När jag föreläser, träffar jag ibland människor som utgår ifrån att ett provocerande beteende ingår i diagnoserna Aspergers syndrom och autism. Men det som många missar är att det alltid finns en bakomliggande orsak till ett provocerande beteende. Inga autistiska barn provocerar med mening. Ett provocerande beteende är därmed alltid ett symptom på något annat. När ett barn med Aspergers syndrom provocerar så kan det ha många olika förklaringar, bland annat följande:
1. Barnet är överbelastat och orkar helt enkelt inte leva efter de krav som ställs på honom eller henne. Barn med Aspergers syndrom har en annorlunda fungerande hjärna och bearbetar inte sällan sinnesintryck och information på ett annat sätt än andra barn. Undervisningen i skolan och skoldagarnas längd är anpassad för barn som har en normalt fungerande hjärna, men när man fungerar annorlunda än normen utsätts man ofta för otroligt stressiga situationer hela tiden. Då är det inte konstigt att man börjar provocera.
2. Barnet har inte förstått instruktionerna på skoluppgiften alternativt vet inte hur man gör uppgiften. Men barnet tycker att det är pinsamt att fråga tio gånger när klasskamraterna har förstått allt direkt. När jag gick i skolan hände det många gånger att jag fick uppgifter som jag inte visste hur man skulle göra som sätta upp en strykbräda i syslöjden eller att knäcka ägg i hemkunskapen. Jag skämdes. Därför började jag provocera istället och säga saker som: ”Jag tänker minsann inte göra den här tråkiga uppgiften.” Då framstod jag som tuff istället för dum.
3. Omgivningen försöker normalisera barnet och uppmuntra ett normalt beteende trots att barnet inte vill vara normal och göra som andra barn. Barnet tvingas delta i grupparbeten eller vara social trots att det inte alls passar barnet. Autistiska barn är som bekant sällan skapta för grupparbeten. Vem skulle inte börja provocera om man tvingades leva hela sitt liv efter andras villkor?
4. Barnet har svårt att uttrycka sina känslor med ord. Och kan därmed ha svårt att förmedla att han eller hon mår dåligt. Om barnet mår dåligt i skolan men saknar förmågan att tolka sina egna känslor, kan ett provocerande beteende bli det enda sättet att kommunicera för omgivningen att man mår dåligt.
Sluta straffa barn med Aspergers syndrom och autism för ett provocerande beteende. Börja istället göra tillräckliga anpassningar så att inget barn inte behöver provocera!
19 svar på ”Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening!”
mycket bra skrivet och beskrivet … en annan stor anledning kan också vara mycket mobbning utsatthet att man blir körd över sitt huvud trampad på man ska prata prata berätta förklara men man blir aldrig trodd accepterad man får ingen hänsyn omtanke eller respekt och bara körs ned och över att andra pratar över ens huvud man har ingen egen röst eller talan i något andra vet mer bättre och när det gått för långt runnit över så kan det vara svårt hålla känslorna i korta tyglar det bara sprutar för man är så besviken ledsen upprörd det finns inget stopp allt kommer fram så att säga allt som legat under en tid som man velat få fram som ingen brytt sig om att lyssna på ta till sig försökt förstå en del kanske inte har något annat sätt att kunna få fram sin röst på än på ett provocerande sätt eftersom dom aldrig blir sedda förstådda lyssnade på tagna på allvar körs över ingen bryr sig och frustrationen och känslorna växer tills det spricker våld löser inga problem säger man men för en person med diagnos så löser det inte alltid med att prata lugnt och sansat heller kanske särskilt om det ser ut så här och man mår dåligt är frustrerad osv
Ja absolut! Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom blir mobbade, och när ett barn blir mobbat börjar hen oftast må dåligt vilket i sin tur kan leda till ett provocerande beteende hemma.
ja eller så fort man vet om och känner igen att man är i en pressad situation som är jobbig som ger obehagliga återminnen utav hur det kan ha varit förut tidigare i en situation där man ska prata förklara berätta men aldrig blir upplyft man blir bara nertryckt överkörd nerröstad det kan vara vart och när som helst .. så länge man upplever och känner osäkerhet obehag olust rädsla man vet hur det ser ut hur det kommer bli i slutändan och känslan av att nej ingen bryr sig ingen lyssnar på mig varför ska jag vara lugn prata för då ? och känner sig som att man är inte viktig betyder inget har inget att säga eller förklara komma med som ger en viktig poäng eller så
Tack!!!
