Enligt ett nytt lagförslag ska det bli tillåtet att tvångsvårda barn på grund av beteenden som beror på en funktionsnedsättning. Skribenterna till en artikel i Aftonbladet skriver om den 13-åriga Matilda som har Aspergers syndrom och adhd. Matildas skola har inte erbjudit henne möjligheten att gå i skolan efter hennes förutsättningar, vilket har lett till en hög skolfrånvaro och självskadande beteenden. Socialtjänsten har beslutat om tvångsvård eftersom de har ansett att Matildas problem beror på brister i föräldrarnas omsorg.
Trots att jag är medveten om att det råder stor kunskapsbrist om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i samhället blev jag chockad av artikeln. Detta lagförslag är lika absurt som att föreslå att döva barn ska omhändertas eftersom föräldrarna inte lyckats lära barnet att höra vad andra människor säger.
Även om jag alltid har vetat om att okunskapen om neuropsykiatriska diagnoser är stor i samhället, har jag inte riktigt velat tro att situationen verkligen är så här allvarlig. Asperger-diagnoser har ju trots allt ställts i ungefär 20 år i Sverige, vilket borde vara tillräckligt lång tid för alla att skaffa mer kunskap. Om inte annat, borde man under dessa 20 år åtminstone ha hunnit lära sig att:
1. Aspergers syndrom och adhd är medfödda diagnoser, vilket betyder att våra specialbehov inte har något med uppfostran att göra
2. Barn och ungdomar med Aspergers syndrom och adhd behöver, precis som vilka barn som helst, att få gå i skolan efter sina egna förutsättningar
3. Medfödda diagnoser kan inte botas genom vård eller disciplinära åtgärder, men däremot kan vi leva ett bra liv om vi får leva i en anpassad miljö
4. Barn med Aspergers syndrom kan reagera starkt på förändringar, och därför kan ofrivillig tvångsvård och separation från föräldrarna skapa förödande konsekvenser i form av allvarliga ångesttillstånd
5. Problemskapande beteenden hos barn beror på att det är någonting fel på miljön, inte på barnet
Vi är många vuxna med neuropsykiatriska diagnoser som har hemska minnen av vår skoltid. Själv led jag av allvarlig ångest och var rädd för skolan, men när jag sa att jag inte ville gå dit fick jag höra att jag skulle bli omhändertagen av socialen om jag vägrade. Av rädsla för att bli tvångsomhändertagen av mina älskade föräldrar som var min enda trygghet vågade jag inte protestera och ha utbrott. Även om jag var otroligt trött i både kroppen och själen, fortsatte jag att gå i skolan och försökte bete mig som andra barn gjorde. Jag var helt enkelt skrämd till tystnad. Det enda som tröstade mig var vetskapen om att jag alltid skulle kunna avsluta allt och begå självmord om min ork skulle ta slut. Hellre död än tvångsomhändertagen, så kände jag.
Jag behöver knappast berätta vilka konsekvenser detta fick och hur mina erfarenheter påverkade mig. Trots att jag mår bra idag, drömmer jag fortfarande mardrömmar om skolan ibland, och troligen kommer jag drömma dessa mardrömmar för resten av mitt liv. För det jag fick uppleva i skolan var minst sagt jobbigt.
Idag borde inget barn behöva gå igenom det som både jag och många andra vuxna har gått igenom eftersom kunskap finns att hämta. Eftersom många barn diagnostiseras redan i skolåldern idag, borde det varken vara svårt eller tidskrävande att åtminstone inhämta lite grundläggande kunskap. Men ändå saknas kunskapen och förståelsen. Och till råga på allt vill man alltså nu ta bort från dessa barn det enda de har – nämligen deras föräldrar.
För att förhindra att ännu fler barn ska behöva gå igenom det som jag och många andra människor tvingades gå igenom, måste detta absurda lagförslag stoppas omedelbart!
20 svar på ”Nej, problemskapande beteenden försvinner inte av tvångsvård”
Är inte förvånad över lagförslaget tyvärr. I fall det skulle bli verklighet är det ett av dem värsta övergreppen med stöd i lagen som dessa familjer skulle utsättas för.
Att LVU:a funktionsnedsatta barn har pågått en lång tid men tidigare hade man inte kunskap om diagnoser eller hur barns beteenden påverkas av olika npf.
Det är ett medvetet val att utse fldr som syndabockar när olika samhälls funktioner sviktar och barnen mår dåligt.
Tror att alla vi som vet vad det handlar om är rätt så förskräckta över förslaget och om konsekvenserna om lagförslaget går igenom.
Värsta mardröm….
Usch, vad hemskt! Jag var faktiskt chockad när jag läste artikeln. Trots att jag är mycket väl medveten om kunskapsbristerna hade jag hoppats på att det inte skulle gå så långt att socialen skulle kunna omhänderta barn med lagens stöd. Att barnen inte får en anpassad skolgång är redan så allvarligt att det kan förstöra resten av deras liv, men att ta funktionsnedsatta barn ifrån deras föräldrar med stöd av lagen?!! 🙁
När jag läste det här kändes det som om jag hade skrivit det exakt så känner ja . Mvh du är super bra och tydlig när du skriver
Allt jag läser är vad jag har gått igenom både de du skriver och andra
Men när jag sa att jag inte ville gå till skolan då fick jag höra att jag skulle bli omhändertagen av socialen om jag vägrade. Av rädsla för att bli tvångsomhändertagen av mina älskade föräldrar som var min enda trygghet vågade jag inte protestera och ha utbrott. Även om jag var otroligt trött i både kroppen och själen, fortsatte jag att gå i skolan och försökte bete mig som andra barn gjorde. Jag var helt enkelt skrämd till tystnad. Det enda som tröstade mig var vetskapen om att jag alltid skulle kunna avsluta allt och begå självmord om min ork skulle ta slut. Hellre död än tvångsomhändertagen, så kände jag.
