Enligt författaren och skribenten Mats Sederholm riskerar introverta personer utbrändhet i och med att det är de extrovertas villkor och behov som styr. Detta kallar han för en arbetsmiljöfråga och ett omfattande hälsoproblem. Han nämner dagens workshops, gemensamma diskussioner och öppna kontorslandskap som några exempel på saker som verkligen ställer till det för den introverta personlighetstypen i dagens företagskultur.
En introvert töms på energi av det sociala
Precis som skribenten nämner får den extroverte energi av alla sociala aktiviteter medan den introverte töms på energi. Jag håller med skribenten helt och hållet och tror att det är svårt för den extroverte att förstå hur otroligt mycket vi introverta lider av dagens sociala krav som bara blir större och större: gemensamma diskussioner och lekar, After Works, grupparbeten, jobbmöten och mycket mer! Vissa arbetsgivare är förstående, dock tyvärr långt ifrån alla.
Många med Aspergers syndrom och autism kan vara introverta
Jag misstänker att många av oss med Aspergers syndrom och autism, dock långt ifrån alla, är introverta. Jag har blivit illa berörd när jag på mina föreläsningar fått möta utbildade och mycket arbetsvilliga autister som haft svårt för att hitta och behålla jobb eftersom de inte lyckats möta upp de sociala kraven. De har inte orkat med jobbmöten och gemensamma diskussioner utan endast velat koncentrera sig på arbetet, vilket inte setts med blida ögon av alla arbetsgivare.
Jag tror att det finns minst tre typer av människokategorier:
1. De som får energi av det sociala
Dessa personer älskar att umgås med sina kollegor och ser fram emot alla fester, After Works, jobbmöten och de gemensamma luncherna. Visst, vissa av dessa människor gillar också att klaga och säga: ” Nja, jag orkar egentligen inte heller vara med” men sedan när man skrapar på ytan menar de ändå att det är genuint roligt att delta och att de är värt att vara med trots nattens dåliga sömn. Dessa människor skulle lida enormt om företagskulturen blev mer introvert!
2. De som gillar det sociala men blir trötta
Det finns också en skara människor som väljer att vara med på jobbets sociala tillställningar för att de tycker att det är roligt men behöver återhämtning efteråt. Visst, de blir trötta och kommer att behöva kompensera med mycket vila, men eftersom dessa människor är med av fri vilja och har genuint roligt, är de faktiskt utåtriktade och sociala i grund och botten. De blir bara lite tröttare än genomsnittsmänniskan och behöver lämna tillställningen lite tidigare.
3. De som inte gillar det sociala alls och mår dåligt
Själv gillar jag inte alls den sociala kulturen i den moderna företagskulturen. Jag har lidit enormt av sociala aktiviteter under mitt arbetsliv trots att de flesta av mina arbetskamrater verkar haft roligt och uttryckt en önskan att få ännu fler sådana aktiviteter! För mig är ett helt ensamt arbete den ultimata drömmen. Blir det alltför mycket social samvaro, blir det omöjligt för mig att delta i arbetslivet. Då mår jag psykiskt dåligt.
Stor skillnad på kategorierna 2 och 3
Det som många inte verkar förstå är att det är mycket stor skillnad på grupperna 2 och 3. Diskuterar jag med människor som tillhör kategori 2, är det mycket svårt för mig att få dem att förstå vad jag menar. De utgår ju oftast ifrån sig själva och tror att jag ”bara” menar att jag liksom de blir helt slut, men det är inte bara det jag menar utan mycket mer! Jag menar verkligen att jag också lider enormt mycket och inte har ett dugg roligt. Jag får ingenting i utbyte.
Börja skilja på de som ”bara” blir trötta av det sociala men ändå vill vara med och på oss som verkligen trivs för oss själva! Vi som verkligen är introverta tar skada av att hela tiden jämföras med kategori 2.
4 svar på ”Nej, alla gillar inte den sociala företagskulturen”
Hej Paula!
