Många av oss med Aspergers syndrom och autism kan tycka att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier. Vem som helst skulle förmodligen tycka att det var jobbigt att ta emot vilt främmande människor i sitt hem, men ännu jobbigare är det för oss autister som behöver trygghet. Under mitt första år upplevde jag inte att det var lika jobbigt, men efter ett tag började jag tycka att det blev påfrestande att vikarier inte kände mig och därmed missförstod mig. Missförstånden behöver inte alls betyda att de var inkompetenta utan det kan lika mycket handla om att de inte vet vad jag behöver och hur jag fungerar. För att undvika vikarier har jag sedan några år tillbaka två olika boendestödjare. När den ena får förhinder så tar hoppar den andra in och tar den andras timmar.
Dock kommer båda mina boendestödjare ha längre semestrar i sommar och dessutom samtidigt. Generellt sett brukar jag tacka nej till vikarier när båda mina boendestödjare får förhinder en specifik vecka för jag tycker att det brukar vara energikrävande att ha en helt ny person hemma som jag aldrig har träffat förut. Därför föredrar jag att mina boendestödjare jobbar in timmarna efteråt om de skulle få förhinder någon enstaka gång. Den här sommaren tänkte jag däremot göra ett undantag och tacka ja till en vikarie i alla fall. Skulle jag tacka nej, skulle jag behöva vara utan boendestödjare alldeles för lång tid under sommaren och det går ju inte.
Eftersom jag har två ordinarie boendestödjare, har båda var sina uppgifter: den ena sköter städningen och den andra sköter allt annat som behöver göras: undanplockning, telefonsamtal, hanteringen av posten, att hålla ordning och alla diverse småsysslor som dyker upp. Den boendestödjare som är ansvarig för ordningen vill gärna arbeta in sin semester, och därför arbetar hon dubbla tider hos mig de här veckorna. Hon som sköter städningen kommer däremot inte arbeta in sin semester så vikarien kommer endast att ta hennes timmar. Det blir rätt så enkelt för mig för vikarien kommer ju endast sköta städningen, och därför gör det inte så mycket att vikarien inte känner mig. Hon har ju väldigt konkreta arbetsuppgifter.
Sommarens vikarie är dessutom min ena boendestödjares barndomskompis. Det underlättar för mig enormt för min boendestödjare är jättetrevlig, varför jag är helt övertygad om att hennes kompis också kommer att vara det. Jag är övertygad om att hon är lika respektfull och duktig som min ordinarie boendestödjare är och att vi kommer att komma överens. Min boendestödjare kommer troligen ta med sig vikarien hem till mig nästa vecka så att vikarien får lära känna mig lite. Jag är inte alls orolig för mötet utan är övertygad om att allt kommer att gå bra! Jag kommer knappast vara lika nervös inför att träffa henne som jag är när jag träffar mina biståndsbedömare.