Nej, vi autister är inte gnälliga av naturen

När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man ofta ha helt andra intressen och känna på ett annat sätt än andra människor. Man kan må dåligt av det andra människor tycker om, och tvärtom kan man tycka väldigt mycket om det som andra människor tycker är väldigt tråkigt. Vissa aspergare kan exempelvis vara fascinerade av matematik, statistik, forskning, grammatik, fysik eller kemi utan att tröttna, och andra kan ha specialintressen som andra människor ser som meningslösa. Inte sällan undrar andra människor hur det kommer sig att aspergaren aldrig tröttnar på sitt specialintresse.

Själv har jag, så länge jag kan minnas, fått höra från vissa människor att jag är extremt positiv och att det knappast krävs någonting för att jag ska vara nöjd, medan andra människor har istället uppfattat mig som överdrivet negativ som nästan aldrig är nöjd med någonting. Däremot har jag väldigt sällan uppfattats som lagom utan jag uppfattas ofta som just väldigt positiv eller negativ. Anledningen till att olika människor kan ha så olika uppfattningar om mig är att jag har mina specialintressen som jag älskar men däremot tycker jag att det som många andra människor tycker är roligt är extremt tråkigt för mig: film, musik, konst, arkitektur, matlagning, grupplekar, spel mm brukar jag tycka så illa om att det inte är någon överdrift att säga att jag hatar att lyssna på musik, se på film, laga mat tillsammans med andra, delta i grupplekar, se på slott och museer och så vidare. När jag utsätts för sådana här aktiviteter är jag extremt missnöjd, men slipper jag allt sånt här är jag väldigt nöjd och mår bra.

Nu kanske du undrar i vilka situationer och på vilka typer av ställen jag har varit negativ och mått dåligt. Jo, när jag har utsatts för andra människors krav. Det har hänt på olika ställen så som i skolan, gemensamma aktiviteter på olika kurser och arbetsplatser, olika typer av sociala tillställningar mm. Sådana gruppsituationer är ofta anpassade efter hur normen fungerar, inte hur jag fungerar, och därför existerar det väldigt sällan kurser eller gruppsituationer överhuvudtaget som passar mig. För att jag ska lära mig något nytt, lär jag mig allra bäst genom att sätta mig framför en bok, läsa och möjligen skriva en egen sammanfattning eller en reflektion om ämnet. Att lyssna på längre föreläsningar, diskutera med grannen, se på filmklipp mm i undervisningssituationer måste jag få skippa för att jag ska kunna ta mig innehållet av kursen och slippa må dåligt.

Jag kan inte ens räkna hur många gruppsituationer jag tvingats delta i under livets gång när jag plötsligt fått höra något av dessa fruktade ord: ”Nu ska vi göra en gemensam övning”, ”nu ska ni delas in i grupper och ni ska få arbeta med en uppgift tillsammans” eller ”nu ska ni få diskutera följande fråga med en granne”. Då börjar mitt hjärta banka och jag funderar på vad jag kommer att utsättas för den här gången. Att bli påtvingad in i en diskussion med en granne blir påtvingat och krystat för mig. Visst, jag kan göra det rent praktiskt men det tar så mycket energi av mig att jag blir trött och lyckas ta in innehållet under resten av dagen. Sådana här situationer gör att jag mår dåligt och andra uppfattar mig som negativ. Nuförtiden sväljer jag oftast mina känslor för jag vill inte alltid vara den jobbiga Paula som klagar, men inombords mår jag väldigt dåligt. Jag tvingas ju i sådana här situationer leva totalt efter andra människors villkor.

När är jag positiv då? Jo, när jag är hemma och får göra vad jag vill alternativt när jag läser en kurs på distans och får ta till mig innehållet på mitt sätt. Skillnaden mellan mig och andra människor är att de flesta människor tröttnar och mår dåligt om de är hemma alltför länge utan att träffa en enda människa, men jag skulle kunna vara hemma hela livet och sysselsätta mig själv helt själv. Jag förstår inte begreppen ”understimulerad” och ”rastlös” för jag har aldrig upplevt sådana känslor även om jag varit hemma under mycket långa perioder! Många andra människor tycker att det är helt otroligt att jag har en förmåga att sysselsätta mig själv hemma utan att någonsin bli uttråkad och börja klättra på väggarna. Även i skolan var jag alltid positiv när vi fick en massa uppsatser att skriva samtidigt som mina klasskamrater klagade och jämrade sig för de hatade skrivuppgifter.

Om du tycker att din autistiske närstående är gnällig och klagar över det minsta lilla ska du hålla i minnet att vi autister sällan är gnälliga av naturen. Det är oftast autistens miljö som inte är anpassad efter hur en autistisk person fungerar och autisten tvingas därför leva i ett olämpligt sammanhang. Skulle samhället vara mer tillgängligt och anpassat, skulle din närstående kunna vara hur positiv som helst!