Bra förklarat! Jag tillhör kategori 2 och jag har inte tänkt så mycket på att det kan vara så enorm skillnad på att bli riktigt trött och verkligen lida av den sociala företagskulturen. Nu förstår jag det mycket bättre!
Men jag skulle vilja ge ytterligare ett perspektiv på kategori 2. Jag tycker att samarbeten och gruppövningar är riktigt ansträngande och de kräver både mentala förberedelser innan och återhämtning med få sociala kontakter under flera dagar efteråt. Lyckligtvis innehåller mitt yrke ett av mina specialintressen (beräkningar) och det anses accepterat att jag sitter för mig själv och jag kan påverka ganska mycket när jag ska göra det. Det som är svårast för mig är att trots att den sociala delen av jobbet är så krävande, så mår jag också riktigt dåligt av få sociala kontakter. Jag känner mig snabbt isolerad och avskuren från omvärlden om jag får för lite och jag blir stressad och får ångest om jag får för mycket. Det är en svår balansgång som kräver ständig planering och medvetenhet och jag har haft enorm tur att vara hos en förstående arbetsgivare som låter mig påverka min situation så mycket själv.
Vad roligt att höra att du har en så förstående arbetsgivare och att du får jobba med dina specialintressen! Det låter jättebra! 🙂
Jag förstår exakt vad du menar! Jag har faktiskt träffat många i kategori 2 som mår dåligt av att ha få sociala kontakter (och även i kategori 1 såklart), vilket är förståeligt för ni tycker ju att det är roligt att vara social med arbetskamraterna. Och eftersom ni också blir trötta av att vara för sociala, är det också förståeligt att ni också får ångest av det.
Jag tror faktiskt att det även finns människor i kategori 3 som mår dåligt av för få sociala kontakter om de nästan aldrig träffar någon men att det är jätteviktigt för dem att personen de träffar är rätt. Alla vill inte alls umgås med arbetskamraterna utan vissa vill däremot bara umgås med exempelvis sin familj eller sin partner men ingen annan. Sen finns det även människor i kategori 3 som är ensamvargar och inte ens behöver träffa sina familjemedlemmar och partners speciellt ofta så alla är olika!
Hej Paula,
Väldigt bra inlägg.
Jag fick nyligen hoppa av en högskolekurs pga alla grupparbeten. Kursläraren tyckte att vi även skulle rotera i grupperna varje gång, så att man jobbade med nya personer inför varje uppgift. Man skulle alltså öva på att jobba i nya konstellationer varje gång.
Det gick ju inte alls för mig. Jag har svårt nog att jobba i grupp som det är och det skulle ta alldeles för mycket energi för mig att sätta mig in i en ny grupp, samt koncentrera mig på att göra ett bra arbete. Det blir jättestressigt.
Jag fick inte jobba själv, utan grupparbeten var obligatoriskt, därför såg jag endast ett alternativ och det var att hoppa av kursen.
Väldigt tråkigt och jag är väldigt nervös för hur det blir när jag ska börja jobba.
Mvh Elin
Hej Elin!
Usch, jag lider med dig 🙁 Jag tycker att det är galet att nästan alla högskolekurser som går på campus innehåller obligatoriska grupparbeten. Om man ansöker om särskilt pedagogiskt stöd, kan man få beviljad anpassningar men då brukar det stå något i stil med: ”Anpassad hemtentamen/inlämning i form av förlängd tid, där det är lämpligt, efter överenskommelse mellan student och examinator.” I praktiken innebär detta många kurslärare bestämmer att det är olämpligt att en student gör grupparbeten enskilt, vilket kan bli ett oöverstigligt hinder för oss autister. I värsta fall tvingas vi hoppa av vilket skedde i ditt fall.
Jag tycker också att det är galet att många arbetsgivare är så oflexibla att de inte kan förbise att många autistiska anställda jobbar jättebra enskilt trots att de har svårt för att vistas i grupp. Många arbetsplatser skulle gå att anpassa om viljan fanns. Jag hoppas verkligen att allt går bra för dig!