När jag var nydiagnosticerad med Aspergers syndrom, trodde jag av någon anledning att det skulle vara min plikt att försvara min diagnos. Det var många som försökte komma på med alternativa förklaringar till mina svårigheter. ”Men din mamma var ju hemmafru, därför är det inte konstigt att du aldrig lärde dig att samarbeta i grupp”, och ”men du var ju ensambarn fram tills du var 8 år, därför hann du aldrig vänja dig vid andra barn” var många alternativa tolkningar som folk gärna ville förklara mina svårigheter med. För jag kunde ju omöjligen ha autism. Och jag fick förklara.
Utöver det fick jag även många frågor, även privata sådana. ”Hur har ditt kärleksliv varit?”, ”vad gör du exakt när du är hemma, kan du beskriva en hel vecka för mig timme för timme?” och ”kan inte du beskriva hela ditt liv för mig från barndom fram tills vuxenåldern?”, är den typen av frågor jag brukade få. Och jag inbillade mig att det var min plikt att svara på exakt alla privata frågor för att sprida kunskap om asperger och autism. Men det kändes konstigt och utelämnande för mig att beskriva mig själv i detalj för människor jag inte ens kände så väl.
Men efter ett tag förstod jag att det inte var min plikt att redovisa mitt liv och mina svårigheter för andra människor. Visst, jag hade fått berätta detaljerat om min uppväxt för utredningsteamet i samband med den neuropsykiatriska utredningen och jag måste beskriva mina svårigheter för biståndsbedömarna när jag ansöker om boendestöd. Även läkare som skriver läkarutlåtanden behöver veta hur diagnoskriterierna för Aspergers syndrom yttrar sig hos mig. Men utöver det behöver inte folk veta mer än nödvändigt. Boendestödjarna behöver visserligen veta vad det är som inte fungerar för mig i hemmet, men de behöver inte veta om mina sociala relationer, min uppväxt eller min ekonomiska situation.
Inte heller är det min skyldighet att argumentera för andra människor varför min läkare bedömde att jag har Aspergers syndrom. Visst, andra människor är kanske nyfikna på att veta hur man kan veta att mina svårigheter beror på just autism och inte på sociala faktorer, bristande träning eller dålig uppfostran. Men jag orkar inte alltid försvara mig. Jag märkte förut att det gjorde mig utmattad att motivera och förklara när människor kom med motargumentet att mina svårigheter brukade vara vanliga bland folk som utsatts för traumatiska upplevelser. Nuförtiden brukar jag numera säga vänligt men bestämt att om min samtalspartner är intresserad så är han eller hon välkommen att läsa mina böcker, följa min blogg eller att läsa litteratur om Aspergers syndrom skrivna av forskare.
Så nej, du är inte skyldig att berätta privata saker om dig själv eller redogöra för nyfikna människor på vilka grunder utredningsteamet bedömde att du eller ditt barn har autism. Inte heller behöver du motivera varför du inte vill berätta. Visst, det kan kännas kränkande om andra människor tycker att du är lat eller att du inte har uppfostrat ditt barn ordentligt. Men de som verkligen bryr sig om dig och menar väl kommer aldrig att ifrågasätta dig!
2 svar på ”Nej, man behöver inte försvara sin diagnos”
Vad bra skrivet Paula 🙂 känns verkligen som man liksom fått försvara sig vid ett flertal tillfällen, ibland har jag kännt hela aspie världens heder på mina axlar lol o när jag ej kunnat försvara blivit så utmattad 😉 tror man lätt kan tänka i svart vitt men hoppas på mer grått nu när man bli äldre. Att man inte behöver förklara om det inte tjänar nåt till.
Tack Sofia ♥ Ja det är verkligen så! Det är lätt att bli utmattad när man tvingas förklara sig ständigt och jämt 🙁 Jag önskar verkligen att jag hade förstått tidigare att det inte är ens skyldighet att förklara sig och försvara sin diagnos. Man får berätta och förklara exakt det man vill eller låta bli att berätta det man inte vill berätta om.