Så inatt landade mitt plan äntligen i Kuwait efter en massa strul med förseningar. Jag hade fått veta från Kuwait Center for Autism att jag skulle bli upphämtad från flygplatsen, så jag hade antagit att någon av föreläsningsarrangörerna skulle vara på plats och möta mig. Men istället såg jag två män klädda i muslimska vita kappor stå där med en stor skylt med mitt hotells namn på. Jag gick fram till dem och presenterade mig: ”hi, my name is Paula Tilli”. Jag räckte fram handen till den ene mannen, men mannen tittade bara förfärat på mig och drog bort sin hand. Jag skämdes. Jag som har bott i Algeriet borde ha vetat att riktigt troende muslimska män aldrig skakar hand med kvinnor, hur kunde jag vara så här dum?
På en blandning mellan arabiska och bruten engelska bad männen mig sätta mig ner i väntrummet med några andra utlänningar. En tredje man dök upp och beordrade mig på arabiska att ge honom mitt pass. Varför det, undrade jag, för det såg inte ut som att han arbetade på flygplatsen. Men han stod på sig så jag hade inget annat val än att ge passet till honom. Han gick iväg med det och lämnade mig kvar i väntrummet. De andra männen fortsatte att diskutera vilt med varandra på arabiska. ”Nu är det kört”, tänkte jag. ”Han har tagit mitt pass nu, tänk om jag inte får tillbaka det?” Jag började nästan ångra att jag hade kommit till Kuwait. Här stod jag ensam i Mellanöstern mitt i natten och hade inte ens någonting att äta.
Efter en lång väntan kom mannen tillbaka med passet. Vilken lättnad! Han gav mig även ett papper som jag förstod var mitt visum och vi körde äntligen till hotellet. Vilket fint hotell, var min första tanke när vi hade kommit fram. Ett så här lyxigt hotell hade jag aldrig sett i hela mitt liv.
Idag spenderade jag nästan hela förmiddagen på stranden liggandes i strandstolarna. Badat har jag däremot inte gjort eftersom det är förbjudet att visa sig i bikini, men däremot har jag lärt känna en massa nya människor, framför allt amerikanen Stephen som jag genast blev vän med. Jag fick även äntligen träffa arrangörerna för World Autism Congress. Vilken tur att jag inte tog med mig mina korta kjolar och lädershorts, var min första tanke när jag såg dem. Kvinnorna bar nämligen alla en slöja eller en abaya, en muslimsk heltäckande svart kappa.
9 svar på ”Paula i Mellanöstern, del 1”
Jeg ble helt redd på dine vegne da de tok passet ditt! Jeg ble lettet da du fikk det tilbake. Lykke til med forelesning, Paula!
Tack så mycket! Jag försöker skriva lite mer imorgon och berätta lite mer om mina upplevelser 🙂
låter som om det har gått bra hitills iallafall ändå ^^ haha synd man inte får ha det men ja sånna är väl seden där en kvinna i bikini visar för mycket naken hud ..
Ja, så är seden här, och det måste vi alla hotellgäster respektera! Några andra gäster var chockade över att alkohol inte finns att köpa här, men det är ju olagligt i Kuwait. Så man får ta seden dit man kommer! 🙂
jo så sant så 🙂
Låg risk för Lundell-föreläsningar i Kuwait mao.
Haha, här är risken mycket, mycket låg 😀
Hej Paula, jag följer din blogg med stort intresse. Pga av eget intresse också när det gäller autism och asperger. Mycket igenkänning och det är ett stöd för mig och min familj att läsa om andras upplevelser. TACK.
Skräckkänsla idag när jag läser ditt inlägg om Kuwait. Hu….
Hej Irene! Vad roligt att du följer min blogg och att du känner igen dig! 🙂 Ja, jag var också riktigt rädd vid det ögonblicket när mannen tog mitt pass ifrån mig. För tänk om jag inte skulle få tillbaka det och jag inte skulle komma ut från landet? Man vet ju aldrig om man råkar ut för fel person! Men som tur var ville han bara hjälpa mig att fixa mitt visum, men just i det ögonblicket kände jag mig riktigt osäker..