Inte sällan brukar man säga att man är långt ifrån lagom när man har Aspergers syndrom eller autism. Antingen är man för mycket eller för lite. Att man ofta kan vara en antingen-eller människa brukar enligt mig stämma rätt så bra in på autism, men den stora frågan är vad man menar när man säger ”för mycket”? För mycket enligt vem? Enligt autisten själv eller är det omgivningen som är trångsynt och intolerant?
Visst, i vissa fall kan det vara så att autisten upplever sig själv som ”för mycket”. Kanske fastnar autisten i uppgifter, kommer inte vidare och blir därför totalt utbränd. Kanske sitter autisten så mycket vid datorn att hen inte kommer i säng på kvällarna och lider därför av allvarlig sömnbrist. Kanske kan autisten bli så uppslukad i uppgifter att hen glömmer bort att äta och upptäcker först på kvällen att hen inte ätit något. Så visst, i sådana situationer kan denna egenskap i autismen ställa till det för autisten riktigt ordentligt.
Men ibland är det omgivningen som gör problem av annorlundaskap helt i onödan och upplever att autisten är ”för mycket” när egenskapen inte passar in i kulturen eller tidsepoken man lever i. Ett typiskt exempel är anhöriga som säger till mig: ”Hjälp mig, mitt autistiske barn isolerar sig alldeles för mycket, vad ska jag göra?” Då ställer jag alltid frågan: För mycket enligt vem? Är det så att barnet har ett ytterst litet eller ett nästintill obefintligt socialt behov? Eller är det så att barnet faktiskt har fastnat i något skadligt? När jag själv var barn, upplevde jag den sociala pressen som väldigt jobbig. Lärarna i skolan ansåg att jag isolerade mig för mycket eftersom jag var den enda i klassen som inte var med i lekar, men jag stormtrivdes ensam och störde absolut ingen!
Ett annat exempel är mina specialintressen. Där kan många andra tycka att jag går till överdrift. Naturlig, hälsosam kost är ju ett av mina specialintressen och i dagens värld kan det upplevas som en överdrift att tacka nej till vitt socker, transfetter, margarin, diverse tillsatser, glutamat, sötningsmedel och liknande. Eftersom det anses vara standard att äta en kaka då och då, är det klart att den som tackar nej sticker ut. Skulle det hälsosamma däremot vara normen, skulle den som köper godis då och då sticka ut och anses överdriva. Men ”att unna sig” ska enligt normen alltid ska betyda att tillåta sig själv att äta något onyttigt. Själv upplever jag däremot att jag unnar mig något riktigt stort, nämligen en god hälsa och att tillåta mig själv att gå in i mina specialintressen fullt ut, men det spelar ingen roll: andra tycker ändå att jag gått till överdrift och borde förändras.
Om du har en autistisk närstående som enligt ditt tycke gör något för mycket eller för lite, ska du verkligen ta dig en funderare. Gör din närstående bara annorlunda eller skadar personen sig själv eller någon annan? Är svaret det sistnämnda är det såklart ett problem, men inte annars!