Något jag ibland fått höra från yrkesverksamma är: ”Många människor med Aspergers syndrom och autism är svåra att förstå sig på och tolka av, men du är inte alls så, Paula.” När jag undrat vad de menat, har jag fått till svar något i stil med: ”Jo, ni som har Aspergers syndrom har ofta ett annorlunda eller ett monotont kroppsspråk, men det går alltid att läsa av dina känslor genom ansiktsuttryck och miner. Därför är det så otroligt lätt att förstå dina känslor.”
Men problemet är att dessa människor oftast bara har trott att de har förstått mig. När de ser mig le och skratta, utgår de ifrån att jag är pigg och glad även om jag skulle må otroligt dåligt och ha stark ångest. När jag säger att något är jobbigt, tror de ofta att jag menar att jobbighetsgraden kanske är 1:a eller 2:a på en 10-gradig skala medan jag kanske mår så dåligt att jag är nära 10:an och håller på att kollapsa. Men ibland har jag inte kunnat uttrycka mig rätt för att förklara hur mycket ångest jag har inför något, och ibland har jag bara bitit ihop.
När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, gav en av lärarna oss en uppgift på lektionen. Denna uppgift gav mig ångest så jag sa till läraren att jag tyckte att uppgiften var jobbig men eftersom läraren bara skrattade bet jag ihop och gjorde uppgiften. När jag inte dök upp i skolan dagen efter och lärarna undrade varför, berättade jag att jag kommit fram till att jag inte skulle klara av utbildningen. Uppgiften hade nämligen gett mig så mycket ångest att jag var rädd för att det skulle komma liknande uppgifter under terminen och därför märkte jag att utbildningen inte var något för mig. Det enda jag skulle klara av var att föreläsa om Aspergers syndrom, inte att göra sådana här uppgifter.
Läraren bad mig komma till skolan och förklarade för mig att hon inte alls hade förstått dagen innan vad jag hade menat. Tydligen hade jag skrattat och sett glad ut när jag hade sagt att uppgiften var jobbig, och eftersom uppgiften var lite annorlunda än de uppgifter vi annars brukade få så trodde hon att jag bara hade skojat lite och inte menat det på blodigt allvar. Jag i min tur hade trott att läraren hade förstått att uppgiften skulle ge mig så mycket ångest att jag skulle kunna förlora min nattsömn pga det eftersom jag hade sagt till henne att uppgiften var jobbig. Ordet ”jobbig” betyder för mig att något är riktigt, riktigt jobbigt och ångestfyllt. Om jag sedan skrattar eller ser allvarlig ut när jag säger att något är jobbigt har det ingen betydelse. Jag tycker nämligen att det är riktigt jobbigt att komma ihåg att ha rätt ansiktsmin vid rätt tillfälle eftersom det inte kommer automatiskt för mig. Ofta ser jag glad ut även om jag är ångest eller är ledsen.
Det är viktigt att du som möter personer med Aspergers syndrom och autism i ditt yrke kommer ihåg att de personer som du upplever är lätta att förstå sig på inte alls behöver vara det. Det viktiga är inte om du upplever att du har förstått personen rätt eller om du tror att personens kroppsspråk stämmer överens med resten av budskapet utan det enda viktiga är om personen faktiskt känner sig förstådd. Du kanske tror att du har tolkat av personen rätt men du kanske har missförstått hen helt och hållet!
13 svar på ”Nej, du har förmodligen inte läst av mig rätt!”
Skönt att läsa det du skriver. Är tungt att leva just nu.
Vad bra om mitt inlägg hjälpte dig! Hoppas allt känns bättre snart. Kram
Att visa en känsla men känna en annan behöver inte ha en grundläggande orsak, men jag tycker ändå det är märkligt.
T.ex. när man ler fast man är ledsen, är inte det logiska att tro att man skäms för att man inte är glad i just den situationen och lägger på en mask?
Eller som i ditt exempel, att du kände dig generad för att du tyckte att uppgiften var svår/jobbig och därför såg glad ut? En omedveten vilja att vara till lags?
Om det nu skulle vara så är det ju något du kan jobba med. Att stå upp för sina känslor i vått och torrt.
Men om det inte finns en egentlig orsak bakom en missledande ansiktsmin, eller att orsaken bakom är för komplex för att kunna analyseras, då kan man ju inte ändra på det.