Hej Karolina!
Vad tråkigt att du också har dåliga erfarenheter av skolan 🙁 Vi verkar vara många somgått igenom samma sak. Hoppas bara detta nya lagförslag inte blir verklighet.
Du skriver väldigt bra, Paula. 🙂 Men det vet du att jag tycker. Kram L
Till Karolina som också skrev här: Det du skrev var det starkaste jag läst på ett tag. Jag kippade efter andan och det var både modigt av dig, liksom viktigt, att du delade med dig av hur det kändes för dig. Mardröms-situation ju, som du beskriver, som gick rakt in i hjärtat. Jag hoppas också att du har ett mycket bättre läge nuförtiden. Allt gott/Lotta
Tack Lotta, vad roligt att du tycker att jag skriver bra 🙂
Asså va? I detta moderna samhälle så trodde jag aldrig skulle få höra nåt värre. Snacka om att få en att känna sig sämre ännumera. Allvarligt talat Ibland undrar jag vart samhället håller på att komma till. Det är som om man ska backa tillbaka i tiden där man ansågs som onormal om man hade nån slags diagnos och läggas in på mentalsjukhus.
Ja eller hur? 🙁 Förut har jag tänkt att det allra största problemet i Sverige har varit att skolor och kommuner inte följer lagar, och inte att personer med funktionsnedsättningar inte skulle ha rätt till hjälp enligt lagen. Men nu kommer man alltså helt lagligt kunna separera barn från deras föräldrar, och inte vilka barn som helst utan barn som redan mår mycket dåligt från början och behöver därmed föräldrarnas stöd mer än någonsin. Precis som du skriver är det att backa tillbaka i tiden.
Inte menat att låta så överdrivet men det får ju inte ungdomar som mår dåligt att känna säg bättre 🙁
Ja precis 🙁
Så bra skrivet, som vanligt!
Din blogg underlättar verkligen för många.
Har också mardrömmar från skoltiden. Fick AS diagnosen vid 23 års ålder.
Då var vi ungefär lika gamla när vi fick våra diagnoser för jag var 24. Tråkigt att du också har mardrömmar från skolan 🙁 Men idag skulle kunskap kunna skaffas hur lätt som helst, så dagens elever med neuropsykiatriska diagnoser borde inte längre ha det som vi hade det, tycker man.
Hoppas verkligen lagförslaget stoppas. Jag skolkade en del under min skolgång för skolan var helvetet på jorden för mig. Har också mardrömmar från skolan. Jag skulle inte överlevt om jag tagits ifrån min mamma för hon var min enda trygghet efter att jag miste min pappa. Min diagnos fick jag inte förrän i år vid 31 års ålder.
Ja precis, det här är bland det mest absurda jag har hört 🙁 De som gjort lagförslaget kan knappast haft kunskap om neuropsykatriska diagnoser.
Jag beklagar att du miste din pappa! Jag förstår verkligen att din mamma var din stora trygghet. Själv skulle jag inte heller ha överlevt om jag hade blivit tvångsomderhändertagen, och det var därför jag kämpade så mycket. Om jag hade haft en möjlighet att vägra skolan hade jag gjort det, men jag var livrädd för att hamna hos en fosterfamilj.
Jeg ble helt forundret da jeg leste dette! Takk for at du skriver Paula
Tack, vad kul att du gillar inlägget! 🙂
ännu ett bra starkt gripande inlägg Paula ^^ håller med det är konstigt 20 år och så står man och kliar sig i huvudet som om ingenting hänt .. stycket emot slutet ” där ”idag borde .. framåt finns att hämta” jag har fått höra jo men visst har vi kommit en bit i samhället det konstiga är att det känns verkligen inte så kunskap saknas brist på förståelse acceptans respekt hänsyn omtanke som du skriver hur du upplevde skolan *Houmenta*
Ja, det är verkligen konstigt att vi fortfarande står på samma ruta efter 20 år 🙁 Någonstans tycker man att vi borde kommit längre!
Hej!
Har ett Älskat barnbarn, flicka som snart fyller 18 år! Hon har alltid varit glad fnissig och framåt, men i januari i år började hon bli deprimerad. Hon har fått bästa utredning och har bästa föräldrar, omgivning. Hon mår lite bättre nu, men det går upp och ned dag från dag.
Jag som är Farmor har blivit mycket hjälpt av att läst det Du skrivit Paula!! Tack! Jag skulle ge mitt liv för att mitt barnbarn ska må bra och känna trygghet i oss närstående!!
Vilket parti är det som kommit med ett så dåraktigt förslag 2015??? Det måste tas upp och stoppas!
Tack än en gång för att Du finns!
Hälsningar från Farmodern.
Hej Ann-Marie!
Vad glad jag blir över att du bryr dig så mycket om ditt barnbarn. Jag håller verkligen med dig om att lagförslaget måste stoppas! Om detta skulle bli verklighet, skulle det kunna förstöra livet för många.
Vad tråkigt att höra att ditt barnbarn har blivit deprimerad. Tyvärr har jag hört många berätta samma historia som du, dvs att många med neuropsykatriska diagnoser börjar bli deprimerade just i tonåren när kraven ökar. Det verkar vara rätt vanligt. Jag hoppas att hon mår bättre snart!