Nej, boendestöd gör mig inte sjuk

Nyligen hittade jag en tidningsartikel som gjorde mig väldigt upprörd. Det handlar om två boendestödjare som uttalar sig och påstår att boendestöd är ”ett enormt resursslöseri som gör personer sjukare.” Direkt när jag såg rubriken blev jag nyfiken och undrade vilka sjukdomar boendestödjarnas klienter kunde tänkas lida av om boendestödet gör dem sjukare. Blir klienterna utbrända av boendestödet eller smittar personalen dem med någon sjukdom?

Många av klienterna har asperger eller adhd

När jag läste vidare, såg jag att boendestödjarna hade nämnt asperger och adhd som vanliga diagnoser som många av deras klienter har. Ingenstans står det att läsa att klienterna skulle ha tilläggsdiagnoser som skulle innebära att de faktiskt är sjuka. Jag hade hoppats på att det hade varit klart för alla vid det här laget att asperger och adhd inte är sjukdomar utan medfödda funktionsvariationer och att hjälpmedel aldrig gör oss klienter sjuka.

Syftet är inte att bli av med sin funktionsvariation

Syftet med boendestödet är inte, tack och lov, att vi klienter ska bli av med vår asperger och adhd. Visst, vissa av oss kan tids nog klara av att hitta fungerande strategier vilket kan leda till att boendestödtimmarna efter många år kan minskas, men det är lika vanligt att så inte sker. Mitt boendestöd gör mig varken mer eller mindre autistisk. Boendestödet är endast ett hjälpmedel för mig för att jag ska få en fungerande vardag, ingenting mer eller mindre.

Jag orkar inte träna på självständighet

Vidare menar boendestödjarna i artikeln att vi klienter ska ”utvecklas”. Vi ska ut och träffa folk, och vi ska klara våra sociala kontakter själva. Men jag skötte ju mina telefonsamtal själv i många, många år, innan jag fick min diagnos. Och ju fler år som gick, desto mer utmattad blev jag av det vilket inte är konstigt eftersom jag måste lägga ner mental energi på telefonsamtal. Numera ringer min boendestödjare mina samtal åt mig så att jag får avlastning och inte tar ut mig för mycket.

De flesta har för få timmar boendestöd

Den ena boendestödjaren som uttalar sig i artikeln uppskattar att 90 procent av hennes klienter har alldeles för många boendestödtimmar medan den andra uppskattar att siffran är uppemot 95 procent. De ställer sig kritiska till att biståndsbedömarna inte lyssnar på dem när de försöker förklara att väldigt många klienter inte behöver stödet! Här blir jag fundersam: när jag föreläser får jag nämligen en helt annan bild. De flesta autister jag har träffat har alldeles för få boendestödtimmar, inte för många. Jag kan inte i mina vildaste fantasier tro att Norrköpings kommun skulle vara så givmild att de skulle missbedöma autisternas stödbehov så här grovt och skänka bort boendestödtimmar till höger och vänster!

Ingen kan veta vad som är bäst för mig

Avslutningsvis beklagar sig boendestödjarna att de inte får göra det som är bäst för brukarna. Hur kan de veta vad som är bäst för mig? Vad hände med empowerment och brukarinflytande? Jag orkar överhuvudtaget inte ”utvecklas” utan jag vill hålla mig flytande och behålla mina nuvarande förmågor. Nu vet jag att jag aldrig ska bosätta mig i Norrköpings kommun om det är så här boendestödjarna resonerar där. Jag blir mörkrädd!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn