När jag berättar på mina föreläsningar om vilka anpassningsåtgärder för barn med Aspergers syndrom och autism man kan testa i skolor, blir vissa förvånade över att det är så små saker som kan göra skillnad för oss. Som ett exempel brukar jag nämna mina egna erfarenheter från Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörslinje där jag själv läste i två år. När jag sökte till skolan, fick jag höra att skolan anordnade ett par obligatoriska aktivitetsdagar om året då man skulle ha gemensamma aktiviteter och kanske se på film eller spela spel tillsammans. Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna söka till utbildningen i och med att jag inte klarade av sådana gemensamma gruppaktiviteter. Men när personalen hade förklarat för mig att ”obligatoriskt” i detta fall betydde att man inte behövde delta i själva aktiviteterna utan det var också okej att endast närvara fysiskt och kanske till och med sitta i ett separat rum om man ville vara själv, kunde jag söka till skolan i alla fall! Och jag klarade utbildningen.
”Men aktivitetsdagarna utgör ungefär två dagar under läsåret, hur kan två dagar göra en så stor skillnad?”, får jag ibland höra. Då har jag alltid blivit förvånad över att inse att andra människor kan se detta som en liten, betydelselös detalj! Men precis på samma sätt som en person med skadat ben förmodligen skulle lidit i flera veckor efter gemensamma promenader och bowling, lider jag också i många veckor före och efter sådana här aktiviteter: före för att jag oroar mig i flera veckor, och efter för att aktiviteterna oftast har varit jobbiga och ångestframkallande och jag har blivit utmattad. Det är alltså långt ifrån en småsak eller en bagatell för mig om man måste delta i aktiviteterna, men för någon som inte lider av gruppaktiviteter däremot spelar det självklart ingen större roll om dessa är obligatoriska eller inte.
Det är olika vad varje specifikt barn med Aspergers syndrom och autism behöver för anpassningar. Vissa aspergare behöver tysta klassrum med mörka färger och exempelvis inga mönstrade gardiner, vissa behöver förutsägbarhet, vissa behöver lära sig och göra uppgifterna på ett annorlunda sätt, vissa behöver få sitta själva med läraren och skippa klasskamraterna och vissa behöver något helt annat. Som lärare och rektor måste man därför vara lyhörd och kolla av med barnet och föräldrarna vad varje specifikt barn behöver för att klara av att vistas i skolan.
Sådana här anpassningsåtgärder kan alltid te sig som betydelselösa bagateller för omgivningen. Däremot är det viktigt att komma ihåg att just dessa detaljer kan vara en avgörande faktor för oss med asperger för att överhuvudtaget kunna delta i undervisningen i skolan. Själv sitter jag ju inte i rullstol och brukar därför inte uppmärksamma om det finns trappsteg eller hissar i offentliga lokaler, men för någon som sitter i rullstol är sådana här faktorer väsentliga. Och samma sak gäller för barn med Aspergers syndrom och autism! Som lärare behöver man kanske inte ens alltid förstå exakt varför barnet behöver just det hen behöver, det viktiga är att man respekterar barnets speciella behov! Att man inte tänker: ”Äsch, ett lite tystare klassrum? Så viktigt kan det väl inte vara,”