att jag kunnat hålla mig i flera timmar eller att jag fått svara på jobbtelefon på min fritid. Då tycker många att jag borde ha kontaktat facket och krävt en förändring. Visst, på den tiden hade jag ingen aning om vad ett fackförbund var för något eller att det fanns något som hette arbetsmiljölag eller arbetstidslag, men även om jag hade vetat det är jag inte säker på att jag hade orkat tjafsa om min arbetssituation. För mig är det mycket viktigare att tjafsa om obligatoriska jobbmöten än att slippa planera mitt vätskeintag och att slippa svara på vissa jobbsamtal på min fritid.

Har all rätt att kräva en förändring

Idag uppmärksammar Aftonbladet arbetsförhållandena på Zara vars anställda vittnar om att de bland annat inte får gå på toaletten utanför rasttid och att om de gör så i alla fall så dras tiden bort från deras kommande rast. Jag förringar inte deras känslor även om jag själv inte har mått lika dåligt över dessa arbetsförhållanden. Dessutom är det uppenbart att Zara bryter mot lagen! De anställda har alltså all rätt att kontakta media och kräva en förändring.

Sluta bagatellisera våra känslor

Däremot önskar jag att tidningarna också skulle skriva om hur ovärdigt det är för oss autister att tvingas arbeta utan anpassningar. För en autist kan det vara lika ohållbart att behöva delta i jobbmöten som det är för Zaras anställda att behöva planera och klocka sina toalettbesök. Om du som neurotypiker (=en person utan autism) inte är villig att ”utmana dig själv” genom att planera ditt vätskeintag före dina arbetspass och hålla dig så att du inte behöver gå på toaletten oftare än var tredje timme ska du inte heller förringa mina känslor kring jobbmöten. Sluta bagatellisera autisternas upplevelser när en autist mår dåligt av sin arbetssituation!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.