Många autister funderar på om de borde berätta om sin diagnos på en arbetsintervju eller om det vore bäst att låta bli. Och det är ingen enkel fråga att ta ställning till. Å ena sidan kan det kännas skönt att få vara öppen redan från början, men å andra sidan finns det fortfarande många fördomar om Aspergers syndrom och autism ute i samhället. Trots att diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av arbetssökanden med funktionsnedsättningar, upplever många arbetssökande att arbetsgivarna tappar intresse så fort de berättar om diagnosen.
Vissa av oss, bland annat jag själv, har såklart anledningar att berätta. För att arbeta som föreläsare ur ett inifrånperspektiv krävs det självklart att jag själv har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos. Just i mitt fall var det därför enbart positivt att lyfta fram diagnosen på anställningsintervjun. Sedan finns det ju andra företag så som Left is Right som endast anställer personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer, och hos sådana företag behöver man självklart inte heller tveka om man ska berätta eller inte. Även hos Samhall är nedsatt arbetsförmåga ett krav för att få en anställning.
Men om man söker en vanlig anställning, ska man berätta då? Jo, det är ingen enkel fråga. Det som är viktigt att känna till är att autism inte behöver innebära samma som nedsatt arbetsförmåga. Och har man ingen nedsatt arbetsförmåga och man tror sig klara tjänsten precis som vilken annan medarbetare som helst finns det såklart ingen anledning att berätta. Utan nedsatt arbetsförmåga har man ju ändå inget lönebidrag, och om man inte behöver specialanpassningar som kollegorna och chefen ska behöva ta hänsyn till är diagnosen helt irrelevant. I ett sånt läge väljer många att hålla tyst.
Däremot kan det ibland finnas anledningar att berätta. Om man behöver specialanpassningar i form av exempelvis ett arbetsbiträde, extratydliga uppgifter och regelbundna vilopauser och man inte klarar av alla moment som ingår i arbetet kan det finnas anledningar att berätta om diagnosen för att säkerställa att man får de specialanpassningar som behövs. Men då kan man vända diagnosen till något positivt och säga: ”På grund av min Aspergers syndrom kommer jag behöva vila emellanåt och jag klarar inga jobbmöten, men det är ingen fara för ni kommer få lönebidrag från Arbetsförmedlingen för att kompensera för dessa brister. Och sen innebär min autism även många styrkor.” Då lyfter man fram att autism kan innebära många styrkor i arbetslivet samt att man inte blir speciellt dyr för företaget. Det kan göra många arbetsgivare intresserade.
En annan anledning till att berätta kan vara att man vill förklara varför man är som man är även om man inte skulle behöva specialanpassningar och lönebidrag. Om man liksom jag undviker alla typer av sociala tillställningar så som afterwork, kan kollegorna börja undra och tro att man inte tycker om dem om man inte är intresserad av att umgås med dem och delta i sociala tillställningar. För mig känns det alltid tryggt när andra får en förklaring till mitt beteende så att de inte tror att jag hatar dem. Samtidigt har vi alla naturligtvis rätten att bli accepterade som vi är utan att behöva förklara oss, så man behöver absolut inte berätta om sin diagnos för sakens skull om man inte vill.
Summa summarum: när man funderar på om man ska berätta om sin diagnos på en anställningsintervju finns det inget rätt eller fel. Alla resonerar på olika sätt, men det är viktigt att känna till att man absolut inte har någon skyldighet att berätta! Det är helt och hållet upp till en själv.
2 svar på ”Ska man berätta om sin diagnos på en anställningsintervju?”
Det är väl en sak att själv få ta ett beslut att under intervjun få säga att man har en diagnos som gör att man kan behöva stöd i jobbet innan man blir varm i kläderna men att komma på en intervju och bli kränkt genom att arbetsgivaren vill veta vilken grad man har i sin diagnos är inte ok vilket min son har blivit drabbad utav i dagarna.
Jag beklagar verkligen att din son blev kränkt under en arbetsintervju! Det spelar ingen roll vilken grad din son har i sin diagnos eller att han har en diagnos överhuvudtaget. Det centrala är att han klarar av att sköta arbetsuppgifterna. Och behöver man visst stöd är det ju såklart också ok, det är just detta lönebidraget är till för! Jag håller tummarna för att din son hittar ett jobb hos en vettig arbetsgivare!