När vi människor skapar sanningar om vad man anses behöva för att uppnå ett bra och meningsfullt liv, skapas dessa utifrån normen. Är det så att någonting är speciellt viktigt för många människor i den aktuella kulturen och tidsepoken, skapas en vedertagen sanning om att alla människor behöver detta för att må bra. I Sverige anses exempelvis semester- och utlandsresor vara en standard, och därför tycker många att utlandsresor behövs för återhämtning och välmående. När jag däremot har samtalat med folk från helt andra kulturer där det inte alls är standard att resa utomlands och där majoriteten inte ens äger ett pass, kan dessa människor bli förvånade och undra varför man skulle bli lycklig av att åka utomlands när jag berättar hur vi skandinaver ser på utlandsresor. De förstår inte alls varför våra medier skriver att det är synd om barn som aldrig får resa bort från sin hemstad.
I vår kultur finns det även väldigt många vedertagna sanningar om arbete. I vissa länder som jag besökt tycker många kvinnor synd om oss skandinaviska kvinnor eftersom vi förväntas arbeta. Kvinnans plats är ju i hemmet för att ta hand om hushållet och barnen, det är äkta lycka för kvinnan enligt dessa människor. Tvingas en kvinna lämna sina barn i förskolan och arbeta, blir kvinnan olycklig, resonerar dessa kvinnor för det anses vara mycket roligare att vara hemma och göra hemsysslor. I Sverige är vi däremot av en helt annan uppfattning. Här tycker vi synd om hemmafruar eftersom vi anser att städning, matlagning och barnskötsel är tråkiga och meningslösa göromål. Alla behöver ett arbete för att må bra och för att skapa meningsfullhet i tillvaron, resonerar vi.
En annan vedertagen sanning om arbete vi har är att gemenskapen med kollegorna ger alla människor meningsfullhet i livet. Enligt denna sanning behöver alla människor sociala kontakter utanför hemmet, och därför är det otroligt viktigt med arbetskamrater. För att syssla med sina intressen för sig själv hemma anses inte ge samma meningsfullhet i livet utan då tros man bli deprimerad. Men trots att arbete anses vara väldigt viktigt, anses det vara minst lika viktigt med semester minst en gång om året. Står någon helt utanför arbetsmarknaden tror många att det finns en risk för uppkomst av psykisk ohälsa, men på samma sätt anses det inte heller vara bra för psyket att arbeta helt utan semester. Enligt våra vedertagna referensramar anses vi människor behöva variation i form av både arbete och semester.
När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man mycket väl tillhöra den skaran människor som inte har samma behov som majoriteten. Vissa av oss autister har inget behov av att arbeta alls utanför hemmet för att må psykiskt bra utan det kan tvärtom vara så att vissa av oss mår dåligt även om man endast arbetar deltid. Har man inte ett lika stort socialt behov som de flesta andra människor, kan många till och med tycka att det är jobbigt med kollegor. Samtidigt finns det även autister som gillar att arbeta så mycket att de inte vill ha semester alls. Semester skulle bara medföra ångest för dessa autister eftersom det innebär ett avbrott från rutiner. Till och med Socialstyrelsen rekommenderar att den som inte vill ta semester från daglig verksamhet ska erbjudas ett alternativ under semesterstängningar. Vilket visar tydligt att alla inte vill ha ett avbrott från dagliga rutiner.
Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som antingen inte vill ha någon daglig sysselsättning alls eller som arbetar på heltid året om utan semester, behöver du inte vara orolig! Om autisten säger sig må bra och vara nöjd med livet, är allt som det ska. Vissa människor har helt enkelt behov som skiljer sig från normen!
2 svar på ”Nej, alla vill inte arbeta eller ta semester”
Vilket bra inlägg! Det är ju bara lite drygt ett år gammalt och kan väl typ inte bli inaktuellt heller:)
Önskar att det gick att ”putta upp” det för att göra det synligt för nya bloggläsare. Nu syns min kommentar iallafall i högerspalten:)
Jag har erfarenheten av att närstående och omgivningen gärna står för att ”alla har olika behov och mår bra eller dåligt av olika saker”..bara det att när det väl kommer till kritan (!), DÅ accepterar vissa inte längre mina ”specialbehov”: jag får bara vara mig själv till en viss gräns. ”För 99% av alla människor är det bra med x men inte för mig..” Det är svårt att bli trodd. Har för mig att du skrivit om specialbehov och att skilja sig väldigt från majoriteten i tidigare inlägg?
Kul att du gillar inlägget! Nu ser iaf alla som besöker bloggen att du kommenterat detta inlägg.
När jag föreläser brukar jag faktiskt ofta formulera mig med exakt samma ord som du gjorde, dvs att jag får vara mig själv men bara till en viss gräns. Folk har sagt ”men kom igen Paula och följ med på festen, var dig själv bara.” Sen när jag väl följer med, är mig själv och drar mig undan och kanske går till ett annat rum så är det ändå inte okej!
Jag har lärt mig att folk gärna säger saker som ”självklart ska man kunna klä sig som man vill”, ”var dig själv” och ”känn dig som hemma” utan att mena ett ord av det de säger. Även om folk gärna påstår sig vara toleranta ifrågasätter de ofta den som har andra behov och preferenser.
Ja, jag har nog skrivit om specialbehov tidigare, minns inte exakt i vilket blogginlägg men ämnet återkommer då och då i mina blogginlägg 🙂