Psykologen tror inte att jag har autism, vad gör jag?

Lisa frågar

Jag genomgår en utredning för autism. Har gjort en förutredning av vårdteamet på affektiva och fått remiss av dem. Jag har en adhd-diagnos sedan tidigare så skulle därför göra kompletterande utredning.

Psykologen på npf-enheten gjorde ingen intervju, försökte inte ta reda på vilka symptom och svårigheter jag har. Hon sa efter en timmes samtal att jag troligtvis inte har autism men erbjöd istället utredning för EIPS. Jag har haft kontakt med psykiatrin i 10 år pga återkommande depressioner men ingen har någonsin misstänkt psykisk sjukdom (är ej bipolär eller har några andra diagnoser) eller personlighetsstörning, kom som en total chock att hon öht kunde säga något sådant. Och jag vet inte vad hon grundar det på. Det sa hon inte.

Hon ställde inte en enda fråga enligt IDA-formuläret eller liknande frågor, utan hon ville bara veta saker som skulle tyda på att jag inte har autism. Enda frågan om mitt jobb och arbetsliv var att hon läst att jag jobbat i vården. Jobbade extra inom äldreomsorgen som student för 15 år sedan och då kan man tydligen inte ha autism. Jag berättade på eget initiativ så mycket av mina symptom jag kom på men det är inte så lätt med en psykolog som inte är intresserad, inte ställer några följdfrågor och bagatelliserade och normaliserade allt man säger. Hon bara avfärdade allt jag berättade. Hon hade nämligen redan bestämt sig efter en kort stund att jag inte har autism, helt oaktat om jag skulle leva upp till alla andra kriterier. De svårigheter jag de facto har var irrelevant.

Hon gjorde bedömningen efter hennes observationer, hon tyckte inte att jag betedde mig som en autist helt enkelt, vilket hon sa. Dessutom hade jag empati och då har man inte autism. Jag vände mig till patientnämnden och chefen på enheten och framförde även mina synpunkter direkt till psykologen. Efter väldigt mycket ”bråk” fick jag träffa en kollega till första psykologen (en kollega hon själv valt ut). Jag kom dit i tron att vi äntligen skulle göra den där intervjun men istället var jag tvungen att förklara och försvara mig varför jag inte tyckte den första bedömningen gått rätt till. Psykolog nr 2 försvarade sin kollega och deras arbetssätt i 1 timme. Det var allt. Hon hade bara avsatt en timme. Kändes som enda syftet med att gå dit var att få en uppläxning.

Hon sa att de mycket väl, och i väldigt många fall dessutom, kunde avgöra att en patent som fått remiss för autismutredning inte har autism, endast genom att träffa patienten en timme och bara genom hur de uppfattar patienten (kliniska fynd). Så människor som stått åratal i kö för utredning kan bli hemskickad efter 1 timme med enda motiveringen att psykologen kan se på dem att de inte har autism. Hon sa att hon själv gjort det ”hundratals gånger”.

Hon förklarade väldigt tydligt att de inte har någon skyldighet att ställa några frågor om övriga kriterier eller beakta eller ta reda på några symptom. De kan nämligen se på vissa personen ganska direkt att de inte har autism, och jag är en sådan person. Hon var väldigt tydlig med att psykologerna som utreder autism helt själva får välja hur utredningen ska gå till och vad den ska innehålla, vilka ”verktyg” de använder och vilka frågor de ställer samt om patienten ska fylla i något självskattningsformulär eller inte. Det finns inga som helst regler runt det. Stämmer det?

Hon verkar redan ha bestämt sig för att hålla kollegan runt ryggen. Hon lovade ändå att vi skulle genomgå IDA-intervjun så att det skulle gå rätt till men vid ett annat tillfälle. Hon frågade om jag verkligen ville göra utredningen mtp att jag kanske inte får en diagnos, hon sa underförstått att hon inte tror det. Eftersom de lägger nästan 100% av bedömningen av deras kliniska fynd, enligt egen utsago och att hon redan bestämt sig, känns det meningslöst att gå vidare. Hon kändes verkligen inte objektiv. Jag är helt knäckt och vet inte vad jag ska göra.

Paula svarar

Om det är något jag är dålig på är det att tjafsa med vården. Jag har i princip alltid misslyckats med att hitta seriösa läkare som tar mig på allvar med undantaget för npf-teamet som gjorde min autismutredning. När jag inte blir tagen på allvar av vården gör jag alltid något av följande: 1) Ber en annan person, som oftast är ett personligt ombud/en god man eller en boendestödjare, föra min talan. 2) Byter mottagning, och gör det så många gånger som krävs (kan behöva göras flera gånger innan man hittar en någorlunda vettig läkare 3) Sparar pengar i några månader, bokar tid hos en privatläkare och betalar besöket ur egen ficka. Man kan såklart även kontakta patientnämnden eller chefen vilket du verkar ha gjort, dock verkar det i ditt fall tyvärr inte ha gett resultat.

Litar inte längre på alla kliniker

Jag vet inte vilket av dessa alternativ som skulle funka bäst för dig, men om du inte har någon som kan föra din talan och hjälpa dig att hitta en vettig psykolog på den mottagning du berättar om är det billigaste alternativet att försöka byta mottagning. När jag förrförra hösten deltog i habiliteringens kvalitetskonferens konstaterade Lena Nylander och andra autismforskare att inte alla kliniker som genomför npf-utredningar har adekvat kompetens vilket har lett till både underdiagnostisering (d v s en autismdiagnos missats) och överdiagnostisering (en person som har svårigheter som beror på annat än autism får en felaktig autismdiagnos). Klart är att tydliga riktlinjer skulle behövas! Efter att jag hörde detta litar jag inte längre på vilken klinik som helst och skulle akta mig för mottagningar som inte verkar ha en aning om vad de sysslar med. Dessa klinikers ”verktyg” verkar uppenbarligen inte fungera!

Verkar sakna kompetens

Det låter konstigt att psykologen skulle kunna bedöma snabbt att du inte kan ha autism eftersom du inte beter sig ”autistiskt”. Har hon kunskap om hur autism kan yttra sig hos kvinnor? Hos kvinnor brukar autism ta sig helt andra uttryck än hos män vilket ett seriöst utredningsteam självklart bör ha kunskap om. Jag vet flera autister som jobbat inom äldrevården och jag har själv jobbat inom barnomsorgen. Man kan ha empati när man har autism, och vuxna har ofta lärt sig att kamouflera vilket också framgår i diagnoskriterierna för autism. Därför syns det inte alltid utanpå om en person har autism eller inte. Utgår denna psykolog ens från diagnoskriterierna när hon bedömer dig? Det verkar inte så! Om jag vore du skulle jag aldrig låta mig utredas på denna mottagning för det låter som att de saknar kompetens. Risken är stor för att du skulle få fel diagnos om du lät dem göra utredningen!

Du kan läsa på om EIPS

Det jag håller med psykologen om är att det inte är säkert att du kommer att få en autismdiagnos. Långt ifrån alla som upplever sig annorlunda har autism, men däremot tycker jag att det är bra att utreda om du har det eller inte. Du kan läsa på om EIPS och fundera på om du känner igen dig. Det är inte fel att göra en EIPS-utredning om du har återkommande depressioner och uppvisar symptom för tillståndet, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att EIPS inte utesluter autism. Men i vilket fall som helst skulle jag som sagt byta mottagning om jag vore du!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.