I sådana här situationer lägger jag faktiskt inte en mask utan en glad min är min grundläggande min. Däremot finns det andra situationer i livet där jag lägger en mask och medvetet låter bli att visa hur jag mår men inte i situationer som jag syftade på i inlägget. I det här fallet tyckte jag att jag var tydlig och jag skämdes inte ett dugg eftersom det här var en aspergerklass och där var det okej att ha svårigheter. Jag kände mig trygg men lyckades inte förmedla för läraren hur jag kände mig. Det kanske är märkligt i mångas ögon, men så kan man ha det när man har Aspergers syndrom. Vissa aspergare har såklart inget avvikande kroppsspråk utan uppfyller diagnoskriterierna på ett annat sätt, men sen finns det ju många som har stel ansiktsmimik eller vissa kanske alltid ser arga ut och andra glada. Det här är till och med ett diagnoskriterium för att få diagnosen Aspergers syndrom men alla behöver inte uppfylla just detta kriterium, man kan uppfylla andra kriterier istället. Det viktigaste är att man uppfyller tillräckligt många kriterier för att få diagnosen, och det här är ett kriterium som just jag uppfyller 😉
Nej det här är ingenting jag kan eller orkar jobba med. Jag har försökt göra det någon gång tidigare men det tar väldigt mycket energi att lägga en ledsen min i ansiktet när det inte känns naturligt för mig. Därför vill jag istället informera alla som har med mig att göra att jag har på grund av min Aspergers syndrom ett avvikande kroppsspråk och att det därför är viktigt att lyssna på det jag säger istället för att lägga fokus på mitt kroppsspråk.
Hej
Klockren kommentar ” i just den situationen skämdes jag inte”.
Jag har upplevt samma sak som du.
Jag är uppfostrad med att om något är ”fel” så var saklig, och inte känslosam, så når du bäst resultat. Och visst är det så. Om maten är dålig på restaurangen el dyl. Tack föräldrarna.
Däremot har jag insett att när något är jobbigt, så ska man ta på sig sura eller ledsna, minen.
Jag hamnar likväl i situationer som dig ibland. Men jag jobbar trots att det är kämpigt sen jag förstått lite mer hur Nt fungerar.
Sen tror jag att vissa av oss har (mitt nya favvord) dubbeldolt handikapp. Min mimik funkar väldigt bra. Alltså kan jag utrycka känslor i andras ögon. Men när jag blir allt för uppstressad får jag en stoneface. Tydligen svårt att förstå för andra.
Jag blir mer och mer övertygad att för vissa av oss aspisar är inte problemet att vi inte kan läsa av andra mäniskor utan att andra inte kan läsa av oss. Ingen skuld på andra, för det är säkert svårt. Däremot önskar jag att folk kunde LYSSNA på vad vi säger KLART och TYDLIGT.
Jan
Vad skönt att jag inte är ensam! 🙂 Själv har jag också blivit uppfostrad till att inte vara till besvär, vilket kan göra att jag ibland medvetet låter bli att säga vad jag känner. Men när jag väl valt att säga hur jag mår, vilket var fallet på Ågesta Folkhögskola så trodde jag att jag hade varit tillräckligt tydlig. Jag hade ingen aning om att mitt kroppsspråk inte stämde överens med mina ord och jag har förvånad när läraren påpekade det för mig dagen efter.
Jag håller med om att problemet ofta är att andra inte kan läsa av oss. Jag fick min diagnos enligt DSV IV, och kriteriet A1 lyder:
”påtagligt bristande förmåga att använda varierade ickeverbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen”
I sådana här situationer har jag svårt att använda ansiktsuttryck och gester på samma sätt som neurotypikerna gör det och därför uppstår det lätt missförstånd. Jag önskar också att omgivningen kunde lyssna på mig och eventuellt ställa frågor om de inte förstår vad jag menar. Men problemet är ju ofta att de tror att de förstått och det inte kommer fram förrän senare att det blivit ett missförstånd.
Hejsan Paula.
Jag har en fråga, men det kanske inte är rimligt? Jag vet inte riktigt, men jag gör ett försök.
Jag håller på att skriva en bok om Aspergers Syndrom som jag hoppas kommer att komma ut i bokhandeln i framtiden, men om den gör det vet jag inte. Har ingen erfarenhet av det där med att ge ut böcker.
Du är en stor inspiration för mig, så jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig att läsa mitt manus, komma med synpunkter, tankar om vad jag kan ha med mer osv. Bara om du vill alltså, ingenting du verkligen måste.
Just nu håller min syster och en annan tjej på att hjälpa mig med boken, men vore inte fel med en som har riktigt mycket erfarenhet av ämnet som kanske kan hjälpa mig.
Som sagt inget tvång, men vad säger du?
Mvh Josephine
Hej Jossan!
Vad roligt att du håller på att skriva en bok om Aspergers syndrom! 🙂
Tyvärr har jag ingen möjlighet att hjälpa dig med boken eftersom jag redan har fullt upp med föreläsningar och mina egna böcker. Men precis som Berra skrev så brukar förlagen oftast hjälpa till med synpunkter, förändringsförslag och annat om de tror på manuset, tycker att det är bra och tror att det kommer att intressera läsare. Jag har själv fått hjälp av förlaget innan min bok blev publicerad. Annars går det säkert att anlita korrekturläsare om man vill att boken korrekturläses innan manuset skickas till förlag. Jag vet en tjej som har lite erfarenhet av korrekturläsning som jag skulle kunna fråga om hon kan hjälpa, men jag vet inte hur mycket hon tar per timme. Men jag kan tyvärr inte lova att hon kan hjälpa eftersom hon inte sysslar med korrekturläsningar längre och det är möjligt att hon inte tar sådana uppdrag längre. Men annars kommer du troligen få hjälp av ditt framtida förlag om du hittar ett förlag som är intresserat av ditt manus. Stor lycka till med din bok!
Hej
Vi aspergare vet precis vad andra npf andra gör för fel utom våra egna ;).
Ibland vet vet vi vad vi gör för fel men man kan inte låta bli som jag gör nu när jag kommenterar detta.
1. Paula gör ett fantastiskt jobb och bjuder på väldigt mycket kunskap och sig själv. Så mycket att hon egentligen skulle kunna ta betalt för sin blogg.
2. Paula vill att kunskapen ska komma ut. Men någonstans, hur stort hjärta Paula än har så är det ingen som kommer och säger till henne: Paula, du har så stort hjärta så vi på Ica bjuder dig på maten.
3. Har du ett bra råmaterial tror jag förlaget hjälper dig att göra boken ”säljande”.
4. Du kan säkert få något enstaka tips gratis men ska det vara lite mer omfattand, så , jag jag känner inte att jag orkar utveckla. Men varför skulle Paula jobba gratis när inte en snickare gör det? Får lite intrycket av det.
5. Är det en, fem eller 20 timmars jobb du ber om? Där får du nog precisera dig lite innan Paula överhuvudtaget kan svara på frågan
6. Så sammanfattningsvis. Ska du ha hjälp av Paula får du nog betala. Hon tar säkert inga överpriser men någonstans ska ju Paula betala mat och hyra.
Inget illa ment Josephin.
Tankar från en med asperger och adhd.
Jag är också sv år att läsa av (har Asperger) , kram
Jag vet att det här inlägget är gammalt, men jag måste ändå säga att det är absolut klockrent. Jag känner mycket sällan igen mig i berättelser om asperger men det här känner jag igen mig i. Mitt defaultläge nu i vuxen ålder tenderar att framstå som glad, trevlig och käck. Men det är just ett defaultläge. Det säger inget om hur jag mår eller känner mig i övrigt. Och det gör tyvärr att mycket få förstår hur illa det verkligen när jag försöker tala om att jag verkligen inte mår bra.
Men vilka socialt inkompetenta puckon! Det är aldrig okej att ”tala om för någon ” hur hen känner eller mår!
Personligen gillar jag inte heller att få feedback av professionella i stil med: ”Du ser glad ut idag” eller: ”Mår du dåligt idag? Jag ser det” för jag vill inte att mitt psykiska mående blir ”en grej” som analyseras och kommenteras! Vill ha mitt mående och mina känslor ifred och bara ”glida”, bara få vara som jag är och mår utan att någon lägger värderingar i det eller att det uppmärksammas.
Bara för att jag skrattar åt ett roligt skämt någon säger betyder inte att jag mår bra och är glad! Hatar när folk ska analysera och fråga om hur jag mår för det är så privat!
Jag hatar det med! Jag trivs bäst med människor som lyssnar på det jag har att säga istället för att analysera mitt kroppsspråk och göra egna antaganden.