Skulden för missförstånd ligger inte bara hos oss med autism

Visste du om att dynamiken i det sociala samspelet mellan en person med autism och en neurotypiker skiljer sig från densamma mellan två neurotypiker? Det visar en ny studie från Montreals universitet i Kanada. Studien leddes av Guillaume Dumas, professor vid enheten för psykiatri och missbruk. Dumas har tidigare genomfört en studie som har visat att när människor ägnar sig åt social interaktion så brukar deras hjärnvågor synkronisera med varandra. Med denna kunskap ville han ta reda på hur det förhåller sig med den saken om den ena personen i interaktionssituationen har autism.

Deltagarna observerade varandra

I denna nya studie genomförde Dunas och hans forskarteam ett experiment genom att dela in deltagarna i par bestående av en autistisk person och en neurotypisk person eller av två neurotypiska personer. Paren ombads sitta i separata rum och fick i uppgift att göra meningslösa handrörelser och gester. De fick observera kamratens handrörelser via en skärm och kunde välja om de skulle imitera dennes handrörelser eller initiera egna rörelser.

Deltagarnas hjärnaktiviteter mättes

Deltagarnas beteenden filmades under sessionerna. Forskarteamet mätte även hjärnaktiviteterna hos de autistiska och neurotypiska försökspersonerna med hjälp av så kallad EEG-hyperscanning, en teknik som används för att registrera hjärnvågor. Och resultatet visade att synkroniseringen mellan en neurotypisk person och en person med autism var svagare än synkroniseringen mellan två neurotypiska personer. Vidare visade studien att personer med autism var betydligt mer benägna att härma den andres rörelser istället för att agera som ”ledare” och initiera egna gester och handrörelser.

Ansvaret ligger hos alla

Dumas konstaterar att denna skillnad i turtagning tyder på att autism är ett relationellt tillstånd som påverkar individens sociala stil. Däremot bör det inte ses som en störning, betonar han. Han framhåller att svårigheterna i den sociala interaktionen är ömsesidiga och att ansvaret bör ligga hos alla inblandade, inte bara hos den som har autism! Han ifrågasätter det faktum att ingen anklagar en neurotypiker för att ha sociala svårigheter när hen misslyckas med att förstå en person med autism, men en autist får däremot nästan alltid skulden om hen inte förstår en neurotypiker.

Varför skulle det vara dåligt?

Jag älskar Dumas slutsats! Alltför ofta förekommer det att människor utgår från den medicinska modellen och lägger all skuld på autisten. Om autisten inte orkar småprata eller besvara en hälsning med ett svarsleende brukar det heta att autisten har svårt med socialt samspel, men en sådan autist kan mycket väl prata massor när hen har något viktigt att säga! Hen kanske fokuserar på djupa samtal istället för småprat och skvaller och kan vara en tillgång i arbetslivet eftersom hen är lösningsfokuserad. Varför skulle det vara dåligt?

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt över 249 kr för privatpersoner) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).

Problemet låg hos kollegorna

För att en autist som passar in i beskrivningen ovan ska bli anställd krävs det givetvis att kollegorna accepterar att autisten är på jobbet för att jobba, inte för att socialisera. Jag har själv tidigare haft problem på vissa arbetsplatser för att jag varit på jobbet för att just arbeta! Jag fick klagomål för att jag inte ”bidrog till det sociala på jobbet” när jag exempelvis tackade nej till Afterworks. Men allt handlar ju givetvis om de neurotypiska kollegornas inställning till annorlundaskap: om de skulle lära sig att tolerera annorlundaskap skulle de kunna socialisera med sina neurotypiska kollegor och låta autisten vara. I detta fall ligger problemet givetvis hos neurotypikerna!

Varför ska jag träna?

Detsamma gäller när jag tar med mig egen matlåda till olika sammanhang eftersom jag inte vill äta andras mat, liksom inte heller tillsammans med andra. Jag skulle aldrig få för mig att gå hem till någon som tar illa upp av att jag tar med mig egen matlåda istället för att bli bjuden på mat. Om den neurotypiska värden ser mitt beteende som oartigt trots att jag förklarat varför jag inte vill bli bjuden på middag betyder det att vi är för olika och därmed inte bör umgås. Vissa neurotypiker tycker att jag borde ”öva på att äta mat tillsammans med andra” eftersom alla ska äta samtidigt och samma mat, men varför ska jag träna? Det skulle lika gärna kunna vara neurotypikern som borde träna på att äta ensamma!

Ni har också svårigheter

Nej, skulden ligger inte bara hos oss autister! Ni neurotypiker har minst lika mycket samarbetssvårigheter med oss autister som vi autister har med er.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.