Ibland kan vi aspergare tycka att många yrkesverksamma är väldigt motsägelsefulla. Å ena sidan menar många att Aspergers syndrom och autism innebär otroligt många styrkor och att alla människor på ett eller ett annat sätt skiljer sig från normen, men å andra sidan säger de i nästa andetag att det inte är bra att tänka på sin diagnos alltför mycket. Då kan vi undra vad de egentligen menar. Förmodligen menar de bara väl, men jag anser inte att det låter trovärdigt att man verkligen menar att autism innebär fördelar och att det inte behöver vara negativt att ha autism om vi samtidigt också får höra att vi inte ska tänka på vår diagnos.
Själv tänker jag av naturliga orsaker på min diagnos väldigt mycket: jag bloggar om autism varje dag och föreläser regelbundet. Med tanke på mitt jobb måste jag skaffa mig väldigt mycket kunskap genom att både läsa litteratur skrivna av forskare och prata med personer med egen diagnos. Skulle jag inte ägna tid åt autism, skulle jag inte kunna utföra mitt jobb. Men det är inte bara av arbetsmässiga skäl jag läser på om asperger och autism, utan jag tycker att det är ett otroligt intressant och givande ämne! Det som jag tycker är mest intressant är att man aldrig blir fullärd utan det finns alltid mer att lära sig.
Många tror att man skulle bli nedstämd av att tänka på sin diagnos alltför mycket, men så behöver inte vara fallet! Själv mår jag bra av att tänka på min diagnos, och för mig är ämnet autism precis som vilket annat specialintresse som helst. Att jag hakat upp mig på min diagnos betyder inte att det skulle vara ett deprimerande specialintresse och att jag skulle må bra av att fokusera på andra saker ibland. Visst, autism skulle inte behöva vara en stor grej om samhället var mer tillgängligt och anpassat efter våra behov, men nu är det inte så och därför brinner jag för att försöka göra något åt saken.
Ibland har jag blivit varnad för att jag skulle löpa en risk att identifiera mig alltför mycket med autism och tillskriva mig egenskaper och svårigheter jag inte har genom att fokusera på ämnet alltför mycket. Visst, det är klart att man kan bli påverkad av att umgås i autistiska kretsar, men för mig har det uteslutande varit något positivt. Att bli påverkad av den autistiska kulturen är inte heller konstigare än att bli påverkad av kulturen i det land eller den tidsepok man lever i. För inte alls länge sen ansågs det självklart att abort var en dödssynd och homosexualitet en allvarlig sjukdom, och numera har inställningen förändrats totalt. När människor påverkas så här mycket av omgivande värderingar kan man självklart även bli påverkad av den autistiska kulturen, men för mig har denna påverkan enbart inneburit en ökad självkänsla och en insikt att jag duger som jag är.
Att jag skulle tillskriva mig egenskaper jag inte har genom att fokusera på autism stämmer däremot inte. Flera vanligt förekommande drag och svårigheter bland autister, så som överkänslighet för dofter och ljus, har inte jag och jag har inte plötsligt börjat inbilla mig att jag skulle ha dessa egenskaper. Däremot har jag genom att läsa på om diagnosen insett vad många av de utmaningar jag har mött i livet berott på, men det är endast min insikt och inte svårigheterna som har förändrats. Förut hade jag exempelvis ingen aning om att andra människor inte behövde lägga så här mycket energi på vardagliga aktiviteter, och därför visste jag inte heller om att jag hade automatiseringssvårigheter. Jag insåg det först efter diagnosen.
Om din autistiske närstående säger sig ha hakat upp sig på sin diagnos på ett negativt sätt och mår dåligt av det, ska du naturligtvis hjälpa personen att acceptera sin diagnos och försöka få honom eller henne att fokusera på annat ibland. Men om personen älskar att läsa på om autism och mår bra av det, är allt som det ska! Autism är en stor del av vem man är, och därför är det inte konstigt att vilja ägna sig åt ämnet.
6 svar på ”Nej, det är inte skadligt att tänka på sin diagnos”
Ja, folk säger ofta att jag inte ska fokusera på asperger utan jag ska fokusera på mina styrkor, men styrkorna kanske faktiskt beror på asperger ibland!? Så fort man nämner sin diagnos är man nåt slags offer. Fick även höra förra året att jag inte ska säga ”typiskt mig” eftersom man alltid kan ”förändra sig”. Jag förstår dock att de menar väl. Jag kan till skillnad från dig börja tro att jag inte klarar av NÅNTING pga asperger och då är det bra att någon säger till. Men en sak har jag faktiskt inte svårt med som är typiskt för asperger – att känna igen ansikten, det är jag nästan bättre på än NT:s ibland 😉 tack för bra inlägg som vanligt! <3
Ja precis, många av styrkorna kan ju bero just på asperger! Om man inte hade haft asperger så hade man kanske inte varit lika noga med detaljer och inte hade haft samma specialtalanger. Diagnosen utgör en helhet och man har liksom asperger på gott och ont.
I ditt fall är det säkert bra att säga till dig att du inte ska fokusera för mycket på din diagnos, men folk brukar tro att det är dåligt för alla och så är det ju inte. Och det låter ju konstigt när man å ena sidan får höra att man ska tänka på att asperger och autism innebär fördelar och styrkor men att man å andra sidan inte ska tänka på sin diagnos alls. Då låter det inte ens trovärdigt.
Kul att du gillar inlägget ♥
Jag skulle vilja påstå att det motsatta är sant: att inte tänka på och inte identifiera sig med sin diagnos vore mycket mer skadligt. Vi som har fått diagnosen sent i livet har inte kunnat gjort det, och många av oss har bara mått dåligt som resultat eftersom vi inte kunnat förstå varför vissa saker är så svåra för oss. Man måste anpassa sig efter sin diagnos för att må bra, och för att göra det måste man också tänka på och identifiera sig med det.
Jag tror inte heller på att man genom en diagnos skulle inbilla sig att man har problem som man egentligen inte har – man känner ju sig själv bäst, och om man får en negativ reaktion på något så ÄR det ett problem. Att säga att det bara är inbillning betyder att man inte tar problemet på allvar.
Du har helt rätt i att det motsatta är sant! Skulle det liksom vara bättre att förtränga sin diagnos och förneka att man är den man är? Skulle jag göra det så skulle jag inte acceptera mig själv som jag är och då skulle jag inte kunna må bra!
Jag tror inte heller att det är troligt att man börjar inbilla sig att man har problem man inte har. Eller vissa gör ju det men de brukar ju vara medvetna om det själva och märka att de inte mår bra att tänka på sin diagnos. Men vi som behöver fokusera på vår diagnos ska få fortsätta med det för vi mår ju bra av det! Jag har aldrig börjat inbilla mig att jag har svårigheter jag inte har och kommer inte börja göra det heller. Precis som du skriver så känner man sig själv bäst!
Jag förstår det inte riktigt heller. Kanske de tror att man, genom att inte tänka på sin diagnos, ska kunna ”glömma bort” de svårigheter man har? Men de är ju alltid där, och att inte tänka på det gör inte att de försvinner.
Så tror de kanske ja! Och det finns faktiskt de som berättat för mig att de förträngde sin diagnos i flera år när de blev diagnosticerade och att de lyckades intala sig själva att de inte hade svårigheter. Men innerst inne visste de ändå och förstod att de var annorlunda. För precis som du skriver försvinner inte svårigheterna oavsett om man tänker på sin autism eller inte!