Kategorier
Att få diagnosen

Nej, diagnosen har inte förstört det för mig

När jag stod i kö för en neuropsykiatrisk utredning, befarare många i min omgivning att en diagnos i vuxenåldern kunde vara vådligt. Många befarare bland annat att:

1. En diagnos skulle kunna vara stigmatiserande och stämpla en i onödan. Men jag har aldrig känt mig stämplad för min asperger. Tvärtom kände jag mig stämplad innan diagnosen och det var diagnosen som räddade mig från stämplen: förut hade jag känt mig onormal och avvikande och hade fått utskällningar i skolan och på arbetsplatser när jag hade gjort fel. Efter diagnosen fick jag en förståelse för vad det var jag inte klarade av och fick därmed chansen att sluta utsätta mig själv för sådana situationer. Så nu har jag inte längre stämpeln att alltid vara den som misslyckas med allt.

2. En diagnos skulle riskera att bli en del av ens identitet. Många personer med Aspergers syndrom och autism är medlemmar i autismföreningar, går på träffgrupper, umgås med likasinnade mm och handen på hjärtat så kretsar även mycket av mitt liv kring diagnosen: jag föreläser om den, jag har skrivit mina böcker och jag bloggar om mitt liv med asperger varje dag. Men varför är det fel? Trots att alla aspergare är unika individer, är Aspergers syndrom en stor del av mig. Förutom aspergare är jag även finne, men skulle jag engagera mig i finska föreningar i Sverige skulle jag förmodligen inte bli ifrågasatt på samma sätt och få höra att det är farligt att förknippa sig själv med sin nationalitet. Varför skulle det vara annorlunda med asperger och autism?

3. En diagnos skulle göra det svårt att få ett arbete. Sanningen är att man inte är skyldig att tala om sin diagnos på en anställningsintervju om man inte vill. Men eftersom jag behöver ett specialanpassat arbete, vill jag vara öppen. Och det är faktiskt tack vare diagnosen jag har fått mitt drömjobb: föreläsare hos Misa Kompetens. Skulle jag vara exakt samma person som jag är nu med de svårigheter och utmaningar jag har men struntat i att göra utredingen, hade jag aldrig fått veta om att jag har en diagnos. Därmed hade jag aldrig kunnat börja hålla föreläsningar om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv för ingen hade nog velat anlita en föreläsare som föreläser ur ett inifrånperspektiv utan att ha fått en diagnos. Så diagnosen gav mig faktiskt ett jobb!

4. En diagnos skulle bidra till en sämre självkänsla. Jag hade den sämsta självkänslan någonsin innan diagnosen. Jag var övertygad om att jag var dum och lat för andra lyckades alltid bättre än jag. Det var diagnosen som räddade min självkänsla. Nu förstod jag att den enda anledningen till att jag hade misslyckats med mycket var att skolor och arbetsplatser inte hade varit anpassade efter mina behov! Jag fick även chansen att träffa andra som fungerade som jag och upptäckte därmed att jag inte var ensam. Även det ökade min självkänsla.

5. En diagnos skulle göra att man slutar anstränga sig. Men innan diagnosen hade jag ansträngt mig alldeles för mycket och var förståeligt nog helt slut. Jag hade ju inte haft några som helst förutsättningar att lyckas med det jag hade försökt göra. Efter diagnosen sänkte jag kraven och började arbeta på mina villkor. Genom att sätta upp rimliga krav lyckades jag hitta mitt jobb som jag trivs väldigt bra med. Eftersom jag inte är överansträngd idag på samma sätt som jag var innan diagnosen, kan jag bidra till samhället mycket mer än förut och resultatet blir dessutom bättre. Eftersom kraven är rimliga, har jag betydligt bättre förutsättningar att lyckas i livet än vad jag hade innan diagnosen!

Så nej, Asperger-diagnosen har inte förstört det för mig! Däremot har den räddat mycket för mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *