Om pedagogiska läroteorier, del 3

De här dagarna håller jag på att redogöra och analysera olika lärteorier, och idag står pragmatismen på tur. Läs gärna även mina tidigare blogginlägg om behaviorism och kognitivism.

Pragmatism

Det finns många forskare, bland annat John Dewey, som har förespråkat pragmatism. Många anhängare av teorin har kritiserat Jean Piagets kognitivism och ansett att Piaget var okänslig för barnens perspektiv. De menar att barn brukar ge de svar som de vuxna vill ha och att man inte därför bör lägga in alltför mycket tolkningar in hur barnens kognitiva funktioner som exempelvis arbetsminne fungerar för vi kan inte veta det med säkerhet.

Vissa grupper ansågs missgynnas i skolan

Dewey var totalt emot en traditionell skola och ansåg att det var viktigt med social rättvisa och demokrati. Han menade att det var fel att den rika elitens barn gynnades av skolan och ansåg därför att elevernas erfarenheter skulle tas hänsyn till i planeringen av undervisningen. Invandrarbarn och andra missgynnade grupper skulle annars fara illa ut i skolan, menade han.

Erfarenhetsanknuten undervisning

Undervisningen skulle, enligt Dewey, hänga ihop med det barnen upplever i sin vardag. Man kunde ju till exempel inte undervisa matematik på ett bra sätt om barnen inte kunde koppla de nyförvärvade kunskaperna till sina egna vardagsliv. Här kommer jag att tänka på saker som jag lärde mig i geometrin så som att räkna trianglarnas vinkelsummor som jag aldrig har förstått vad just jag ska behöva kunskapen till.

Praktiska inslag viktiga

Enligt pragmatismen är det mycket viktigt med praktiska inslag i undervisningen. Eleven anses lära sig bäst när teori sammanvävs med praktik, och förespråkarna av teorin anser till och med att det är omöjligt att skilja på teori och praktik. Sanningen och värden anses inte vara absoluta utan eleverna förväntas komma fram till ”sanningen” på egen hand medan läraren håller sig i bakgrunden. Pragmatismen kan därmed sammanfattas med ”learning by doing”.

Mina erfarenheter av pragmatism

Jag hade vissa lärare i skolan som förespråkade att vi elever skulle vara aktiva och stå för inlärningsprocessen. Att arbeta med ”case” och diskutera dessa i grupp är ett populärt pragmatiskt inlärningssätt, vilket jag också har fått göra. Varje grupp kommer fram till sin egen sanning själv och redovisar allt för resten av klassen medan läraren håller sig i bakgrunden. Det finns inga tydliga rätt och fel.

Gillade inte pragmatisk undervisning

Jag ogillar verkligen att diskutera casen i grupp och att lära mig genom att se bilder och pyssla eftersom jag avskyr de flesta gruppaktiviteter. Det enda sättet för mig att lära mig språk är att sätta mig ner och nöta in glosor och grammatik! Tvingas jag pyssla med praktiska uppgifter i grupp, får jag bara ångest och jag blir totalt blockerad. Sådana inslag hämmade min inlärning i skolan.

Många personer med Aspergers syndrom och autism, även jag, mår dåligt av otydlighet. Själv vill jag att det ska finnas tydliga rätt och fel istället för att vi elever ska komma fram till sanningen själva. Om läraren håller sig alltför mycket i bakgrunden tycker jag att det blir för flummigt. Jag lär mig bäst om jag får nöta in fakta och visa upp mitt kunnande på ett slutprov!

Kan vara ok under rätt premisser

Däremot har jag inget emot att fundera på casen i mitt huvud så länge jag slipper diskutera det i grupp. Läraren får gärna också försöka knyta an matematiken till mitt vardagsliv så att det blir mer begripligt för mig. Om det praktiska inslaget skulle bestå av en reflekterande skrivuppgift där jag försöker knyta informationen till mitt vardagsliv skulle pragmatismen säkert fungera mycket bra i mitt fall! Det viktigaste för mig är att metoden är anpassad efter mitt funktionssätt, vilket den i princip aldrig har varit.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.