Så bra beskrivet. Igen!
Jag har sakta börjat förstå och tänker mer och mer som du beskriver ovan.
Förut tyckte jag att mitt barn provocerade jättemycket och jag blev väldigt arg. Nu kan jag mer se anledningarna bakom.
Din blogg ger mig enormt mycket!
Tack Supermamsen! 🙂 Vad bra att du börjat förstå varför ditt barn provocerar så att du kan ge hen det bästa stödet.
Vill bara säga att du återigen öppnar ögonen och förståelsen för min sons beteenden, för mig som anhörig. Tack vare din blogg har jag nu ändrat mitt förhållningssätt i mina möten och samtal med min vuxna son, vilket i sin tur resulterar i att vårt förhållande blir bättre och bättre…det glädjer mig så att se att detta fått honom att också må så mycket bättre!
Bamsekram till dig ( om det är ok?)
Tack, vad bra att ni kan få en bättre relation idag när du förstår mer och mer varför din son beter sig som han gör! 🙂 Bamsekram tillbaka!
Jättebra inlägg! 🙂 Känner igen mig (har också Aspergers syndrom)
Tack Yolanda! 🙂 Roligt att du känner igen dig!
Jag behöver inte ens provocera för att fä andra att känna sig provocerade. Det räker med att jag är jag.
Jag kan faktiskt känna igen lite det där. Vissa människor blir provocerade för att jag gör saker annorlunda, men nuförtiden försöker jag undvika sådana människor om det går. Vad tråkigt att andra känner sig provocerade av att du är du! 🙁
Samma här. Tror för min del att det ofta handlar om avund gentemot mig för att jag vågar gå min egen väg, säger emot när något är fel eller galet, vägrar ta skit av någon, lever ut mina känslor och behov (dock utan att skada andra!), ja allt, att jag vågar vara mig själv med allt vad det innebär. Men jag skulle aldrig orka spela någon jag inte är, eller klara av att dölja mina känslor (är högkänslig med AS och ADHD). Kan det bero på avund även i ditt fall, alltså att andra avundas dig?
Provokation kan för någon vara det enda fungerande sättet att bli sedd/uppmärksammad i den sociala omgivningen/kontexten (t.ex. skolklassen). Helst vill varje människa bli omtyckt och positivt uppmärksammad, men efter tillräckligt mycket misslyckande med det känns till slut negativ uppmärksamhet bättre än ingen uppmärksamhet alls. Det kan kännas mer meningsfullt att vara illa omtyckt än att inte spela någon roll alls för någon annan människa.
Bra skrivet, och jag håller med om att vissa säkert kan provocera av den anledningen! Detta saknades i min lista, och det finns även säkert andra anledningar som saknas i listan. Men det viktigaste är att omgivningen förstår att ett provocerade beteende alltid har en förklaring.
bra skrivet ja jag håller med dig och paula tyvärr så är det synd att det är så för en del man missbedöms så fel men om man aldrig fått lära sig att bli sedd förstådd tagen på allvar normalt lugnt sansat så kan man ju inte rå för det så kan det se ut som varit där allt för ofta många gånger om och som aldrig tagits på allvar bara körs över
Ja tyvärr är det så att man ofta kan bli missförstådd 🙁
Hej,
Tack för en underbar blogg. Det behövs människor som dig som gör diagnosen mänsklig och inte ett problem. Vår dotter på snart fem år fick sin diagnos för snart ett år sen. En mildare variant säger dem. Men det jag undrar är, vad kan man göra för att hjälpa henne att somna på kvällarna? Att hon är uppe med oss är inte problemet inte heller det att hon säger sova sen för hon känner sig alldeles säkert inte trött men problemet är att hon innan fem års ålder börjat få påsar under ögonen eftersom hon inte sover det hon behöver. Och ju mindre hon sover ju argare och tröttare är hon dagen därpå precis som vem som helst skulle blivit. Har du några tips? Vi har fått ett täcke med bollar i men det tycks inte hjälpa. Tack igen.
Paula : blir du aldrig jävligt less och förbannad på alla fördomar om diagnosen? Det blir iallafall jag.
Ja verkligen 🙁 Och det finns otroligt många fördomar dessutom! Jag har märkt att det är en otroligt stor skillnad när man får umgås med folk som verkligen vet vad asperger innebär jämfört med folk som bara har en massa fördomar. Så jag förstår verkligen vad du menar!