”Du är inte bra på att hålla kontakten, Paula”, och ”du måste bli bättre på att höra av dig” var något som jag ofta fick höra förut. Redan när jag var liten fick jag lära mig att det var viktigt att hålla regelbunden kontakt. Däremot förstod jag aldrig varför det var viktigt men jag hade tvingats att acceptera att det var livsviktigt. Att vara dålig på att höra av sig var lika dåligt som att sno i butiker och mobba andra människor, trodde jag på allvar. Och därför ansträngde jag mig hårt för att hålla kontakten regelbundet för jag ville ju inte vara elak mot någon. Men det tog energi.
Nu som vuxen vet jag bättre och förstår också vad som hände i min ungdom: omgivningen vägrade acceptera att jag är introvert. Som yngre kunde jag inte tillräckligt mycket om världen för att kunna ifrågasätta detta. På den tiden trodde jag på allvar att jag var elak om jag inte orkade hålla regelbunden kontakt, och därför försummade mina egna behov och hörde av mig till andra människor i och med att de ville att jag skulle göra det. Det ironiska är att ingen förmodligen ens vill att man hör av sig om man själv inte vill det, men det visste inte jag på den tiden för ingen hade förklarat det för mig.
Att tvinga sig själv att förändras och höra av sig till andra människor för deras skull var ett tungt lass att bära och det förstörde mycket för mig. Jag hade ju blivit uppfostrat att tänka att jag ska umgås med och höra av mig till andra människor för deras skull, inte för min egen och att det inte var viktigt vad jag själv ville. Det fick förödande konsekvenser för mig senare i livet för jag började helt leva för andras skull, vilket var farligt. Men ingen hade sagt till mig: ”Vet du Paula, du är introvert. Men det är helt okej och du duger som du är”. Det var inte förrän jag var i 25-årsåldern och jag lärde mig det av min psykolog. Och då slog mig tanken: ”Tänk om någon hade sagt det till mig tidigare”. För jag hade lidit under så många år av mitt liv helt i onödan.
Nu som vuxen har jag blivit ännu sämre på att höra av mig, men jag är själv nöjd med det. Det finns ju ingen anledning till att man ska behöva höra av sig till sina vänner varje dag, vecka och månad utan det går lika bra höra av sig en eller två gånger per år, och i vissa fall ännu mer sällan! Sedan finns det naturligtvis de som har åsikten att vänner ska höras varje vecka och det finns även de som har raderat mig på Facebook när jag förklarat att jag är introvert och inte orkar höras speciellt ofta. Men precis som min psykolog sa är människor olika och har olika förväntningar, vilket inte behöver vara fel. Det är varken fel på mig eller de som raderat mig, utan alla människor är helt enkelt inte menade för att ha kontakt med varandra.
Vi som har Aspergers syndrom och autism vill inte bli förändrade utan vi vill bli accepterade som vi är. Därför ska du acceptera oss även när vi är introverta och absolut undvika att uttrycka att vi borde bli bättre på att hålla kontakten och höra av oss. Om du ska stötta din autistiske närstående i att bli bättre på att höra av sig, ska du först kontrollera flera gånger att det verkligen är autistens egen vilja och att din närstående inte vill förändras bara för att du och andra människor uttryckt en önskan att han eller hon borde göra det!
2 svar på ”Nej, man behöver inte bli bättre på att hålla kontakten”
Jag har svårt att förstå personer som säger att man måste bli bättre på att höra av sig, och ja, jag har själv också fått höra det. De vill väl ändå inte att det ska vara påtvingat – att man hör av sig bara för att man måste? För mig är det svårt att bara prata, så kallat småprat, därför tycker jag det är jobbigt att höra av mig till någon om jag inte har något intressant att prata om – jag vill gärna planera innan vad jag ska säga, och det är oftast mycket lättare om det är ett intressant ämne.
Exakt! Jag trodde på allvar förut att det var meningen att det sociala skulle vara påtvingat. Eftersom det ansågs vara så viktigt att jag skulle höra av mig, förstod jag inte att det var något fel när det inte var ömsesidigt.